12 december 2012

"a notion deep inside"

"for the ones who had a notion, 
a notion deep inside,
that it ain't no sin to be glad you're alive 

i wanna find one face that ain't looking through me 
i wanna find one place 
i wanna spit in the face of these badlands"

10 december 2012

"help the children"

jag har nu i mitt sökande efter information gällande tecken på att barn har blivit utsatta för övergrepp och kom på så sätt över denna information på vårdguiden. med tanke på de tecken som uppges här, så finner jag det fruktansvärt skrämmande att det finns så lite hjälp att få. informationen jag hittade visade på att barn kan drabbas av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), som ett led i att ha varit med om eller utsatt för, någon form av trauma. nedanstående är delar av den information som står på hemsidan:

Man brukar beskriva tre grupper av symtom vid posttraumatiskt stressyndrom:
Återupplevande. Typiskt för PTSD är att barnet återupplever den traumatiska händelsen om och om igen, ofta när det försöker somna. Det är inte ovanligt att barn upprepar ett visst beteende i lek, teckningar och tal.
Undvikande. Barnet betraktar de hemska händelserna utifrån ett sakligt och oberört perspektiv, vilket kan tolkas som tecken på att barnet inte har blivit påverkat. Barn med PTSD verkar ofta håglösa, likgiltiga och vill inte längre leka med sina kamrater.
Överdriven vaksamhet. Motvilja att gå till skolan, sömnsvårigheter, retlighet och mörkerrädsla är vanligt.


vidare står det att barnets sätt att reagera vid ett trauma kan variera, beroende på den känslomässiga och fysiska utvecklingsnivå som barnet befinner sig på vid tiden för händelsen. det står även att "barnets upplevelse är också beroende av föräldrarnas och omgivningens möjlighet att ge psykisk, fysisk och social trygghet. För barn i kris är det ganska vanligt att även föräldrarnas förmåga att skydda barnet är begränsad, vilket kan medföra en förlust av den trygghet som utgör grunden i barnets tillvaro."

och jag kan ju självfallet inte läsa detta utan att fundera över min egen situation och försöka hitta någon form av ledtråd till varför mina tecken på att någonting inte stod rätt till, aldrig uppmärksammades. i och för sig så hade jag ingen motvilja till att gå till skolan, jag ville ju inte vara hemma, men däremot hade jag alltid ont i magen, jag var alltid arg och lättretlig och den där rädslan för mörkret.. den sitter fortfarande kvar. jag har verkligen svårt att förlika mig med att ingen såg, med att ingen ville se. om någon hade sett, reagerat, eller helt enkelt bara agerat - så hade det kanske inte behövt pågå så länge som det faktiskt gjorde. kanske..

"run and hide"

"the moment that i step outside
so many reasons, for me to run and hide 

i can't do the little things i hold so dear
'cause it's all those little things, that i fear"


det var ett väldigt givande samtal med min samtalskontakt idag. vi gick igenom en liten kartläggning av alla problem som försvårar min vardag och vilka konsekvenser som har skapats av just dessa. vi pratade även om mål och delmål och vilken individ jag vill sträva efter att bli, i samband och med hjälp av, den behandlingsform jag nu får. det kändes ovanligt att se allting svart på vitt, men samtidigt blev allting så mycket tydligare då. även om alla känslor och tankar som skrevs ner, är saker som jag upplever och tänker på varje dag, så fick jag idag möjlighet att se dem på ett annat sätt, nästan ur ett annat perspektiv. det gav mer än vad jag trodde.

och påväg hem från mitt samtal så lyssnade jag på den obligatoriska musiken. no doubt dök upp i mina lurar och jag minns inte sist jag kände mig så träffad av en låt. förmodligen för att vi pratade om alla mina rädslor och det faktum att jag inte längre gör de saker som brukade betyda mycket för mig. små saker, som att alltid ta hand om mig själv på söndagar. det var det perfekta avslutet på veckan och en underbar start på den kommande. jag gör inte det längre, för att jag inte har orken. jag har inte lusten att ta hand om mig själv, kanske för att jag inte vet om jag förtjänar att bli omhändertagen. men nu är det min nya läxa. att införa min söndagsrutin igen, och även portionera ut delar av den så att jag gör någonting för mig själv varje dag, även om det är något litet.

5 december 2012

"society matters"

på det senaste gruppsamtalet fokuserade vi mycket på skuld och skam. vi diskuterade vad det innebär och på vilka sätt man som utsatt kan påverkas av det. vi pratade om vem som sätter skulden och skammen på offret och vi pratade även om "det perfekta offret". vi diskuterade även om man i någon mån kan se förövarna som offer, vare sig det är för deras egna handlingar eller om det är som offer för samhället. personligen tycker jag inte att förövarna kan ses som offer på något plan. varje enskild individ har en skyldighet att ta ansvar för sin egen lust och sina egna handlingar och bör därmed bli behandlad därefter. även i situationer där förövaren själv har varit utsatt, så är jag oförmögen att se dem som offer. min oförmåga till detta baseras på den bild som media så ofta förmedlar: "förövaren har själv blivit utsatt för övergrepp i barndomen och ville återvinna sin makt, genom att ta den från en individ som inte hade möjlighet att värja sig." jag letar efter logiken i detta påstående, trots att jag vet att det till viss del är sant och även vet att det i vissa sammanhang stämmer. men jag tycker att det ger en skev bild utav verkligheten, det ger en ensidig bild utav sexuella övergrepp. jag är fruktansvärt rädd att just denna ensidiga syn kan skapa ytterligare en ofrivillig rädsla hos de utsatta:

kommer jag att bli som min förövare? kommer jag att utsätta någon annan för det hemska som jag själv har varit med om? kommer jag inte att vara kapabel att kontrollera mina egna lustar? kommer jag att känna ett behov av att beröva någon annan på makten till deras egen kropp? kommer jag att känna ett behov av att beröva någon annan på deras integritet, deras liv?

4 december 2012

"one last chance"

"i've got one last chance to get myself together
i can't lose no more time, it's now or never
and i try to remember who i used to be
i've got one last chance to get myself together"


det är sant som alla säger.. när man är med om ett trauma så får man blackouter, antingen när det gäller tiden efter traumat, eller tiden precis innan traumat inträffar. jag försöker komma ihåg hur jag var innan allting hände. jag försöker komma ihåg hur jag blev efteråt. men istället för att komma någonstans med mina tankar, så fastnar jag i fragmentet där allting förändrades. fragmentet där jag förändrades. och det får mig att fundera över vem jag kunde ha blivit, om han aldrig hade gått över gränsen där och då. det får mig att fundera över hur jag hade varit som barn. hur jag hade agerat i samspelet mellan människor. om mina rädslor hade vuxit sig så stora oavsett om han hade gått över gränsen eller inte. men jag kommer ingenstans i mina tankar. istället så fastnar jag i sorgen.

jag fastnar i sorgen över vem jag kunde ha varit. vem jag kunde ha blivit. vem jag hade varit idag om ingenting någonsin hade hänt. jag fastnar i sorgen över att inte veta vem jag är, om jag bortser från att jag är ett brottsoffer. och jag fastnar i sorgen över att jag mest troligt aldrig kommer att få veta vad jag hade kunnat bli. vem jag hade kunnat bli. jag minns att jag brukade älska sociala sammanhang. jag minns att jag älskade att lära känna nya människor och ta kontakt med främmande varelser. den delen av mig försvann någonstans på vägen där monster blev en verklighet. jag lärde mig att människor inte är vilka de utger sig för att vara och min sociala fobi utvecklades. min fobi har inte blivit bättre, snarare sämre. jag får hjärtklappning och kallsvettas bland främlingar.

ibland försöker jag utmana mig själv, för att på något sätt bota min egen fobi. jag lyckas ibland, men många gånger är det ett rent helvete. jag ger mig ut bland folk och jag försöker slappna av, men jag har allt mitt fokus på alla som kommer och går och jag får panik om någon kommer för nära mig. som igår, när jag satt i väntrummet på vårdcentralen. en man kom in och skulle anmäla sig i receptionen och medan han väntade på sin tur, så stod han för nära och stirrade för länge. jag flydde så fort jag kunde, in i nästa väntrum. jag hann knappt sätta mig ner innan han kom och satte sig och väntade på att bli inkallad. stolen var för nära soffan där jag satt och jag höll allt mitt fokus på hans rörelser, samtidigt som jag lokaliserade alla potentiella utgångar. det här är inte hållbart.

jag är medveten om att min rädsla för män många gånger är helt orealistisk. varje man jag möter är inte en potentiell förövare. jag vet det. men samtidigt är jag livrädd över att stöta ihop med just den mannen som faktiskt är det. jag undviker hellre alla, än riskerar att bli utsatt igen. och det är också ologiskt för mig. jag blev utsatt i mitt eget hem. främmande män har aldrig gjort mig något. samtidigt vet jag att främmande män också har familjer och kanske har någon av dem utsatt någon där. jag kan bli så knäpp på mig själv, för att jag isolerar mig i förebyggande syfte, bara i fall att.. jag vill inte göra det, men varje gång jag försöker göra motsatsen så snurrar allting runt mig, jag blir svimfärdig, pulsen slår i femhundra och jag tappar fotfästet. jag är handlingsförlamad.

och det är min största rädsla. att hamna i en situation där jag förlorar all handlingskraft. där rädslan lamslår mig och jag blir oförmögen att ta mig därifrån, oförmögen att slåss för min säkerhet, oförmögen att kalla på hjälp. så jag stannar hemma. jag går på mina möten varje vecka och jag har panik varje gång jag är påväg till eller från mitt möte. bortsett från det, så håller jag hemma. många dagar vågar jag inte ens gå och handla själv. jag får förbereda mig själv mentalt inför minsta lilla scenario som kräver någon form av kontakt med andra människor. det är inte hälsosamt, jag vet. men jag vet inte hur jag ska lyckas bryta det heller. det blir inte lättare för varje gång jag försöker heller, paniken kommer snarare krypande till mig snabbare och ångesten är ett faktum.

det var inte meningen att jag skulle bli så. jag hade planer. jag hade drömmar. jag hade mål. och istället för att kämpa för att uppfylla mina planer, drömmar och mål, så spenderar jag all min vakna(och många gånger även sovande) tid, till att försöka överleva. till att ta mig igenom varje dag. göra något litet varje dag och inte bara ligga i soffan. men minsta ansträngning gör mig också fruktansvärt trött och jag sover femton timmar utan problem - och utan att vara utvilad. jag förstår varför jag har gått in i väggen. men jag förstår inte hur länge jag ska behöva slåss för att en dag slippa kämpa för att hålla huvudet ovanför ytan. det känns som att den dagen är långt borta, men jag fortsätter. jag försöker. jag gör det jag kan. det är bara så förbannat jävla svårt.

"you could save my life"

"yeah, it's plain to see
that baby you're beautiful
and there's nothing wrong with you
it's me, i'm a freak
but thanks for lovin' me
cause you're doing it perfectly

there might have been a time
when i would let you slip away
i wouldn't even try but i think
you could save my life"


hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte komma ifrån känslorna i ovanstående text. jag är enormt tacksam över att han älskar mig på det sätt han gör. jag förstår inte hur han gör det. många gånger förstår jag inte heller varför. men jag är tacksam. jag tycker om känslorna han ger mig. jag tycker om hur han får mig att må. jag fullkomligt älskar att jag får vara liten i hans famn och det faktum att han alltid, utan undantag, låter mig gråta hur mycket jag vill och alltid torkar mina tårar. jag blir generad när han säger att jag är vacker när jag gråter, men en del av mig vill gråta lite hela tiden, så att han alltid ska tycka att jag är vacker. fast det gör han ändå, även om jag inte gråter. jag vet det för att han har sagt det. han fortsätter säga det till mig, varje dag, sex år in i förhållandet. och jag älskar det, trots att det skrämmer mig. jag är livrädd. jag förstår inte varför han älskar mig så som han gör.

och jag fortsätter känna mig som ett freak och jag vet att han hatar att jag gör det. jag vet att han hatar att någon annan har gett mig en sådan skev bild av mig själv och jag förstår honom. jag förstår att det tär på honom att jag inte kan ta till mig all den kärlek han känner för mig. men han vet varför. jag har förklarat för honom. jag fortsätter förklara för honom i samma takt som jag fortsätter känna mig som ett freak. jag var inte såhär trasig när vi träffades. eller jo, det kanske jag var. men det var inte lika tydligt. jag hade bara spruckna sömmar och nu kan man inte ens se var stygnen har suttit. det är komplicerat och vi vet det båda två. jag är komplicerad. han brukar säga att jag inte är så komplicerad som jag tror, men saken är den.. att jag faktiskt tror att jag är mer komplicerad än vad han tror. jag vet inte hur jag ska kunna förklara det. jag vet inte vilka ord jag ska använda när alla ord saknas.

ta tillit, till exempel. jag vill lita på honom. varenda liten del av mig vet att han aldrig har gjort något för att få mig att känna att jag inte kan lita på honom. han har alltid funnits där för mig. han har aldrig ryggat undan från något han har fått veta. han har aldrig skadat mig. han skulle aldrig skada mig. och jag vet det. han är min trygghet, på samma sätt som jag är hans trygghet. vi är varandras hem och varandras bästa vänner. vi är själsfränder och vi vet det båda två. men det finns saker han inte vet, det finns delar jag inte låter någon ta del av. men jag vill att han ska finnas där, allra längst in. ändå vågar jag inte lita på honom. jag försöker, men det når aldrig ända fram. hur mycket jag än vill lita på honom, så är rädslan för att bli sviken värre och det slutar med att jag inte vågar chansa. jag vill absolut inte vara fast i gamla erfarenheter. jag vill kunna känna mig tillräckligt fri för att lita på honom.

han förtjänar det. jag vet att han gör det. och jag vet att han känner sig dålig för att jag inte litar på honom än. det har inte med honom att göra. alls. inte på minsta lilla sätt. jag har analyserat, grubblat, dragit slutsatser och gått igenom hela vårt förhållande. han förtjänar min tillit. det enda jag kommer fram till är att mitt förflutna bär skulden. jag hade några insikter tidigare idag (eller igår, beroende på), och ja.. klart det blir problem med tilliten när den grundläggande trygghetskänslan och behovet av tillit raserades på så många sätt en gång i tiden. även om många år har passerat, så svider sveken fortfarande som aceton i nyskapade sår. jag försöker tvätta rent, men ju mer jag pillar i såren, desto mer svider de. jag måste hitta en lösning som kan radera mina problem med tillit. jag behöver det. vi som ett par behöver det. och jag vet att han behöver det. men jag tror att jag behöver det ännu mer.

3 december 2012

"project unbreakable"


"chaos"

ännu en gång har jag googlat runt i ytterligare ett försök att hitta bloggar som handlar om sexuella övergrepp på olika sätt och vis. jag gör det för att slippa känna mig ensam, jag gör det för att få läsa andras tankar och känslor och för att försöka få ordning på mina egna. det är ett stort virrvarr av kaos. det blir ett stort virrvarr av kaos när något sådant händer. och man vet inte vad man ska göra. man vet inte vad man förväntas göra. man vet inte hur man förväntas reagera. ska man säga ifrån? har man en skyldighet att vara tacksam? ska man våga berätta? borde man egentligen vara tyst? det är ett helvete att inte veta. och det är det enda man vet.

att allting blir ett helvete.
för att någonting tillåts hända.
något som man inte vill vara delaktig i.
men allting blir ett helvete.
för att någon annan vill följa sina lustar.

och sen står man där och man förstår ingenting. man kan inte greppa vad som precis har hänt. hur det har känts. hur man mår. hur allting kunde gå så jävla fel. och man kan inte urskilja vem som ska bära skulden och vem som ska bära skammen. och man vet inte om man har gjort något för att framkalla det hemska som precis har inträffat. hur man än vrider och vänder på det, så får man inga svar. hur mycket man än pratar om det, så känns det inte bättre. hur mycket man än försöker göra det rätta, så blir det ändå fel. och samhället står och hånskrattar en rakt upp i ansiktet när de visar att hjälpen inte finns där. så man står kvar. ensam. och gör allt i sin makt för att rädda sitt eget liv utan några direkta medel och man är bara beväpnad med en enorm jävla vilja över att få tillbaka det liv som någon valde att döda för sitt eget nöjes skull. och samhället tittar snett på en och undrar:

"var du inte faktiskt sugen? egentligen?" (och deras oförstånd får mig att skaka av ilska.)

"it´s called practicing"

för väldigt länge sedan ramlade jag över en sida som heter "project unbreakable". det är en sida som är skapad av en kvinna som bestämde sig för att åka land och rike runt för att fotografera överlevare. människor som på olika sätt har blivit utsatta för sexuella övergrepp, men ändå tagit sig fram i livet. på varje enskild bild får man se en överlevare och ett citat från deras förövare. antingen så visar denna överlevare sitt ansikte, eller så täcker personen sitt ansikte med skylten där citatet står. även jag skulle vilja göra en sådan sak, helt och hållet för min egen skull. jag går in på sidan nästan dagligen, bara för att få mötas av mängder med starka och modiga överlevare och människor. på ett sätt tycker jag att det är så fruktansvärt vackert med alla dessa människor som tar tillbaka makten över sina liv och att de vägrar leva sina liv i tystnad. samtidigt tycker jag att det är fruktansvärt hemskt att det finns så oerhört många som blir utsatta för sexuella övergrepp, dagligen. Grace Brown´s sida är ju ett enormt stort bevis på att detta pågår. tack vare att hon har lyckats nå ut till de som har blivit utsatta så har överlevare nu fått en möjlighet att få utlopp för sina trauman.




hur länge kan ni blunda?

25 november 2012

"it still lives on"

"bruises fade brother, but the pain remains the same
and i still remember how you kept me so afraid
strength is my lover for all the love he gave
every morning that i wake i look back at yesterday


i often wonder why i carry all this guilt
when it's you that helped me put up all these walls i've built
shadows stir at night through a crack in the door
the echo of a broken child screaming "please no more"
brother, don't you understand the damage you have done

to you it's just a memory, but for me it still lives on.."

30 oktober 2012

"hiding the words"

"you see the smile that’s on my mouth
it’s hiding the words that don’t come out
and all of our friends who think that i’m blessed
they don’t know my head is a mess"


för några veckor sedan kontaktade jag några olika reportrar (med en bakgrund av artiklar gällande sexuella övergrepp) för att ifrågasätta varför just dessa medieformer alltid uppvisar samma form av förövare och samma form av övergrepp. jag påpekade att de bidrar till att ge en felaktig syn på alla övriga som har blivit utsatta, i synnerhet de som inte vågat söka hjälp för att de inte riktigt hunnit förstå eller inse vad för form av övergrepp de blivit utsatta för. i vissa fall har de inte ens förstått att de faktiskt har blivit utsatta för övergrepp. jag påpekade även hur stort inflytande dessa medieformer faktiskt har och att de kan bidra till att ge fler utsatta människor chansen att få hjälp, förutsatt att de faktiskt börjar informera om alla olika former av förövare och övergrepp som pågår varje dag i landet. jag påpekade även att de kan bidra till att minska mörkertalet genom att belysa alla varianter av sexuella övergrepp och dess förövare, istället för standardversionen som brukar lyda "pappa är förövare och det visar sig vid vidare undersökningar att han själv har blivit utsatt som barn och därmed fört detta vidare genom nya generationer. det vanligaste är att förövaren, som oftast är man, själv har blivit utsatt som barn och därmed förlorat  makten över sitt eget liv och hämnas därmed på sina egna barn genom att återta makten han själv förlorade som barn." denna bild är vanlig, ingen tvekan om saken, men det är långt ifrån den enda bilden som existerar och detta ville jag påpeka. svaren jag fick från reportrarna var ganska olika varandra;

den ena reportern menade att det inte var värt att intervjua någon angående sexuella övergrepp om dessa inte var ihopkopplade med det svenska rättssystemet eller den svenska vården eller liknande instanser. hon menade alltså att det bara fanns ett intresse att skriva om detta förutsatt att man på något sätt kunde ge en känga åt det land vi lever i, på ett eller annat sätt. hon påpekade även att det var tvunget att finnas en nyhetsfaktor/intresse kring ämnet för att det skulle vara värt tiden. jag blev fly förbannad.

den andra reportern var betydligt trevligare i sin framtoning och menade att hon var intresserad av att skriva en sådan artikel, men att problemet många gånger är att förövaren antingen inte har blivit anmäld eller dömd för brottet, samt att det var få brottsoffer som vågade gå ut med sin historia. vi mailade fram och tillbaka och jag ifrågasatte varför de som väl vågar gå ut med vad de blivit utsatta för, ändå måste vara anonyma. hon menade att det av etiska och rättsliga skäl behövde vara så, och att man var tvungen att ta hänsyn till förövaren och dennes familj. jag tyckte att jag fick bra svar av henne, men samtidigt blev jag riktigt förbannad över att man måste ta hänsyn till förövaren med familj. jag förklarade detta för henne och påpekade min åsikt gällande att behöva ta hänsyn till den som begått brottet, samt att brottsoffer nästan blir påtvingade offerrollen av media då man tvingas vara anonym och via media inte får hjälpen att faktiskt ta tillbaka makten över sitt eget liv. hon förstod min poäng och verkade hålla med till viss del.

jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men jag känner en ständig dragning till att kontakta människor som kan påverka synen på sexuella övergrepp, dess brottsoffer och dess förövare. jag tänker på det ständigt och jag har ett sådant enormt begär av att öppna ögonen på folk. inte bara för min egen skull, utan för människor överlag. jag tror att jag vill öppna ögonen på människor här och nu, för att de som fanns där för mig när jag väl berättade, inte var särskilt bra på att fortsätta hålla sina ögon öppna.

"don´t act like i never told ya"

"don´t act like i never told ya"

för ett tag sedan försökte jag samla ihop mina tankar för att kunna skriva ett sammanhängande inlägg, men det gick inte alls som jag hade tänkt mig. tankarna fortsätter snurra åt många håll och kanter, men det är fortfarande vissa saker som är ständigt återkommande. slumpmässiga meningar som jag inte kan släppa taget om och ogenomtänkta fraser som dröjer sig kvar. ikväll delade jag med mig av några stycken i gruppen och det kändes bra. jag såg hur en av de andra höjde på ögonbrynen i någon form av chock och ilska och jag förstår varför hon reagerade som hon gjorde. frågan är varför jag inte reagerade på samma sätt när meningen yttrades till mig där och då. jag undrar det ganska ofta; varför reagerar jag så jävla sent på saker? dagar, månader, år?

jag valde att berätta tre olika fraser som har dröjt sig kvar och som jag inte riktigt kan skaka av mig. dessa tre fraser återkommer alltid och finns i bakhuvudet varje gång jag funderar på att berätta för någon om varför jag är som jag är och reagerar som jag gör i olika sammanhang. fraserna hemsöker mig och får mig att tvivla på om någon kommer att tro på det jag berättar. även om sanningen är så äckligt jävla tydlig för mig, så kräver tydligen omvärlden någon form av bevis som visar på att det jag berättar faktiskt är sant och det gör mig förbannad. för mig är det så sjukt självklart att man inte hittar på sådana saker, oavsett omständigheter. ska man ljuga, så ljuger man om något litet, man väljer inte att hitta på en lögn som gör att man själv blir den som får ta smällen och bära skulden. det är ju bara ren idioti. vissa människor tänker ju dock inte steget längre och inser att det inte finns någon anledning med att hitta på någonting "för att få uppmärksamhet", när den uppmärksamhet man får är i en sådan negativ bemärkelse att det knappt går att beskriva. tror folk verkligen att man vill bli utstött på det sättet? på fullaste jävla allvar?

men, för att komma till poängen. de tre fraser som fortfarande dröjer kvar x antal år senare, är:

* "det är ingenting att gråta över, det är normalt"
* "du borde vara tacksam för att du har fått dig något"
* "jag tror inte att det har hänt dig, för det har inte hänt mig"

och hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte förstå någon av ovanstående meningar. det är inte normalt att utsätta sitt syskon för sexuella övergrepp, jag kommer aldrig någonsin att bli tacksam "för att jag fått mig något" och bara för att jag (vad jag vet) är den enda i familjen som blivit utsatt, så gör det inte övergreppen mindre verkliga för det. men, alla förstår tydligen inte det och det är det som gör mig så satans förbannad - fortfarande. jag bara menar, att om övergrepp endast kan vara verkliga och sanna om det är fler än en i en familj (där förövaren oftast finns) som har blivit utsatt, så finns det väldigt många förövare där ute som har blivit felaktigt dömda för dessa former av brott. det finns ingen form av "regel" som säger att övergrepp endast är verkliga om två eller fler i familjen har blivit utsatta, men det är för den sakens skull inte heller ovanligt att flera medlemmar i en familj/släkt blir utsatt för sexuella övergrepp av en och samma förövare. jag kan bli så satans förbannad på den naivitet som existerar hos en del människor, människor som letar efter nålar i höstackar för att hitta någonting som visar på att det inte kan existera en förövare i den familj man själv vuxit upp och lever i. det känns absurt och avskyvärt att människor hellre blundar för sanningen, än inser den.

17 oktober 2012

"obligatory enrolment"

jag sitter och funderar på det här med anmälningsplikt. i Sverige så har alla inom vård och omsorg den plikten, likväl som skolan har en anmälningsplikt vid minsta lilla misstanke om att någonting inte står rätt till. jag googlade precis i ett försök att se om det finns någon liknande plikt för föräldrar, men det verkar inte så. (jag är en jävel på att googla fram saker.) jag tycker dock att det borde finnas. tyvärr vet jag inte hur det skulle fungera i praktiken, speciellt inte om det är en förälder som är förövare och det bara finns en sådan i hemmet. men rent allmänt, så tycker jag att även föräldrar borde ha en anmälningsplikt vid sådan misstanke.

det kan tyckas vara oetiskt att som förälder vara tvungen att anmäla om det egna barnet far illa i det egna hemmet, antingen av förälder, syskon eller annan anhörig - men jag ser det snarare som en skyldighet. genom att vara medveten om vad ett barn blir utsatt för, så kommer också ett ansvar. ett ansvar som man som vuxen måste vara villig att leva upp till, då det aldrig är barnets uppgift att ha ett ansvar på den nivån. de vuxna ska finnas där för att skydda barnen och då får man helt enkelt ta till alla medel som krävs för att detta ska kunna uppnås. barn måste få vara barn och det är de vuxnas uppgift att faktiskt låta dem vara det.

"you were supposed to care"

det är många tankar som cirkulerar hos mig nu. det känns nästan som att jag mediterar dygnet runt för att det är så många tankar och känslor som kommer och går och jag har svårt att hålla fast vid dem. trots detta, så finns det en tanke som hela tiden stannar kvar. en tanke som jag inte kan släppa taget om, som jag inte hittar något bra svar till: varför vill ingen vuxen se vad som händer?

jag vet hur min egen historia ser ut. nåja, större delen av den i alla fall. det finns många minnen som inte har kommit upp till ytan, det finns vissa minnen som är svårare att slå bort än andra. sedan finns det också en hel del black-outer. jag har inget som helst minne av vad som pågick i mitt liv mellan fem och elva års ålder. jag minns att jag fick en hund, men att jag utvecklade en allergi och någon annan fick ta över. jag minns hur det var i skolan och hur bra jag trivdes med min fröken. men jag minns ingenting om hur jag mådde, om jag var lycklig, om jag var deprimerad, om allt egentligen stod rätt till. det enda jag med säkerhet minns är, att jag nästan alltid hade ont i magen i skolan. att jag fick lämna lektionerna och ligga i fosterställning på en bänk eller på en soffa uppe i biblioteket. jag minns inte varför jag hade ont. jag minns att jag inte hade fått min mens än, för det var före den tiden - men det skrämmer mig något ofantligt. mitt minne är ingenting som brukar svika, det har aldrig gjort det förr. så vad är det som har pågått under den tiden som gör att jag har en blackout på flera år? vad är det som mitt system inte vill att jag ska kunna minnas?

av de människor jag har kommit i kontakt med så verkar det finnas en överrepresenterad röd tråd bland föräldrar som vägrar inse vad deras barn har blivit utsatta för. det är skrämmande. som liten lär man sig att alltid kunna komma till mamma eller pappa eller vem man nu har i sin närhet som man vågar lita på, och berätta så fort någon har varit dum mot en. man får lära sig att slå tillbaka, att stå på sig, att inte ta skit som inte tillhör en. man får också lära sig att världen är orättvis och att det finns "fula gubbar" som man ska akta sig för. och det är klart, "fula gubbar" finns det gott om. men man får inte lära sig hur man ska hantera det när just den fula gubben som man själv blir utsatt för, ingår i den egna familjen. då ska man helt plötsligt "lära om och lära rätt", för: fula gubbar är bara fula gubbar om de är totala främlingar. ingår de i familjen får du själv bära skammen och skulden och sopa resten under mattan så ingen utomstående tror att vi är någonting mindre än perfekta. för alla har vi ju hemligheter, inte sant?

så går man in på www.projectunbreakable.tumblr.com och får se bilder på överlevare som håller upp plakat med citat från deras förövare och ibland även vad deras närstående har uttryckt för synpunkter på vad de har varit med om. jag älskar att titta på dessa bilder, men jag hatar att läsa citaten. några citat skrämmer halvt livet ur mig: “This is how a dad is supposed to take care of his little girl” har en av förövarna sagt. en närstående uttryckte sig såhär: “He’s a boy and boys experiment… What he did was perfectly normal. Now kiss and make up.” -said his mother, my stepgrandmother. ett annat svin sa detta: “just tell your Mom you got hurt in the garage.” (age 8-10) - Mom’s boyfriend. (as an explanation for the rope burn on my leg from him tying me up on an exercise bench and raping me for hours.) en okänslig pojkvän sa såhär efter att han hade fått veta att hans flickvän hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av en annan man: “So you put out for him but you won’t for me?” jag blir livrädd.

är det såhär samhället ser på sexuella övergrepp? att det inte är någon fara om människor blir utsatta, så länge man själv slipper komma i kontakt med oss? att det är "dåligt" att man "ställer upp för förövaren", men inte klarar av att ha sex med sin partner? att man ska be om ursäkt till sin förövare för att man "har gjort någonting för att få dem att gå över gränsen?" det hela är så satans absurt så jag blir illamående på riktigt. och fortfarande, trots att det pågår överallt, hela tiden - så blir alla så fruktansvärt förvånade när de "helt plötsligt" får veta vad som pågår i deras närhet. som om världen stannar till i två sekunder, för att sedan snurra vidare precis som om ingenting har hänt. överhuvudtaget. och de vuxna vägrar se, vägrar lyfta upp ämnet, vägrar ta ton och vägrar hjälpa. det som är mest skrämmande är att det oftast är de människor som de själva satt till världen, som de sedan vägrar älska, vägrar tro på och som de vägrar att finnas där för när de hemligheterna uppdagas. livet går tillbaka till det normala på två sekunder.

för alla.
utom den utsatta.

4 oktober 2012

"people like Jeanette"

igår natt kom jag över en artikelserie om en kvinna vid namn Jeanette. hon påminner om en indian till utseendet och i mina ögon är hon väldigt vacker. hon utstrålar styrka på de bilder man får se av henne och jag beundrar det faktum att hon vågar stå rakryggad framför en kamera. människor som henne får mig att vilja stå på mig och påpeka felen som händer i vår värld, i vårt land. de fel som vi som samhälle tillåter och de fel som vi som samhälle väljer att blunda för. hon får mig att vilja öppna ögonen lite till, för att se till så att inga fler fel kan begås. människor som Jeanette är värda att se upp till. människor som Jeanette förtjänar att samhället börjar öppna ögonen och agerar, istället för att ta för givet att det är bättre (och lugnare) om man låtsas att man ingenting såg.

hon är nog ganska mycket som de flesta av oss är. hon ser ut som vem som helst av oss. hade jag sett henne på stan hade jag aldrig kunnat tänka mig att vi har någonting gemensamt. det är någonting som jag trodde syntes på människor en gång i tiden, att det fanns någon form av text som var synlig för andra men osynlig för mig - men som ändå tydliggjorde delar av min ryggsäck till omvärlden att se. jag hade fel. det finns ingen sådan text och det finns inga osynliga skyltar. kanske finns det ärr, kanske finns det andra fysiska skador, men på det stora hela så kan man inte se att vi delar bitar av varandras ryggsäck. jag hade aldrig kunnat tänka mig att en främling såsom Jeanette skulle kunna få en liten del av min egen skam och skuld att försvinna, bara genom att läsa hennes historia. genom att få läsa delar av hennes liv. jag känner med henne, samtidigt som jag beundrar hennes enorma styrka.

när man tar del av Jeanettes historia får man veta att hon blev utsatt för incest under de femton första åren av hennes liv. av hennes morfar. som även (på papper), är hennes far. vilket betyder att hennes morfar även utsatte hennes mamma för sexuella övergrepp, fick Jeanette tillsammans med henne, och sedan fortsatte att förgripa sig på henne. myndigheterna som misstänkte att hon som barn blev utsatt för någon form av incest av sin morfar, skickade hem henne till honom igen. då hade hon varit inlagd på sjukhuset i ett halvår för att hennes ben hade fastnat (låst sig) i samlagsställning. övergreppen slutade först när Jeanette som femtonåring flyttade hemifrån. myndigheterna har fortfarande inte hjälpt henne och hon fortsätter bollas mellan olika instanser, som alla tar på sig skygglappar en efter en. det får mig verkligen att undra över hur vissa människor kan sova gott om nätterna..

om du vill ta del av Jeanette´s historia, så kommer de tre delarna här nedanför. (känsligt innehåll!)

del 1 - http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/725809-jeanette-valdtogs-av-sin-morfar-i-15-ar

del 2 - http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/725225-det-har-sager-politikerna

del 3 - http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/725555-motet

22 september 2012

"the ticking clock"

"..are you hurting the one you love?
when they watched the walls, and the ticking clock
are you hurting the one you love?
and was it something you could not stop.."


häromkvällen hamnade vi framför ett avsnitt av dr Phil och jag kände mig lite smått träffad när jag såg rubriken. "My brother is my molestor". jag trodde att avsnittet skulle öppna ögonen på människor och även öppna ögonen på mig själv, men jag kände inte alls igen mig i det som visades. pojken i familjen hade börjat förgripa sig på sin lillasyster när hon var åtta, nio år och när dottern väl berättade för sin mamma vad som hade hänt, blev polisen ditkallad och pojken åkte in i fängelse. när programmet visades var pojken nitton år och flickan fjorton. man fick inte se deras ansikten, men man fick se mamman i bild. jag hade väldigt svårt att relatera till deras familjesituation, då det var samma gamla scenario som spelades upp. jag ska förklara vad jag menar lite närmare.

först och främst, så började mamman med att säga att hon älskade sin son precis lika mycket som alltid, även "om hon kanske inte ansåg att han hade gjort så bra val". detta gör mig lite smått förbannad, och jag blir ännu mer förbannad över att hon faktiskt framställer det som att hans beteende är helt okej. vidare i klippet får man även veta att hennes son, som har förgripit sig på hennes dotter, precis har blivit pappa själv och har en liten dotter - som han dyrt och heligt säger att "han aldrig skulle lägga ett finger på, då hans begär inte längre finns". samtidigt som han i en annan del av intervjun sitter och säger att han valde att utnyttja sin lillasyster för att "hon var lätt att bruka makt över och övertala till att vara tyst." jag blir förbannad bara jag tänker på avsnittet och återuppspelar det i huvudet. av många anledningar kändes hela avsnittet så fruktansvärt.. falskt. stelt, inläst och nästan uppgjort.

när lillasystern kom ut på scenen förklarade hon att hon fortfarande älskade honom precis lika mycket och att det fortfarande var hennes bror och att hon (som den övriga familjen) önskade att allting skulle bli som vanligt. broderns respons var att han att ville vara allt för henne som han alltid hade sagt att han ville vara - en beskyddare. det kändes som att brottsoffret hade blivit tvingad till att säga allting som hon sa och när dr Phil påpekade att hon faktiskt inte hade någon skuld eller skam i det som hade hänt, så bröt hon ihop totalt. brodern förstod inte heller vidden av skadorna han hade orsakat för och hos henne, och verkade ta det hela med en klackspark, precis som om det vore det mest naturliga i hela världen att gå över gränsen på någon som inte kan värja sig ifrån det.

jag kokade av ilska. jag kokar fortfarande av ilska. alla brottsoffer vill inte ha med sin förövare att göra och alla brottsoffer älskar inte fortfarande sin förövare. alla vill inte ha fortsatt kontakt med de som har varit där när övergreppen pågått och inte haft ögonen öppna och sett vad som har hänt. alla vill inte blanda sig med de som inte ingrep och alla vill inte ge en extra chans och alla tycker inte synd om förövaren "bara för att han inte visste bättre". jag blir så förbannat skogstokig över att det är den enda bilden som media målar upp och att det gör att alla andra reaktioner faller i glömska och försvinner någonstans mellan stolarna. det är inte okej.

jag tycker det är helt rätt att förövaren i detta fall fick fängelsestraff för det han utsatte sin lillasyster för, men det är USA det handlar om. rättssystemet i USA är betydligt hårdare än vad det är här i Sverige, för i Sverige så friar man hellre än man fäller och sedan blir man förvånad över att den misstänkte begår fler brott av samma karaktär. ja, herregud vad konstigt.. verkligen. se till att sätta jävlarna bakom lås och bom redan efter första övergreppet. men nej, istället åker skygglapparna på, man låtsas att man inte ser, för det är lättare att låtsas som ingenting än att faktiskt skapa någon form av kalabalik som kan leda till att en människa slipper få sitt liv förstört. för trots allt, så är det ju ändå mer synd om förövaren än om brottsoffret, inte sant? fråga bara rättssystemet..

13 september 2012

"easier to leave"

"and I've lost
still in my eyes
the shadow of necklace
across your thigh
I might've lived my life in a dream, but I swear
this is real
memory fuses and shatters like glass
mercurial future, forget the past
it's you, it's what I feel

you might have laughed if I told you (it's pulling me apart)
you might have hidden a frown (change)
you might have succeeded in changing me (it's pulling me apart)
I might have been turned around (change)"

8 september 2012

"bloodbrothers"

jag vill ha en familj.

problemet är att jag inte vet om jag någonsin kommer kunna få den familj jag vill ha och letar efter. jag vet inte om det finns någon möjlighet att mötas där jag behöver mötas. jag vet inte om det finns någon chans att komma dit jag behöver vara. jag vet inte hur mycket de andra individerna behöver gå igenom, eller uthärda, eller ignorera, eller släppa taget om, eller glömma, för att kunna börja på ny kula. jag vet inte hur mycket jag skulle behöva släppa taget om eller ignorera eller glömma, för att ha minsta lilla chans till att kunna börja om på nytt. jag vet inte om det jag vill ha går att uppnå. jag vet inte om det jag behöver, kommer finnas att nå.

2 september 2012

"black memory"

för x antal veckor sedan fick jag hem ett handskrivet brev från ett av mina blodsband. hon hade valt att skriva ner "sin syn på saken" av det jag blivit utsatt för. summan av kardemumman var att hon önskade att vi skulle kunna ha en form av riktig relation till varandra och att jag skulle släppa taget om det förflutna. hon skrev även att hon inte tror på det som har hänt, då hon har skapat en egen uppfattning baserat på vad jag har berättat, vad M har berättat och vad förövaren har berättat (som påstår att han inte minns någonting.) jag blev både chockad och även väldigt arg när jag läste brevet och här kommer anledningarna till min reaktion;

- först och främst, så var hon inte där. hon visste inte vad jag har blivit utsatt för och hon var vid tillfället av det första övergreppet endast sju år gammal och därmed oförmögen att förstå.

- hon har ingen rätt att skapa sig en egen bild av en faktisk situation, baserat på knapphändig information från mig, information från en annan som inte var där och dessutom förövaren som inte är så dum att han säger rakt upp i hennes ansikte att "jo, jag våldtog henne faktiskt."

- hon har knappt fått ta del av det kaos som har existerat bland blodsbanden. hon har alltid "varit för liten" för att få information om vad som pågår och det har därför varit lättare att hålla henne utanför.

- all information som hon har fått ta del av kommer från individer som har olika syn på det som har hänt. för det första är en av individerna totalt jävig, även om det framgår vems sida individen står på. för det andra så är det jag, brottsoffret, som har berättat vad jag blivit utsatt för. denna information fick hon dock ta del av först när vi pratade över telefonen i samband med detta brev - alltså femton år efter det första övergreppet.

- hon baserar sitt ställningstagande "att det inte kan ha hänt" med "logiken" att hon själv inte har blivit utsatt, ej heller de övriga kvinnliga medlemmarna i familjekonstellationen.

med andra ord;

man kan inte säkerställa att inget övergrepp har begåtts om man enbart ska basera det på hur många individer som har blivit utsatta av en och samma förövare. ett exempel: om min förövare hade förgripit sig på alla av kvinnligt kön i familjekonstellationen så hade det varit väldigt lätt för oss att som samlad trupp gå till de vuxna i vårt liv och berätta vad vi blivit utsatta för. hade det hänt, så hade förövaren omedelbart fått skulden för vad han gjort - och jag vet med säkerhet att han inte är så trög. istället valde han att endast utnyttja en individ, det vill säga jag, som han visste inte skulle våga berätta för någon vuxen individ. detta säkerställde han genom att förgripa sig på ett sådant sätt att jag där och då inte kunde förstå om det var så det förväntades vara mellan blodsband.

det tog många år, men idag vet jag betydligt bättre och jag vet att det var han som gjorde fel och att han borde ha fått hjälp redan där och då. istället lades fokus på att jag skulle "prata sönder det" och sopa det under mattan och för allt i världen "inte förstöra hans liv på grund av hans ungdomliga oförstånd". och det är därför jag blir förbannad och det är därför jag inte vet om jag vill ha en relation till dig överhuvudtaget. du har ingen rätt att skapa en egen bild av det som har hänt, speciellt inte då du inte ens har tagit del av all information och alla händelser. du får ha vilken bild du vill av förövaren, älska honom bäst du vill - men jag kommer aldrig att göra det igen. jag var lika naiv som du en gång och höjde honom till skyarna. det slutade i samma stund han gick över gränsen och förstörde mig på de flesta sätt en människa kan. hade jag kunnat, så hade jag släppt det och gått vidare. jag har inte kommit dit än, jag har inte fått all den hjälp och bearbetning som jag behöver för att kunna gå vidare med mitt liv och endast behålla allt som har hänt som ett svart minne som jag inte vill ta del av. jag stannar inte kvar i det förflutna för att jag vill. jag är kvar i det förflutna för att det genomsyrar varje del av mitt liv, varje dag. jag lever i det förflutna för att det är min verklighet, min vardag.

"i´m back"

jag påbörjade ett nytt inlägg för över en månad sedan. det blev inte alls som jag ville. det var stelt, det var argt, det var okänsligt och inte ett enda ord som jag skrev kom från hjärtat. sedan dess har jag funderat på om jag överhuvudtaget vill ha kvar min blogg eller inte. jag skapade till och med en ny, utan att ha en aning om på vilket sätt jag ville (eller skulle kunna) formulera mig. och så ikväll, när jag sitter här i en mörklagd lägenhet med alla tankar i mitt huvud, så slog det mig plötsligt;

jag kan inte sätta mig och skapa en helt ny blogg och försöka att skriva så att ingen räknar ut att det är mig och min situation det handlar om. jag kan inte börja om på nytt bara för att orden jag skriver kommer att spridas vidare till människor som inte ingår i mitt liv längre. jag kan inte skapa mig en ny blogg i ett försök att gömma mig från verkligheten. jag kan definitivt inte skapa en ny blogg för att jag plötsligt känner att jag måste censurera mina egna känslor och ta hänsyn till de som läser mina ord, bara för att det kan påverka någon av er negativt. jag vill inte censurera mig själv. det går bara helt emot mina principer.

jag skapade inte denna blogg för att gömma mig från min situation. jag skapade den för att visa att det kan hända vem som helst, att det är ett rent helvete och att man faktiskt klarar sig utan människor som hugger en i ryggen. jag skapade den för att slå mig fri från mina ofrivilliga bojor. så, jag skriver detta inlägg för att påpeka, och poängtera, att min blogg kommer att fortsätta igen. om några minuter så kommer jag att lägga upp ett nytt inlägg som förklarar vad som har hänt den senaste tiden, som har varit orsak till min totala tystnad. jag har inte tänkt vara tyst mer. jag vill inte vara tyst mer. inte om detta ämnet, inte om min egen erfarenhet och definitivt inte för någon annans skull än min egen. så, jag vill helt enkelt klargöra att;

jag är tillbaka.

20 juli 2012

"how many nights before the fall"

klockan börjar bli mycket och det har runnit många tårar under dagen. lägenheten är mörklagd, om man bortser från alla ljus som jag precis har gått omkring och tänt. jag minns inte sist jag hade en sådan sorgsen dag som idag, eller när jag tog en långdusch med mina egna tankar och musiken. jag minns inte heller sist jag tände ljus i hela lägenheten och bara lät alla tankar och känslor skölja över mig. det är skönt att göra det igen, även om jag många gånger är långt ifrån beredd på de känslostormar som visar sig. dock är det ett stort tecken för mig, på att jag inte har varit helt ärlig mot mig själv med de känslor jag har haft under en ganska lång tid. jag känner mig faktiskt lite smått falsk mot mig själv när jag tänker på det.

min kärlek försöker finnas där för mig när det blir såhär i mitt system. jag vet att det inte är lätt och jag vet att jag inte gör det lätt för honom, men jag kan inte riktigt hindra det heller. när alla dessa känslor sköljer över mig så vill jag helst bara vara i min ensamhet, möjligtvis med musik och tända ljus, men helt uppslukad av mig själv så att jag kan ta till mig allt som händer och bara ta in och försöka bearbeta det eventuella kaos som uppstår. problemet är dock att jag inte är förmögen att säga det till honom när jag redan är "in the moment" och istället uppfattas jag som arg. det är inte min mening, absolut inte, men jag vill inte bli störd och tappa känslorna som uppkommer, för då glömmer jag min tankegång och jag har svårt att komma över att jag inte kom fram till vad jag ville ta med mig ut ur känslan. det har en tendens att bli några krockar i den processen..

jag försöker att tänka på att han bara vill hjälpa mig, men jag är verkligen inte bra på att visa det för honom. jag vet inte om det är jag själv som har skapat den bilden eller rollen, eller om det är någonting som någon har gett mig, men det känns som att jag inte får vara ledsen. jag är den som ska vara glad och klok och komma med goda råd och pusha andra. jag är gärna den personen också, men jag orkar inte vara det hela tiden och jag orkar inte fortsätta sätta mina egna känslor åt sidan för att jag ska finnas som stöd åt andra. man borde väl kunna kombinera de två, inte sant? jag hade gärna gjort det, för jag tycker om att finnas där för de som vill att jag ska finnas där. men ibland så är det jag som behöver falla för en stund också. jag vet inte om alla förstår det. sen om det beror på att jag inte ger den nödvändiga informationen, eller om det beror på att människor inte är särskilt lyhörda, det kan jag inte svara på. en stor del av mig hoppas dock på att jag har mig själv att skylla, för det är lättare att hantera än att de människor som ingår i mitt liv eventuellt inte skulle vara lyhörda eller lyssna till det som aldrig blir sagt.

"sometimes i cry"

jag hade en ganska lång period då jag var oförmögen att visa känslor. hur mycket jag än ville, så kunde jag inte fälla tårar. det har vänt nu, ganska rejält. jag gråter för väldigt lite, jag känner mig ledsen väldigt ofta och jag gråter i situationer som får mig att skämmas över att tårarna rinner. jag behöver ha någon här som förstår vad jag känner och vad jag tänker utan att jag säger någonting, för jag har inga ord att använda. jag vet inte hur jag ska förklara mig och jag vet inte om jag vill. jag vill mest bara känna att det är okej att vara ledsen och att jag får vara det tills känslan passerar. jag vet inte om jag får det. jag vet inte om det är okej att vara tjugosex och vilja gråta som ett barn eller om jag förväntas rycka upp mig, bita ihop och bara gå vidare.

idag är en sådan dag då jag verkligen bara vill ligga i fosterställning och låta tårarna forsa. jag känner mig ledsen över det mesta som händer, trots att jag har roliga saker att längta till. jag kan inte hitta en specifik anledning till varför jag känner mig så ledsen. kanske är det som hon sa, det är mycket som släpper. jag vet faktiskt inte. det finns så många saker att peka på, att jag tillslut inte kan urskilja en enda. jag vet inte riktigt hur jag ska hantera denna ledsamhet och idag städade jag till ljudet av riktigt sorgsna låtar. det är inte någonting jag brukar jag göra, men det var det enda som kändes rätt idag. det är verkligen en sådan dag då jag bara vill fortsätta spela sorgsna låtar, se sorgliga filmer och sitta i min egen bubbla och läsa mina gamla texter och återuppleva känslan av att kunna sätta ord på mina känslor, för jag kan inte längre komma ihåg hur det går till.

jag är ledsen över pappa. jag kan knappt tänka på honom nu utan att tårarna vill rinna över kanten. det är så mycket jag hade velat ha honom här för, men mest för att ha min pappa att krama och inte någon annans. jag ser saker jag förknippar honom med mest hela tiden och även om det får mig att le, så får det hjärtat att brista lite extra i kanterna. jag har ingen här som förstår hur det känns att sakna såhär, jag har ingen som kan sätta sig in i den sitsen. och jag kan inte förklara hur det känns heller, för det är alldeles för mycket och alldeles för stort. och jag önskar att jag hade pengarna för att kunna tatuera mig i hans namn, men det har jag inte så det går inte. och jag önskar att han fanns här så att jag hade haft någon vuxen i mitt liv som tycker att det som har hänt är fel. att någon som känner mig och vet hur min familj funkar, tycker att det är fel och faktiskt vågar säga det. en pappa som kan torka mina tårar och hålla mig hårt och säga att allting kommer att lösa sig, för just nu, just idag, så känns det som att allt det här kommer att sluta så fruktansvärt illa och jag vet knappt vad jag ska ta mig till längre.

"everybody has to fight to be free"

du sa att det inte skulle förändra någonting mellan oss. att du fortfarande skulle älska mig och stå vid min sida. att jag skulle göra det jag behövde göra för att kunna gå vidare och äntligen leva mitt liv. såhär i efterhand känns det som att du tog dig vatten över huvudet när du sa de saker som du faktiskt sa. ditt beteende har ju faktiskt förändrats mot mig. du har inte tid till att prata med mig längre. du visar inget intresse för livet jag lever här heller. du klagade på att jag bara hörde av mig när jag behövde väckning, så jag slutade be om det och såg till att ta mig upp själv på morgnarna. sedan jag slutade med att be dig om hjälp med det, så hörs vi inte alls. jag ringde dig senast häromdagen, för att jag ville ha ett maratonsamtal. du skrev att du var tillgänglig, men du lagade mat och pratade med din nya karl och pratade på om ditt liv och sedan hade du inte tid för mig.

gången före det hade du tid att prata tillräckligt länge för att påpeka att det är dålig stil att jag aldrig hör av mig till dig längre. du var även noga med att påpeka att det var väldigt dåligt av mig att inte höra av mig till min "syster" när hon gick ut skolan. den syster som trivdes bra med att inte ha kontakt för två år sedan. den syster som jag sa upp kontakten med. den syster som anser att det han gjort inte var så farligt, trots allt - för då hade han "kommit ihåg" vad han har gjort mot mig. d e n systern borde jag ha hört av mig till när hon gick ut skolan. men det finns en ganska viktig sak som du så enkelt glömmer bort;

den dagen hon gick ut skolan. du vet, samma dag som du och min förövare var där och firade - det var samma dag som jag gjorde min anmälan mot honom. det var dagen efter min natt utan sömn. det var en dag av panik och ångest och rädslor och alla känslor utanpå kroppen. det var den dagen som Du inte hörde av dig till mig. det var den dagen som jag faktiskt tänkte på mig, på det som betyder - för Mig. det var inte den dagen som jag tänkte på att jag borde höra av mig till någon jag inte har kontakt med eller vars liv jag inte bryr mig om. det var den dagen. och det värsta av allt är att du faktiskt lyckas ge mig dåligt samvete för att jag fokuserade på att göra min polisanmälan, utan att ha en tanke på att gratta någon som inte finns i mitt liv.

25 juni 2012

"wind of change"

i början på detta året mådde jag fruktansvärt. jag hade flashbacks nästintill tjugofyra timmar om dygnet och jag i sinnet levde jag mer som en rädd flicka på elva år, än som den kvinna på tjugofem som jag faktiskt var. där och då trodde jag inte att det skulle bli så pass psykiskt påfrestande som det faktiskt var, att prata om allting med en utomstående. med tanke på att jag har levt i det förflutna större delen av mitt liv, så trodde jag inte att skillnaden skulle bli särskilt stor. jag kunde inte ha mer fel.

i samband med att min bearbetningsprocess satte igång med hjälp av min samtalskontakt E på organisationen HOPP, så satte även min minnesbank igång på allvar. alla minnen jag hade förträngt, förtryckt och ignorerat, kom upp till ytan igen och jag levde mer i mitt huvud än utanför. jag avskärmade mig från omvärlden och fokuserade på att få bra betyg i skolan. i samma veva bestämde jag mig för att göra ett projektarbete om det, för att tvinga mig själv att avsluta den bearbetning jag påbörjat.

jag gick på mina möten varje eller varannan vecka, beroende på vilka möjligheter vi båda hade och varje gång längtade jag efter att träffa E. trots att det var en fruktansvärt jobbig anledning som var orsaken till att vi träffades, så blev jag glad av att träffa henne och jag kände mig både hörd och förstådd. jag uppskattade att ingen känsla jag upplevde var fel och jag tyckte om att hon lyckades sätta ord på de känslor och tankar som jag inte kunde förklara och det gav mig en stor känsla av trygghet.

efter varje enskilt möte fick jag minst en läxa att genomföra till nästa träff och med tanke på hur inriktad jag är på att prestera, så genomförde jag varje uppgift trots att de var väldigt tuffa övningar. ibland drog jag ut på det så länge som möjligt, men jag ville att E skulle bli stolt över mig (bekräftelsebehovet har tyvärr blivit enormt), så jag tog mig igenom. i efterhand så känns det dock bra, då varje enskild övning har varit väldigt viktig och haft ett djup och har alltid kommit vid rätt tidpunkt.

även om jag var lite skeptisk i början till att börja på HOPP då mina tidigare erfarenheter av "hjälp" inte har varit särskilt bra, så är jag både förvånad och imponerad över hur långt man kan komma på tio träffar. jag trodde att jag skulle stå själv när allt var som värst, men E har funnits där hela tiden och i samband med vårt sista möte så kände även jag att det var dags att stå på egna ben - åtminstone för en stund. jag känner mig ganska trygg i situationen, även om jag inte vet vad som komma skall.

E har försökt lära mig hur man lever här och nu och inte fokusera så mycket på det som varit eller det som skulle kunna komma och jag försöker att ta det till mig. jag kan inte påstå att det är lätt, men jag har åtminstone lärt mig att "leva här och nu" någon stund under varje dag och det i sig känns som ett väldigt stort steg att ta. det är många babysteps just nu, men det känns som en lagom takt och det är bra, så för stunden nöjer jag mig faktiskt med det, samtidigt som jag fortsätter se framåt.

18 juni 2012

"you left me no choice"

"du skadade hela mitt väsen
du sa att jag alltid gjorde fel
du klagade på hela mitt väsen
tills jag inte längre var hel
man skadar inte om man älskar
vilket du faktiskt säger att du gör

spring för livet om det är dig kärt
att slå tillbaka, det är det inte värt
du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
det enda du kan göra är att gå
det enda du kan göra är att gå"

det finns ett telefonsamtal som spelas på repeat i mitt huvud. efter att jag hade berättat för M om mina planer på att göra en polisanmälan, så gick allting lite för enkelt. några dagar senare fick jag ett samtal med en hel del frågeställningar, vilket jag faktiskt uppskattade. jag svarade på frågorna i tur och ordning och förklarade att jag var så förberedd man kan bli på att det efter en anmälan kan gå lite hur som helst. oavsett vad som sker, så vet jag att jag gjorde min plikt som människa - jag gjorde rätt som anmälde. det finns dock en frågeställning - eller snarare ett påstående - i det samtalet, som jag inte kunnat släppa;

"du valde själv att inte vara delaktig i vår familj. Du tog avstånd från Oss."

jag kan inte riktigt "wrap my head around it". jag kan inte för allt i världen se hur det var ett val jag gjorde. det var någonting som tvingades fram. även om ingen annan insåg, eller erkände, att det var fel på så fruktansvärt många plan - så gjorde jag det. jag visste hela tiden hur fel det var, men jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle få bära skulden och skammen i slutändan. så ja, jag kände att jag inte ville vara delaktig i en gemenskap där denna åsikten existerade. jag ville inte ta del av falska leenden och hotfulla situationer som kränkte min integritet. så ja, jag tog mitt avstånd. för att överhuvudtaget överleva.

det är val jag önskar att jag aldrig hade behövt ta. jag skulle aldrig välja bort min familj frivilligt - om det faktiskt inte vore livsnödvändigt. men min bild av en familj raserades i samma stund som han gick över gränsen. den raserades ytterligare när jag, av vuxenvärlden, inte fick respons på att de känslor jag upplevde var normala och dessutom helt okej att känna. den raserades när jag fick slängt i ansiktet att hans handlande var normalt och försvarbart med att "han var nyfiken. det är alla på sina syskon". de orden och känslorna de orsakade - fick mig att helt ge upp hoppet om en familj som var skapad av blodsband.

17 juni 2012

"i´m stepping away from the guilt and the shame"

i fredags gjorde jag det som jag inte klarade av att göra för sjutton dagar sedan. även om det hade varit planerat länge och jag kände mig trygg i situationen och i mitt beslut, så föll jag trots allt ändå på mållinjen första gången. jag såg hela mitt liv passera revy och jag insåg att även om min familj inte är vad en familj borde vara och att det finns fler sprickor än helheter - så var jag inte beredd att på en sekund gå från att ha den enda sortens familj jag känner till, till att gå till att ha ingen alls. så kvällen innan jag skulle ha genomfört steg ett till att ta tillbaka makten över mitt eget liv - kastade jag tyvärr in handduken.

under flera dagar var det allt jag kunde tänka på. varför genomförde jag det inte? hur mycket av en familj har jag egentligen levt i? är vi en familj så länge jag kan bli trampad på och alla andra får må bra? är allting okej så länge jag fortsätter vara en offergåva utan egen talan? dessa känslor, tankar och frågor gjorde mig förbannad och till slut ringde jag faktiskt upp M och berättade om de planer jag haft och anledningen till att jag inte kunde genomföra det första gången. jag berättade allt, jag bröt ihop flera gånger under samtalet och även om jag fick höra saker som jag velat höra i flera år, så vet jag fortfarande inte om jag kan lita på det som blev sagt. det känns för bra för att vara sant och det känns som att den "nya inställningen" är för mycket av en total motsats till den "tidigare inställningen" att det nästan känns som ett spel för galleriet. jag har ingen aning, kanske är jag suspekt helt utan anledning, det låter jag vara osagt. men hur som helst, så känns det ändå nästan lite för bra.

oväntat nog så tyckte M att jag skulle göra det som jag från början hade tänkt, men inte klarade av. M tyckte att jag skulle göra det så fort som möjligt, för att kunna börja leva mitt liv på det sätt jag vill och behöver leva. M sa även att om jag behöver göra detta för att kunna gå vidare med mitt liv, så är det helt enkelt det jag behöver göra. M sa att ingen kontakt kommer att gå förlorad och menade att vi alla är vuxna individer idag, vilket kändes skönt där och då. dock har jag redan märkt en skillnad i den kontakt vi hade och det har varit tyst i telefonen sedan i onsdags. det känns konstigt, men inte förvånande. kanske hade det varit lättare om jag hade vågat hålla ett öppet sinne gentemot M, men jag vet inte om jag klarar av det än och jag vet inte hur jag ska kunna bygga upp en relation på distans där jag inte vet hur mycket trovärdighet det finns i orden som yttras, för jag ser trots allt inga uttryck eller gester och slutresultatet är att orden känns ihåliga och tomma. det kan uppfattas som orättvist och elakt och jag har själv tänkt igenom allt detta väldigt många gånger och väldigt noggrannt, men ändå kommer jag alltid fram till en slutsats: jag vet inte hur jag ska våga lita på orden som vuxna säger, oavsett sammanhang eller relation.

slutsatsen blev trots allt att jag i fredags gjorde en polisanmälan mot min förövare, för de sexuella övergrepp jag som barn blev utsatt för. det var en jobbig upplevelse att anmäla och att försöka minnas så många saker som möjligt. flashback efter flashback slog mig när jag satt där mitt emot polisen och jag kom på mig själv med att tänka "hur kan jag någonsin ha trott att detta beteende och dessa handlingar är normala?" saker som jag själv knappt har vågat tro att de varit fel, var det enligt polisen och därmed även enligt lagen och därmed fick jag veta att det var värre än jag trodde där och då. vilket resulterar i att jag under denna helg har försökt greppa att lagen och jag inte har sett på min situation på samma sätt och jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till det. det som var "en piss i Mississippi" för mig, räknas enligt lag som våldtäkt. det som var den första händelsen, och därmed även den värsta för mig, den räknas överhuvudtaget inte alls för att förövaren inte var straffmyndig. jag inser för varje tanke som slår mig, att jag måste ha fått en väldigt skev bild av vad som var och är rätt och fel.

det som skrämmer mig mest är att jag redan som barn borde ha vetat hur rättssystemet såg ut, för att kunna agera korrekt enligt Sveriges Rikes Lag, för att i dagsläget underlätta för en fällande dom. det känns så fruktansvärt absurt. att behöva fortsätta säga nej i en underlägsen situation, då ett "nej" i dennes ögon innebar "nu får jag jaga lite extra, men det är bara att köra på ändå".. och när jag vet att ett "nej" slutar med att behandlingen blir tio resor värre och att han dessutom tycker att det är kul (!), då är det väl klart att jag är tyst för att få det att sluta så snabbt som möjligt. men nej, enligt polisen så hade jag i vissa situationer behövt säga nej eller göra motvärn, eller rent utav varit tvungen att gå därifrån, för att situationen skulle anses som som antingen olaga hot, sexuellt ofredande eller något annat otrevligt. ansvaret ligger alltså på mig, som offer och som underlägsen, att veta vad som förväntas av mig i en situation som är mig påtvingad och som jag försöker ta mig förbi.

så jag undrar; var i hela denna soppan hamnar ansvaret på förövaren?

16 juni 2012

"aftershock"

tidigare har jag skrivit om hur polisen ser på våldtäkt mot barn och vilken lättnad det var för mig att få se svart på vitt, att min förövares handlande faktiskt klassas som ett brott. därför blev det en ganska stor chock för mig när jag igår under min polisanmälan fick ta del av lite annan information. tanken hade tyvärr slagit mig tidigare, men jag släppte den ganska snabbt med tanke på att jag visste vad brottet faktiskt klassificerades som. med facit i hand så borde jag ha kollat upp detta mer, för då hade jag kanske kunnat undvika att uppleva den känsla jag istället fick uppleva när jag satt där mitt emot polisen igår, för det kändes som ett slag i magen och någonting inom mig brast. saker var inte som jag trodde och jag var inte beredd på att ta del av den information som delades ut i de jobbigaste timmarna av mitt liv. detta är vad jag blev informerad om av polisen;

även om jag lagligt sett räknas som ett barn med tanke på att jag var elva år och även om brottet i sig klassas som våldtäkt (mot barn, med tanke på min ålder) - så kommer detta brott inte att räknas alls, med tanke på att min förövare inte var straffmyndig vid tiden för brottet. han var två år ifrån straffmyndig när det första brottet skedde och därmed kommer han att gå fri från den händelsen. allt som skett efter att han fyllde femton år, det vill säga, efter att han nått den straffmyndiga åldern, kommer däremot att räknas. jag har svårt för att förlika mig med det. jag vill inte riktigt ta det till mig, alltså överhuvudtaget.

för mig var den första händelsen den absolut grövsta, på alla plan. den orsakade mest smärta, den skrämde mig mest, den gjorde mig paralyserad. den dödade all tillit i mitt system, den förstörde min syn på mig själv och den skapade hat i och till min egen kropp. det är också den händelsen som har fått flest konsekvenser i efterhand och jag slåss mot dessa konsekvenser än idag, femton år senare. det kan tyckas vara en löjlig sak för någon annan, men det är oerhört jobbigt för mig. jag kan inte göra en sådan "enkel" sak som att använda tampong. jag får panik av bara tanken och när jag med hjälp av L skulle försöka övervinna min rädsla så gick det bra i några sekunder innan jag fick total panik och pendlade mellan hysterisk gråt och andnöd. det var fruktansvärt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. idag ger tanken mig både magsmärtor och illamående.

det är först i år som jag vågade göra en gynekologisk undersökning, och då behövde jag göra andningsövningar i flera timmar för att överhuvudtaget kunna genomföra det. L var tvungen att följa med som sällskap, då jag inte vågade gå dit själv. L fick även informera vårdcentralen om min bakgrund då jag själv inte ens kunde säga det högt utan att bryta ihop. jag blir förbannad över att han har lyckats förstöra så mycket för mig, men samtidigt vet jag inte heller hur jag ska kunna gå vidare. jag vill göra det nu, helst för flera år sedan - men jag vet att jag inte kan stressa fram ett resultat. och samtidigt som jag vet detta, så vill jag ändå pressa mig att komma lite längre varje gång, men då blir jag istället rädd över att jag ska pressa mig själv för hårt och falla isär totalt över att jag gick för hårt fram, alldeles för snabbt. det känns som att det inte finns någon mellanväg att gå i den här situationen och det är svårt att veta hur man ska gå tillväga när man inte vet vad som egentligen är bäst för en själv. det är skrämmande att känna sig som elva igen, då jag vet att jag är vuxen nu och "måste" agera utefter det.

17 maj 2012

"law and order"

för min egen skull har jag spenderat väldigt många timmar med att hitta olika sidor där det står information om sexualbrott och hur man kan gå till väga för att anmäla detta. jag har även letat efter sidor där det står hur en eventuell rättegång går till och saker man bör ha i åtanke. på polisens hemsida kan man läsa om olika former av sexualbrott, samt dess straffgrad. när jag hittade denna sida blev jag både äcklad och glad - samtidigt som jag blev ledsen. av dessa ord att bedöma så skulle den handling som har gjort mig mest skada, räknas som våldtäkt mot barn. enligt polisens hemsida innebär detta;

"Våldtäkt mot barn är att ha samlag med ett barn under 15 år eller att genomföra en handling som till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag. Är den unge mellan 15 och 18 år och barn till gärningsmannen, står under dess fostran eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen ska det ses som våldtäkt mot barn. Straffet för våldtäkt är lägst två och högst sex år. Är brottet att anses som grovt är straffet lägst fyra och högst tio år."

att läsa dessa ord kändes för mig som en form av upprättelse. det jag har känt i alla år har inte varit någon form av överdriven reaktion och alla konsekvenser som kom på köpet har inte varit inbillade eller ett försök till uppmärksamhet. det kändes som att jag äntligen hittade "någon" som faktiskt ser detta agerande för vad det är; ett brott. jag har nog aldrig förr känt en sådan trygghet i att få läsa och då även ofrivilligt fått återuppleva hela händelseförloppet en gång till. det känns konstigt att sätta ordet trygghet i samma mening som återuppleva, men det är så det blev. jag fick ett bevis för att det inte var jag som gjorde fel och någon sorts bevis på att det inte är jag som ska straffas. hur jag än försöker så kan jag inte beskriva den lättnaden jag fick.

16 maj 2012

"no mans land"

"sluter mina ögon, ljuset kommer mot mig
allt blir så lugnt och tyst du måste tro mig
det är mina tankar som jag dränker i bläck
resan jag ska ta blir en enkelbiljett (farväl)"

jag sitter och tänker på hur många gånger jag har velat ta mitt liv. hur enkelt det hade varit att bara dra några snitt extra, eller dra lite djupare än vanligt. hur lätt det hade varit att ta några piller för mycket eller glömma att titta åt båda håll när man korsar vägen. det hade varit en simpel utväg, det sticker jag inte under stol med. men många gånger har det också känts som den enda vägen ut ur allt mörker. det är skrämmande att tänka på hur lätt en människa kan släcka någon annans lust att leva.

jag undrar hur många snitt jag har dragit på grund av honom. hur många gånger jag har förstört min kropp för att få honom att inte vilja röra mig längre. hur många gånger jag har rivit upp mina gamla sår, hur ofta jag har baddat dem med aceton och täckt över dem för att sedan kunna slita upp såret på nytt. det är obehagligt att inse hur bra man faktiskt blev på att skada sig själv så mycket som möjligt för att försöka minska smärtan inuti - och hur simpelt det är att dölja för en värld som inte vill se.

15 maj 2012

"nothing but a false memory"

2008 - 03 - 10

om det är det faktum att ingen tog mig på allvar när jag äntligen vågade berätta
vad som hade hänt den där sommardagen två år tidigare och jag minns den exakta känslan jag hade
när jag var i hans våld och det hat han gav födsel till i min existens under den akt
de säger aldrig har inträffat som något annat än ett påhittat minne för uppmärksamhet

om det är det faktum att omgivningen tycker att jag borde förstå hans nyfikenhet och även
vara tacksam för att jag blev vald till försökskanin för hans ungdomliga oförstånd
men det finns ingenting att förstå eller förlåta när jag har återupplevt hans hesa skratt och
hånfulla leenden och totala makt över min person under dessa hatiska och förjävliga elva års tid

om det är det faktum att jag fortfarande gör som hon sa den där kvällen och låtsas som om
ingenting har hänt för att hans liv inte ska förstöras då det trots allt inte var så hemskt för hade
det var lillasyster hade det varit en helt annan sak och hade det hänt igen så vet jag
att hon hade förlåtit honom på samma sätt för hon ser trots allt någon annan i hans ögon

om det är det faktum att jag blir världens minsta människa när han kommer i min närhet och han
slutar aldrig komma i min närhet för hon älskar alla barn av hela sitt hjärta och hennes hem
är hans hem för dörren står alltid öppen och det har ingen betydelse att det där första barnet som
borde ha skyddat systrarna mot alla hemskheter är den som har skapat all smärta

om det är det faktum att hon ifrågasatte mina tårar utan slut och påpekade att det var normalt för
hennes bästa vän hade minsann blivit utsatt för värre saker än så av en familjemedlem och
deras relation var bättre än någonsin så vad hade jag egentligen att gråta över när han inte hade
gjort samma sak två gånger mot mig för han gjorde det ju faktiskt mot sin flickvän istället

om det är det faktum att jag aldrig riktigt kan hitta modet till att anmäla honom så han inte gör
samma sak mot henne som han gjorde mot mig och jag svär att jag skär halsen av honom med kniven
 han gav till mig om han rört henne och hans ursäkter för närkontakt tar aldrig någonsin slut och
hon kallar det för syskonkärlek fast man ser att sådan kärlek ska vara så mycket mindre pervers

om det är det faktum att hon blundar för sanningen för att hon inte kan se att någonting som
skapats av kärlek tillsammans med mannen som lämnade henne ensam för ett liv på andra sidan
kan utsätta sitt eget kött och blod för den värsta av tänkbara handlingar men med öppna ögon låter
hon honom komma undan när han säger förlåt, jag trodde inte att du skulle ta det så hårt och

jag vet inte vilken del som smärtar mest när jag inser att min bror våldtog mig

14 maj 2012

"i need to place the blame"

"att flickan är skyldig kan man aldrig ändra på
för lag är lag det kan man aldrig ändra på
och brott är ju brott det kan man aldrig ändra på
men flickan har drömmar, det kan man ändra på"

jag vill hitta någon att lägga skulden på. inte för själva skuldbeläggandets skull, utan snarare för att kunna hitta någon form av förklaring till att allting gick som det gick. det är så mycket lättare att hitta svar och potentiella anledningar då det har varit någon vuxen som varit en förövare. då ses det nästan som en självklarhet att förövaren själv har blivit utsatt för något övergrepp och för denna "tradition" vidare till nästa generation. jag kan inte ha någon förståelse för det, om det nu är så det verkligen ligger till. var finns logiken? existerar den överhuvudtaget? jag har förståelse för ganska mycket, men inte för det.

jag ser det som en självklarhet att aldrig, aldrig någonsin utsätta en annan individ för vad jag själv har blivit utsatt för. jag vet hur mycket min förövares handlande har förstört för mig i mitt liv, mina relationer, min syn på män och min självbild. varför skulle jag vilja orsaka så mycket smärta hos en annan individ? det är ju inte direkt så att den smärta jag själv bär på, skulle minska eller avta helt om jag skulle utsätta någon annan. snarare tror jag att smärtan skulle bli tio resor värre genom att göra mot någon annan, det som har blivit gjort mot mig och därmed återuppleva mitt eget trauma. tanken är verkligen ofattbar.

och samtidigt som det finns så mycket information gällande vilka förövarna är; allt som oftast någon form av släkting eller familjemedlem eller partner, så finns det så sällan information om varför det är just dessa individer som är förövare. det finns inga förklaringar att hitta till varför syskon förgriper sig på syskon och därför känns det som att det blir ett extra stort tabu att prata om just denna kategori. och vart går egentligen skillnaden mellan en vanlig syskonkärlek och en relation där incest är ledordet? vilka tecken ska man leta efter och hur ska man som (brotts)offer kunna värja sig? hur tunn är den gränsen?

när jag sitter och ser tillbaka på mitt liv och även analyserar det som kom fram under anmälan, så inser jag plötsligt att den egna uppfattningen av rätt och fel, inte är vad den borde vara. även om jag i mitt huvud v e t vad som är fel och har starka åsikter gällande just detta, så har jag stora problem med att veta samma sak med mitt hjärta. jag har problem med att koppla ihop tanke och hjärta och det förstör lite i mitt liv. jag har fått en störd syn på syskonrelationer och omedvetet letar jag efter tecken på att någon blir utsatt, trots att jag precis träffat människorna. det har blivit som en form av mani där jag måste göra allt jag kan för att förhindra att någon annan blir utsatt och jag misstänker hellre en gång för mycket än en gång för lite.

13 maj 2012

"you wait to see - is it safe yet?"

för flera år sedan handlade ett av Oprahs avsnitt om barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Oprah sa vid flertalet tillfällen att "barnet väntar tills det är säkert, och vågar först då berätta om vad som har hänt." problemet med att barnet väntar tills det är säkert, är att man som barn sällan vet vad denna säkerhet innebär, eller hur den ska gå att hitta. om barnet mot förmodan lyckas hitta något som kan liknas vid säkerhet och trygghet, så har det oftast gått väldigt lång tid sedan övergreppet inträffade och barnets trovärdighet sjunker. tyvärr är barnet sällan medvetet om att det är viktigt att berätta för någon så fort som möjligt, för att lättare kunna sätta dit gärningsmannen. som barn är det inte alldeles för lätt att tänka på alla dessa saker, att överhuvudtaget kunna fokusera på saker som "jag måste berätta snarast, annars kan det hända att ingen tror på mig när jag väl berättar, och då kanske min förövare inte blir fälld överhuvudtaget." samtidigt som barnet förväntas tänka på detta sätt, så kan det också resultera i att barnet ger ett för vuxet intryck och därmed borde vara kapabel att själv ta sig ur den hemska situationen som förövaren orsakar och även har skapat, under tiden som den faktiskt redan pågår för fullt.

detta scenario är för mig helt ofattbart, samtidigt som det är precis så jag känner. med facit i hand så borde jag ha berättat i samma stund som det första övergreppet var över. då kanske någon hade trott på mig och då kanske det hade varit lättare för mig att gå vidare efter allt som har hänt. kanske hade jag kunnat få hjälp, och kanske hade min förövare fått det också. men så var inte situationen för mig, överhuvudtaget. det tog två år innan jag vågade berätta för någon överhuvudtaget och naturligtvis valde jag att berätta för mina närmsta vänner, men resultatet blev inte som jag hade hoppats. mina vänner trodde inte på mig och vände allt jag hade berättat för dem - emot mig. hela skolan fick veta vad som hade hänt och alla ansåg att jag "gjorde som jag gjorde för att få uppmärksamhet", inte för att jag försökte få någon att hjälpa mig. det är nästan lite skrattretande såhär i efterhand, men jag minns fortfarande hur fruktansvärt jobbigt jag hade det när jag fick veta att hela min skola visste det - och till råga på allt inte trodde på mig. det kändes verkligen som ytterligare ett övergrepp och jag hade ingen chans att värja mig emot det. jag kan fortfarande inte förstå varför ingen vuxen såg vad som hände, eller snarare inte ville se.

12 maj 2012

"there´s nothing i can´t take"

"open up
open up your heart to me now
let it all come pouring out
theres nothing i can't take"

vid vilket annat tillfälle som helst, så hade jag faktiskt trott på dig om du hade sagt såhär. men jag vet inte längre vad jag ska tro. det känns inte som att vi känner varandra längre och jag vet inte ens om jag har orken till att lära känna oss eller dig på nytt. jag håller verkligen på att hamna under ytan och jag orkar inte ens ropa på hjälp längre. det enda som lockar just nu är att försöka slappna av och sjunka. saker som jag hade släppt taget om börjar kalla på mig igen och det finns en sjuk, tvistad trygghet i mörkret och trots att det bara är två veckor kvar, så känns det som tusen år och jag ser ingen utväg längre. inte nu.

11 maj 2012

"i can´t even convince myself"

"it's the last chance to feel again
but you broke me
now i can't feel anything

when i love you
it's so untrue 
i can't even convince myself
when i'm speaking, it's the voice of someone else

oh it tears me up 
i try to hold on, but it hurts too much 
i try to forgive, but it's not enough to make it all okay

you can't play on broken strings
you can't feel anything that your heart don't want to feel 
i can't tell you something that ain't real

oh the truth hurts
and lies worse
how can i give anymore
when i love you a little less than before"


10 maj 2012

"you said that you could let it go"

"now and then i think of when we were together
like when you said you felt so happy you could die
told myself that you were right for me
but felt so lonely in your company
but that was love and it's an ache i still remember

you can get addicted to a certain kind of sadness
like resignation to the end, always the end
so when we found that we could not make sense
well you said that we would still be friends
but i'll admit that i was glad it was over
...
now and then i think of all the times you screwed me over
part of me believing it was always something that i'd done
but i don't wanna live that way
reading into every word you say
you said that you could let it go
and i wouldn't catch you hung up on somebody that you used to know"

jag vet inte när förändringen började komma inom mig. det har funnits folk omkring mig som har påpekat att de har sett någon form av förändring i mitt beteende och i mina ord, men det är ingenting som jag har lagt märke till. kanske beror det på att E så länge har sagt att det inte spelar någon roll om man vet hur det är eller ska vara, om man inte känner det inifrån och ut. och det har jag inte gjort. men mina känslor börjar förändras. inte mot de jag har mig nära här, som jag träffar varje dag. men mot de som inte reagerade som de borde ha gjort. jag känner inte av det dåliga samvetet på samma sätt längre och det är en fruktansvärt skön känsla. kanske börjar det äntligen vända för mig nu? den där förändringen börjar nog kännas av - inuti..

9 maj 2012

"you tell them the truth"

"just tell them they lie
you tell them the truth
the things you won't take
are coming in groups
the people abused the trust you had
and now you don't want it back

just let the poison spill
spurt from your throat
hits like steam
'cause the pressure's unreal"

8 maj 2012

"finally"

det är många tankar som snurrar i mitt huvud just nu och jag vet knappt ut eller in. det känns nästan som att det är krig i mitt huvud, med alla känslor, tankar, måsten och borden. vad som är rätt för mig att göra och vad som är rätt i andras ögon för mig. det är svårt att kunna urskilja mina egna känslor och tankar mitt i allt virrvarr av kaos och kunna hitta vilka av dessa som är baserade på rädslor. det är lättare sagt än gjort, men jag försöker trots allt ta mig igenom och hitta fokus någonstans i röran. det är en kamp, det finns ingen tvekan om saken, men samtidigt är det en kamp som jag är villig att ta, bara för att få må bra helt och hållet längre fram. jag fokuserar på framtiden och drömmarna och det ger mig hopp. jag tror jag kan bli okej..

7 maj 2012

"it´s a scandal"

jag har svårt att förlika mig med att jag har varit helt oförstående inför människor som har sagt att de inte har vågat anmäla vad de blivit utsatta för, utan hellre bara har velat glömma att det någonsin har inträffat. så här i efterhand och med alla insikter jag har fått, så förstår jag inte hur jag inte har varit förmögen att sätta mig in i den situationen. att återuppleva allting på nytt, att bli granskad i varje söm och riskera möjligheten att bli misstrodd - eventuellt ännu en gång. det är en ren skandal.

något som är ännu värre är om man skulle ha (o)turen att ens anmälan faktiskt leder till en rättegång. det svenska rättsystemet verkar ha tagit förövarnas parti som sitt huvudsakliga mål. med tanke på alla pågående och avslutade rättegångar som inte leder till fällande dom, så kan jag inte göra annat än att ifrågasätta hur det svenska rättsystemet är uppbyggt. hur många gånger får man inte höra/läsa/ta del av de många ifrågasättningar som offret blir utsatt för? "hade du inte för kort kjol?" "hade ni inte flirtat under kvällen?" "du visade ju att du var intresserad, du sa att du var sugen, du påstår att du ändrade dig halvvägs igenom.." det är ju helt sanslösa frågor som offret alldeles för ofta blir utsatt för. är det rimligt?

jag tycker att det är fruktansvärt och jag förstår alla offer där ute som tycker det är lättare att leva ensam med sina hemska erfarenheter, än att försöka få hjälp från rättssystemet. jag har full jävla förståelse för att man inte har orken till att genomlida det en gång till och speciellt inte framför människor som bara sitter och väntar på att man ska bryta ihop totalt för att sedan punktera hela ens existens genom att framkalla mer skuld och skam där de känslorna verkligen inte hör hemma - hos offret.

6 maj 2012

"memory lane"

det är allt annat än lätt att sitta och gå igenom hela mitt liv i alsterform. de senaste dagarna har jag spenderat med att läsa över tusen av mina egna alster, för att hitta de som går att använda. jag har läst alla dagböcker som jag har online på olika forum och jag upptäcker att jag har skrivit väldigt mycket i, och om, mitt liv. vissa inlägg och alster har varit ganska mysiga att läsa på nytt, men de flesta innehåller bara rent och skärt mörker och jag kan inte låta bli att hamna i samma sinnesstämning som jag hade när jag skrev orden första gången. det är en svår balansgång och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gå igenom allt detta utan att hamna flera år tillbaka i tiden. jag kan inte se objektivt på mitt eget liv och det är en del av problematiken. det hade varit betydligt lättare om jag hade kunnat. men hur ser man objektivt på sig själv? kan man ta avstånd från sig själv?

5 maj 2012

"out in the open"

det känns som att jag har satt mig i en jävligt knepig sits. jag är fruktansvärt nöjd med mitt beslut, trots att det skrämmer skiten ur mig och trots att jag lever i mitt huvud större delen av tiden sedan jag gjorde mitt val. problemet är att jag inte vet hur jag ska berätta det för henne och jag försöker dra ut på det så länge som det bara är möjligt, förmodligen för att jag vet att det kommer bli ett smärre helvete när det väl är "out in the open". det känns inte speciellt bra alls och jag går omkring med en ständig klump i halsen och i magen, bara för att jag inte vet hur det kommer att bemötas och vad som kommer hända med allt som har byggts upp den senaste tiden. jag vet att jag måste tänka på mig själv, men det är så fruktansvärt jäkla svårt.. helvete.

hur ska man kunna tänka på sig själv när valen man gör drar ner andra i kaoset?

4 maj 2012

"i´m silenced by the fear"

jag önskar att jag hade vetat då, vad jag vet idag. det hade underlättat inför vad som komma skall och jag tror inte att rädslan hade varit lika påtaglig som den i dagsläget faktiskt är. igårkväll satt jag i några timmar och sammanställde allt som har med saken att göra och det var så fruktansvärt tröttsamt. ändå har jag hur mycket som helst att gå igenom i helgen, då sakerna jag gick igenom igår endast finns online. det är en allmänt jobbig period just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. jag har två datum att fokusera på, varav ett av dem är nästa vecka. det andra ligger en bit bort, men är precis lika påtagligt ändå.

3 maj 2012

"man berättar för mamma"

man berättar för mamma
hur mycket jag än duschar och skrubbar mig rödflammig
kan jag inte få känslan av hans händer att försvinna från min kropp
och hans hånleende blandat med det hesa kåtskrattet slutar aldrig
spela i mitt huvud när demonerna hånar mig och får mig att ifrågasätta
vad som är dagens verklighet och vad som är förflutet

och han tycker jag ska veta att han aldrig skulle göra det medvetet
för jag är ju ändå hans syster och han tycker ju om mig och naturligtvis
skulle jag inte ljuga om en sådan sak, det tror han verkligen inte
men jag måste ändå förstå att han aldrig varit bra på relationer och inte
heller varit bra på att uttrycka sina känslor

hur klumpigt det än var att säga förlåt, men inte trodde han att jag skulle
ta det så hårt visar bara så tydligt att det där med känsolmässiga yttringar
aldrig varit hans starka sida och fortfarande var han ju bara tretton
utan någon förståelse för vad som egentligen är rätt och fel att göra och
i puberteten är man ju nyfiken så var det ändå inte jag som gjorde fel

jag var ju trots allt elva
och borde ha förstått att man berättar
för mamma direkt att storebror har varit på ställen
där ingen annan har varit och att det gjorde ont
jag var rädd, mamma och han fick mig att föda
det där som du brukar kalla för hat

(men visst ställer du dig ändå bakom honom, snälla du,
för han förstod ju ändå inte att han gjorde fel)

du måste lära honom vad nej, sluta betyder för
även om jag sa det flera gånger så fortsatte han
och det kanske inte är så bra, att han inte vet
att man ska sluta göra det som aldrig borde ha påbörjats
men vad vet jag, egentligen? jag är ju bara elva

och mamma, du kommer fortsätta säga
att jag ska sluta känna efter, för trots allt..
så var det ju inte så farligt

(2008-12-31 [01:21])

det är ett gammalt alster och det är gamla känslor, men likförbannat slår det lika hårt varje gång minnena sköljer över mig. och det är här jag är idag. fortfarande. femton år senare.

2 maj 2012

"how many nights before the breakdown"

jag började tänka på det redan igår, men det är nu på förmiddagen som jag har möjlighet att spendera tid med mina egna tankar. låten går "i´ve paid the price, and i´ll keep paying" - och mina tankar går såhär; jag fick betala på ett sätt när övergreppet skedde. jag fick betala på ett annat när jag fick subtila hot om att vara tyst. jag fick betala på ett helt oväntat sätt när jag till slut brast och berättade delar av det och just på grund av de sätt som jag har blivit bemött och behandlad på, så fortsätter jag betala än idag. mitt liv ligger någonstans på paus för tillfället och det känns som att jag kommer att stanna där tills jag har lite mer trygghet att luta mig tillbaka på och lite mer tilltro till framtiden. men livet, som det är just nu, är faktiskt ganska jobbigt. jag har kommit till en del insikter och genom att genomföra dessa, så känns det inte som att jag kommer att få vara ifred särskilt länge till. det känns inte som att jag kommer att få den där förståelsen som har varit saknad på alla fronter sedan dag ett, (bortsett från med dig, S. t a c k.), utan det känns snarare som att det kommer att bli en häxjakt. det får mig att ifrågasätta och det får mig att fundera på varför man så ofta låter förövaren komma undan och varför offret blir häxan. är det lättare att behandla ämnet så? är det lättare att ta förövarens parti, för även om handlingarna har varit hemska, så blir på något sätt hela situationen värre, om offret skulle bryta sin tystnad. är det därför man strävar så hårt för att tysta ner den utsatta? för att undvika de kraftiga efterskalven? för att slippa hantera konsekvenserna? jag hoppas verkligen inte det, men jag har inte sett någonting som talar för motsatsen. och om vi som blivit utsatta vägrar tala, vem ska då skapa en förändring?

"it´s too late to make it right"

"i’m through with doubt, there’s nothing left for me to figure out
i’ve paid a price, and i’ll keep paying

i’m not ready to make nice, i’m not ready to back down
i’m still mad as hell and i don’t have time to go round and round and round
it’s too late to make it right, i probably wouldn’t if i could
cause i’m mad as hell, can’t bring myself to do what it is you think i should
 
i know you said; why can’t you just get over it
it turned my whole world around, and i kind of liked it"


jag kan inte räkna antalet gånger jag hört ovanstående låt på repeat och ändå var det först ikväll, när jag enbart satt och läste texten, som jag helt plötsligt kunde dra liknelser mellan innehållet av dessa rader och det potentiella scenario man blir utsatt för när man blivit utsatt för sexuella övergrepp. jag var inte riktigt beredd på känslan det kunde frammana, det måste jag erkänna. ändå känns det rätt att spela upp låten i minnet och låta liknelserna flöda för att se vilka känslor som kan komma att framkallas. även om det är känslor som jag inte är beredd på, så är det så fruktansvärt skönt att vara medveten om att jag trots allt fortfarande är kapabel att känna. oavsett allt som har varit, så föredrar jag ändå medvetenheten före likgiltigheten.

vissa kanske skulle kalla mig sadist, medan andra skulle se det som att jag analyserar mitt eget beteende, eller att jag kanske rentav bearbetar mina upplevelser genom att återuppleva de värsta minnena så pass ofta att de till slut blir så pass utnötta att de förlorar all sin kraft. jag vet inte vilken av versionerna som faktiskt passar in på just mig, eller vilken jag önskar hade passat in. jag är bara fullkomligt övertygad om att det egentligen inte spelar någon roll, för när alla minnen sköljer över mig så tappar jag balansen fullkomligt. i sådana lägen spelar inte bakomliggande orsaker till mina totala minneskavalkader någon roll, för det suger musten ur mig och i ren panik så glömmer jag bort att andas när jag plötsligt är tillbaka där allting började.