25 juni 2012

"wind of change"

i början på detta året mådde jag fruktansvärt. jag hade flashbacks nästintill tjugofyra timmar om dygnet och jag i sinnet levde jag mer som en rädd flicka på elva år, än som den kvinna på tjugofem som jag faktiskt var. där och då trodde jag inte att det skulle bli så pass psykiskt påfrestande som det faktiskt var, att prata om allting med en utomstående. med tanke på att jag har levt i det förflutna större delen av mitt liv, så trodde jag inte att skillnaden skulle bli särskilt stor. jag kunde inte ha mer fel.

i samband med att min bearbetningsprocess satte igång med hjälp av min samtalskontakt E på organisationen HOPP, så satte även min minnesbank igång på allvar. alla minnen jag hade förträngt, förtryckt och ignorerat, kom upp till ytan igen och jag levde mer i mitt huvud än utanför. jag avskärmade mig från omvärlden och fokuserade på att få bra betyg i skolan. i samma veva bestämde jag mig för att göra ett projektarbete om det, för att tvinga mig själv att avsluta den bearbetning jag påbörjat.

jag gick på mina möten varje eller varannan vecka, beroende på vilka möjligheter vi båda hade och varje gång längtade jag efter att träffa E. trots att det var en fruktansvärt jobbig anledning som var orsaken till att vi träffades, så blev jag glad av att träffa henne och jag kände mig både hörd och förstådd. jag uppskattade att ingen känsla jag upplevde var fel och jag tyckte om att hon lyckades sätta ord på de känslor och tankar som jag inte kunde förklara och det gav mig en stor känsla av trygghet.

efter varje enskilt möte fick jag minst en läxa att genomföra till nästa träff och med tanke på hur inriktad jag är på att prestera, så genomförde jag varje uppgift trots att de var väldigt tuffa övningar. ibland drog jag ut på det så länge som möjligt, men jag ville att E skulle bli stolt över mig (bekräftelsebehovet har tyvärr blivit enormt), så jag tog mig igenom. i efterhand så känns det dock bra, då varje enskild övning har varit väldigt viktig och haft ett djup och har alltid kommit vid rätt tidpunkt.

även om jag var lite skeptisk i början till att börja på HOPP då mina tidigare erfarenheter av "hjälp" inte har varit särskilt bra, så är jag både förvånad och imponerad över hur långt man kan komma på tio träffar. jag trodde att jag skulle stå själv när allt var som värst, men E har funnits där hela tiden och i samband med vårt sista möte så kände även jag att det var dags att stå på egna ben - åtminstone för en stund. jag känner mig ganska trygg i situationen, även om jag inte vet vad som komma skall.

E har försökt lära mig hur man lever här och nu och inte fokusera så mycket på det som varit eller det som skulle kunna komma och jag försöker att ta det till mig. jag kan inte påstå att det är lätt, men jag har åtminstone lärt mig att "leva här och nu" någon stund under varje dag och det i sig känns som ett väldigt stort steg att ta. det är många babysteps just nu, men det känns som en lagom takt och det är bra, så för stunden nöjer jag mig faktiskt med det, samtidigt som jag fortsätter se framåt.

18 juni 2012

"you left me no choice"

"du skadade hela mitt väsen
du sa att jag alltid gjorde fel
du klagade på hela mitt väsen
tills jag inte längre var hel
man skadar inte om man älskar
vilket du faktiskt säger att du gör

spring för livet om det är dig kärt
att slå tillbaka, det är det inte värt
du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
det enda du kan göra är att gå
det enda du kan göra är att gå"

det finns ett telefonsamtal som spelas på repeat i mitt huvud. efter att jag hade berättat för M om mina planer på att göra en polisanmälan, så gick allting lite för enkelt. några dagar senare fick jag ett samtal med en hel del frågeställningar, vilket jag faktiskt uppskattade. jag svarade på frågorna i tur och ordning och förklarade att jag var så förberedd man kan bli på att det efter en anmälan kan gå lite hur som helst. oavsett vad som sker, så vet jag att jag gjorde min plikt som människa - jag gjorde rätt som anmälde. det finns dock en frågeställning - eller snarare ett påstående - i det samtalet, som jag inte kunnat släppa;

"du valde själv att inte vara delaktig i vår familj. Du tog avstånd från Oss."

jag kan inte riktigt "wrap my head around it". jag kan inte för allt i världen se hur det var ett val jag gjorde. det var någonting som tvingades fram. även om ingen annan insåg, eller erkände, att det var fel på så fruktansvärt många plan - så gjorde jag det. jag visste hela tiden hur fel det var, men jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle få bära skulden och skammen i slutändan. så ja, jag kände att jag inte ville vara delaktig i en gemenskap där denna åsikten existerade. jag ville inte ta del av falska leenden och hotfulla situationer som kränkte min integritet. så ja, jag tog mitt avstånd. för att överhuvudtaget överleva.

det är val jag önskar att jag aldrig hade behövt ta. jag skulle aldrig välja bort min familj frivilligt - om det faktiskt inte vore livsnödvändigt. men min bild av en familj raserades i samma stund som han gick över gränsen. den raserades ytterligare när jag, av vuxenvärlden, inte fick respons på att de känslor jag upplevde var normala och dessutom helt okej att känna. den raserades när jag fick slängt i ansiktet att hans handlande var normalt och försvarbart med att "han var nyfiken. det är alla på sina syskon". de orden och känslorna de orsakade - fick mig att helt ge upp hoppet om en familj som var skapad av blodsband.

17 juni 2012

"i´m stepping away from the guilt and the shame"

i fredags gjorde jag det som jag inte klarade av att göra för sjutton dagar sedan. även om det hade varit planerat länge och jag kände mig trygg i situationen och i mitt beslut, så föll jag trots allt ändå på mållinjen första gången. jag såg hela mitt liv passera revy och jag insåg att även om min familj inte är vad en familj borde vara och att det finns fler sprickor än helheter - så var jag inte beredd att på en sekund gå från att ha den enda sortens familj jag känner till, till att gå till att ha ingen alls. så kvällen innan jag skulle ha genomfört steg ett till att ta tillbaka makten över mitt eget liv - kastade jag tyvärr in handduken.

under flera dagar var det allt jag kunde tänka på. varför genomförde jag det inte? hur mycket av en familj har jag egentligen levt i? är vi en familj så länge jag kan bli trampad på och alla andra får må bra? är allting okej så länge jag fortsätter vara en offergåva utan egen talan? dessa känslor, tankar och frågor gjorde mig förbannad och till slut ringde jag faktiskt upp M och berättade om de planer jag haft och anledningen till att jag inte kunde genomföra det första gången. jag berättade allt, jag bröt ihop flera gånger under samtalet och även om jag fick höra saker som jag velat höra i flera år, så vet jag fortfarande inte om jag kan lita på det som blev sagt. det känns för bra för att vara sant och det känns som att den "nya inställningen" är för mycket av en total motsats till den "tidigare inställningen" att det nästan känns som ett spel för galleriet. jag har ingen aning, kanske är jag suspekt helt utan anledning, det låter jag vara osagt. men hur som helst, så känns det ändå nästan lite för bra.

oväntat nog så tyckte M att jag skulle göra det som jag från början hade tänkt, men inte klarade av. M tyckte att jag skulle göra det så fort som möjligt, för att kunna börja leva mitt liv på det sätt jag vill och behöver leva. M sa även att om jag behöver göra detta för att kunna gå vidare med mitt liv, så är det helt enkelt det jag behöver göra. M sa att ingen kontakt kommer att gå förlorad och menade att vi alla är vuxna individer idag, vilket kändes skönt där och då. dock har jag redan märkt en skillnad i den kontakt vi hade och det har varit tyst i telefonen sedan i onsdags. det känns konstigt, men inte förvånande. kanske hade det varit lättare om jag hade vågat hålla ett öppet sinne gentemot M, men jag vet inte om jag klarar av det än och jag vet inte hur jag ska kunna bygga upp en relation på distans där jag inte vet hur mycket trovärdighet det finns i orden som yttras, för jag ser trots allt inga uttryck eller gester och slutresultatet är att orden känns ihåliga och tomma. det kan uppfattas som orättvist och elakt och jag har själv tänkt igenom allt detta väldigt många gånger och väldigt noggrannt, men ändå kommer jag alltid fram till en slutsats: jag vet inte hur jag ska våga lita på orden som vuxna säger, oavsett sammanhang eller relation.

slutsatsen blev trots allt att jag i fredags gjorde en polisanmälan mot min förövare, för de sexuella övergrepp jag som barn blev utsatt för. det var en jobbig upplevelse att anmäla och att försöka minnas så många saker som möjligt. flashback efter flashback slog mig när jag satt där mitt emot polisen och jag kom på mig själv med att tänka "hur kan jag någonsin ha trott att detta beteende och dessa handlingar är normala?" saker som jag själv knappt har vågat tro att de varit fel, var det enligt polisen och därmed även enligt lagen och därmed fick jag veta att det var värre än jag trodde där och då. vilket resulterar i att jag under denna helg har försökt greppa att lagen och jag inte har sett på min situation på samma sätt och jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till det. det som var "en piss i Mississippi" för mig, räknas enligt lag som våldtäkt. det som var den första händelsen, och därmed även den värsta för mig, den räknas överhuvudtaget inte alls för att förövaren inte var straffmyndig. jag inser för varje tanke som slår mig, att jag måste ha fått en väldigt skev bild av vad som var och är rätt och fel.

det som skrämmer mig mest är att jag redan som barn borde ha vetat hur rättssystemet såg ut, för att kunna agera korrekt enligt Sveriges Rikes Lag, för att i dagsläget underlätta för en fällande dom. det känns så fruktansvärt absurt. att behöva fortsätta säga nej i en underlägsen situation, då ett "nej" i dennes ögon innebar "nu får jag jaga lite extra, men det är bara att köra på ändå".. och när jag vet att ett "nej" slutar med att behandlingen blir tio resor värre och att han dessutom tycker att det är kul (!), då är det väl klart att jag är tyst för att få det att sluta så snabbt som möjligt. men nej, enligt polisen så hade jag i vissa situationer behövt säga nej eller göra motvärn, eller rent utav varit tvungen att gå därifrån, för att situationen skulle anses som som antingen olaga hot, sexuellt ofredande eller något annat otrevligt. ansvaret ligger alltså på mig, som offer och som underlägsen, att veta vad som förväntas av mig i en situation som är mig påtvingad och som jag försöker ta mig förbi.

så jag undrar; var i hela denna soppan hamnar ansvaret på förövaren?

16 juni 2012

"aftershock"

tidigare har jag skrivit om hur polisen ser på våldtäkt mot barn och vilken lättnad det var för mig att få se svart på vitt, att min förövares handlande faktiskt klassas som ett brott. därför blev det en ganska stor chock för mig när jag igår under min polisanmälan fick ta del av lite annan information. tanken hade tyvärr slagit mig tidigare, men jag släppte den ganska snabbt med tanke på att jag visste vad brottet faktiskt klassificerades som. med facit i hand så borde jag ha kollat upp detta mer, för då hade jag kanske kunnat undvika att uppleva den känsla jag istället fick uppleva när jag satt där mitt emot polisen igår, för det kändes som ett slag i magen och någonting inom mig brast. saker var inte som jag trodde och jag var inte beredd på att ta del av den information som delades ut i de jobbigaste timmarna av mitt liv. detta är vad jag blev informerad om av polisen;

även om jag lagligt sett räknas som ett barn med tanke på att jag var elva år och även om brottet i sig klassas som våldtäkt (mot barn, med tanke på min ålder) - så kommer detta brott inte att räknas alls, med tanke på att min förövare inte var straffmyndig vid tiden för brottet. han var två år ifrån straffmyndig när det första brottet skedde och därmed kommer han att gå fri från den händelsen. allt som skett efter att han fyllde femton år, det vill säga, efter att han nått den straffmyndiga åldern, kommer däremot att räknas. jag har svårt för att förlika mig med det. jag vill inte riktigt ta det till mig, alltså överhuvudtaget.

för mig var den första händelsen den absolut grövsta, på alla plan. den orsakade mest smärta, den skrämde mig mest, den gjorde mig paralyserad. den dödade all tillit i mitt system, den förstörde min syn på mig själv och den skapade hat i och till min egen kropp. det är också den händelsen som har fått flest konsekvenser i efterhand och jag slåss mot dessa konsekvenser än idag, femton år senare. det kan tyckas vara en löjlig sak för någon annan, men det är oerhört jobbigt för mig. jag kan inte göra en sådan "enkel" sak som att använda tampong. jag får panik av bara tanken och när jag med hjälp av L skulle försöka övervinna min rädsla så gick det bra i några sekunder innan jag fick total panik och pendlade mellan hysterisk gråt och andnöd. det var fruktansvärt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. idag ger tanken mig både magsmärtor och illamående.

det är först i år som jag vågade göra en gynekologisk undersökning, och då behövde jag göra andningsövningar i flera timmar för att överhuvudtaget kunna genomföra det. L var tvungen att följa med som sällskap, då jag inte vågade gå dit själv. L fick även informera vårdcentralen om min bakgrund då jag själv inte ens kunde säga det högt utan att bryta ihop. jag blir förbannad över att han har lyckats förstöra så mycket för mig, men samtidigt vet jag inte heller hur jag ska kunna gå vidare. jag vill göra det nu, helst för flera år sedan - men jag vet att jag inte kan stressa fram ett resultat. och samtidigt som jag vet detta, så vill jag ändå pressa mig att komma lite längre varje gång, men då blir jag istället rädd över att jag ska pressa mig själv för hårt och falla isär totalt över att jag gick för hårt fram, alldeles för snabbt. det känns som att det inte finns någon mellanväg att gå i den här situationen och det är svårt att veta hur man ska gå tillväga när man inte vet vad som egentligen är bäst för en själv. det är skrämmande att känna sig som elva igen, då jag vet att jag är vuxen nu och "måste" agera utefter det.