20 juli 2012

"how many nights before the fall"

klockan börjar bli mycket och det har runnit många tårar under dagen. lägenheten är mörklagd, om man bortser från alla ljus som jag precis har gått omkring och tänt. jag minns inte sist jag hade en sådan sorgsen dag som idag, eller när jag tog en långdusch med mina egna tankar och musiken. jag minns inte heller sist jag tände ljus i hela lägenheten och bara lät alla tankar och känslor skölja över mig. det är skönt att göra det igen, även om jag många gånger är långt ifrån beredd på de känslostormar som visar sig. dock är det ett stort tecken för mig, på att jag inte har varit helt ärlig mot mig själv med de känslor jag har haft under en ganska lång tid. jag känner mig faktiskt lite smått falsk mot mig själv när jag tänker på det.

min kärlek försöker finnas där för mig när det blir såhär i mitt system. jag vet att det inte är lätt och jag vet att jag inte gör det lätt för honom, men jag kan inte riktigt hindra det heller. när alla dessa känslor sköljer över mig så vill jag helst bara vara i min ensamhet, möjligtvis med musik och tända ljus, men helt uppslukad av mig själv så att jag kan ta till mig allt som händer och bara ta in och försöka bearbeta det eventuella kaos som uppstår. problemet är dock att jag inte är förmögen att säga det till honom när jag redan är "in the moment" och istället uppfattas jag som arg. det är inte min mening, absolut inte, men jag vill inte bli störd och tappa känslorna som uppkommer, för då glömmer jag min tankegång och jag har svårt att komma över att jag inte kom fram till vad jag ville ta med mig ut ur känslan. det har en tendens att bli några krockar i den processen..

jag försöker att tänka på att han bara vill hjälpa mig, men jag är verkligen inte bra på att visa det för honom. jag vet inte om det är jag själv som har skapat den bilden eller rollen, eller om det är någonting som någon har gett mig, men det känns som att jag inte får vara ledsen. jag är den som ska vara glad och klok och komma med goda råd och pusha andra. jag är gärna den personen också, men jag orkar inte vara det hela tiden och jag orkar inte fortsätta sätta mina egna känslor åt sidan för att jag ska finnas som stöd åt andra. man borde väl kunna kombinera de två, inte sant? jag hade gärna gjort det, för jag tycker om att finnas där för de som vill att jag ska finnas där. men ibland så är det jag som behöver falla för en stund också. jag vet inte om alla förstår det. sen om det beror på att jag inte ger den nödvändiga informationen, eller om det beror på att människor inte är särskilt lyhörda, det kan jag inte svara på. en stor del av mig hoppas dock på att jag har mig själv att skylla, för det är lättare att hantera än att de människor som ingår i mitt liv eventuellt inte skulle vara lyhörda eller lyssna till det som aldrig blir sagt.

"sometimes i cry"

jag hade en ganska lång period då jag var oförmögen att visa känslor. hur mycket jag än ville, så kunde jag inte fälla tårar. det har vänt nu, ganska rejält. jag gråter för väldigt lite, jag känner mig ledsen väldigt ofta och jag gråter i situationer som får mig att skämmas över att tårarna rinner. jag behöver ha någon här som förstår vad jag känner och vad jag tänker utan att jag säger någonting, för jag har inga ord att använda. jag vet inte hur jag ska förklara mig och jag vet inte om jag vill. jag vill mest bara känna att det är okej att vara ledsen och att jag får vara det tills känslan passerar. jag vet inte om jag får det. jag vet inte om det är okej att vara tjugosex och vilja gråta som ett barn eller om jag förväntas rycka upp mig, bita ihop och bara gå vidare.

idag är en sådan dag då jag verkligen bara vill ligga i fosterställning och låta tårarna forsa. jag känner mig ledsen över det mesta som händer, trots att jag har roliga saker att längta till. jag kan inte hitta en specifik anledning till varför jag känner mig så ledsen. kanske är det som hon sa, det är mycket som släpper. jag vet faktiskt inte. det finns så många saker att peka på, att jag tillslut inte kan urskilja en enda. jag vet inte riktigt hur jag ska hantera denna ledsamhet och idag städade jag till ljudet av riktigt sorgsna låtar. det är inte någonting jag brukar jag göra, men det var det enda som kändes rätt idag. det är verkligen en sådan dag då jag bara vill fortsätta spela sorgsna låtar, se sorgliga filmer och sitta i min egen bubbla och läsa mina gamla texter och återuppleva känslan av att kunna sätta ord på mina känslor, för jag kan inte längre komma ihåg hur det går till.

jag är ledsen över pappa. jag kan knappt tänka på honom nu utan att tårarna vill rinna över kanten. det är så mycket jag hade velat ha honom här för, men mest för att ha min pappa att krama och inte någon annans. jag ser saker jag förknippar honom med mest hela tiden och även om det får mig att le, så får det hjärtat att brista lite extra i kanterna. jag har ingen här som förstår hur det känns att sakna såhär, jag har ingen som kan sätta sig in i den sitsen. och jag kan inte förklara hur det känns heller, för det är alldeles för mycket och alldeles för stort. och jag önskar att jag hade pengarna för att kunna tatuera mig i hans namn, men det har jag inte så det går inte. och jag önskar att han fanns här så att jag hade haft någon vuxen i mitt liv som tycker att det som har hänt är fel. att någon som känner mig och vet hur min familj funkar, tycker att det är fel och faktiskt vågar säga det. en pappa som kan torka mina tårar och hålla mig hårt och säga att allting kommer att lösa sig, för just nu, just idag, så känns det som att allt det här kommer att sluta så fruktansvärt illa och jag vet knappt vad jag ska ta mig till längre.

"everybody has to fight to be free"

du sa att det inte skulle förändra någonting mellan oss. att du fortfarande skulle älska mig och stå vid min sida. att jag skulle göra det jag behövde göra för att kunna gå vidare och äntligen leva mitt liv. såhär i efterhand känns det som att du tog dig vatten över huvudet när du sa de saker som du faktiskt sa. ditt beteende har ju faktiskt förändrats mot mig. du har inte tid till att prata med mig längre. du visar inget intresse för livet jag lever här heller. du klagade på att jag bara hörde av mig när jag behövde väckning, så jag slutade be om det och såg till att ta mig upp själv på morgnarna. sedan jag slutade med att be dig om hjälp med det, så hörs vi inte alls. jag ringde dig senast häromdagen, för att jag ville ha ett maratonsamtal. du skrev att du var tillgänglig, men du lagade mat och pratade med din nya karl och pratade på om ditt liv och sedan hade du inte tid för mig.

gången före det hade du tid att prata tillräckligt länge för att påpeka att det är dålig stil att jag aldrig hör av mig till dig längre. du var även noga med att påpeka att det var väldigt dåligt av mig att inte höra av mig till min "syster" när hon gick ut skolan. den syster som trivdes bra med att inte ha kontakt för två år sedan. den syster som jag sa upp kontakten med. den syster som anser att det han gjort inte var så farligt, trots allt - för då hade han "kommit ihåg" vad han har gjort mot mig. d e n systern borde jag ha hört av mig till när hon gick ut skolan. men det finns en ganska viktig sak som du så enkelt glömmer bort;

den dagen hon gick ut skolan. du vet, samma dag som du och min förövare var där och firade - det var samma dag som jag gjorde min anmälan mot honom. det var dagen efter min natt utan sömn. det var en dag av panik och ångest och rädslor och alla känslor utanpå kroppen. det var den dagen som Du inte hörde av dig till mig. det var den dagen som jag faktiskt tänkte på mig, på det som betyder - för Mig. det var inte den dagen som jag tänkte på att jag borde höra av mig till någon jag inte har kontakt med eller vars liv jag inte bryr mig om. det var den dagen. och det värsta av allt är att du faktiskt lyckas ge mig dåligt samvete för att jag fokuserade på att göra min polisanmälan, utan att ha en tanke på att gratta någon som inte finns i mitt liv.