"you see the smile that’s on my mouth
it’s hiding the words that don’t come out
and all of our friends who think that i’m blessed
they don’t know my head is a mess"
för några veckor sedan kontaktade jag några olika reportrar (med en bakgrund av artiklar gällande sexuella övergrepp) för att ifrågasätta varför just dessa medieformer alltid uppvisar samma form av förövare och samma form av övergrepp. jag påpekade att de bidrar till att ge en felaktig syn på alla övriga som har blivit utsatta, i synnerhet de som inte vågat söka hjälp för att de inte riktigt hunnit förstå eller inse vad för form av övergrepp de blivit utsatta för. i vissa fall har de inte ens förstått att de faktiskt har blivit utsatta för övergrepp. jag påpekade även hur stort inflytande dessa medieformer faktiskt har och att de kan bidra till att ge fler utsatta människor chansen att få hjälp, förutsatt att de faktiskt börjar informera om alla olika former av förövare och övergrepp som pågår varje dag i landet. jag påpekade även att de kan bidra till att minska mörkertalet genom att belysa alla varianter av sexuella övergrepp och dess förövare, istället för standardversionen som brukar lyda "pappa är förövare och det visar sig vid vidare undersökningar att han själv har blivit utsatt som barn och därmed fört detta vidare genom nya generationer. det vanligaste är att förövaren, som oftast är man, själv har blivit utsatt som barn och därmed förlorat makten över sitt eget liv och hämnas därmed på sina egna barn genom att återta makten han själv förlorade som barn." denna bild är vanlig, ingen tvekan om saken, men det är långt ifrån den enda bilden som existerar och detta ville jag påpeka. svaren jag fick från reportrarna var ganska olika varandra;
den ena reportern menade att det inte var värt att intervjua någon angående sexuella övergrepp om dessa inte var ihopkopplade med det svenska rättssystemet eller den svenska vården eller liknande instanser. hon menade alltså att det bara fanns ett intresse att skriva om detta förutsatt att man på något sätt kunde ge en känga åt det land vi lever i, på ett eller annat sätt. hon påpekade även att det var tvunget att finnas en nyhetsfaktor/intresse kring ämnet för att det skulle vara värt tiden. jag blev fly förbannad.
den andra reportern var betydligt trevligare i sin framtoning och menade att hon var intresserad av att skriva en sådan artikel, men att problemet många gånger är att förövaren antingen inte har blivit anmäld eller dömd för brottet, samt att det var få brottsoffer som vågade gå ut med sin historia. vi mailade fram och tillbaka och jag ifrågasatte varför de som väl vågar gå ut med vad de blivit utsatta för, ändå måste vara anonyma. hon menade att det av etiska och rättsliga skäl behövde vara så, och att man var tvungen att ta hänsyn till förövaren och dennes familj. jag tyckte att jag fick bra svar av henne, men samtidigt blev jag riktigt förbannad över att man måste ta hänsyn till förövaren med familj. jag förklarade detta för henne och påpekade min åsikt gällande att behöva ta hänsyn till den som begått brottet, samt att brottsoffer nästan blir påtvingade offerrollen av media då man tvingas vara anonym och via media inte får hjälpen att faktiskt ta tillbaka makten över sitt eget liv. hon förstod min poäng och verkade hålla med till viss del.
jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men jag känner en ständig dragning till att kontakta människor som kan påverka synen på sexuella övergrepp, dess brottsoffer och dess förövare. jag tänker på det ständigt och jag har ett sådant enormt begär av att öppna ögonen på folk. inte bara för min egen skull, utan för människor överlag. jag tror att jag vill öppna ögonen på människor här och nu, för att de som fanns där för mig när jag väl berättade, inte var särskilt bra på att fortsätta hålla sina ögon öppna.
30 oktober 2012
"don´t act like i never told ya"
"don´t act like i never told ya"
för ett tag sedan försökte jag samla ihop mina tankar för att kunna skriva ett sammanhängande inlägg, men det gick inte alls som jag hade tänkt mig. tankarna fortsätter snurra åt många håll och kanter, men det är fortfarande vissa saker som är ständigt återkommande. slumpmässiga meningar som jag inte kan släppa taget om och ogenomtänkta fraser som dröjer sig kvar. ikväll delade jag med mig av några stycken i gruppen och det kändes bra. jag såg hur en av de andra höjde på ögonbrynen i någon form av chock och ilska och jag förstår varför hon reagerade som hon gjorde. frågan är varför jag inte reagerade på samma sätt när meningen yttrades till mig där och då. jag undrar det ganska ofta; varför reagerar jag så jävla sent på saker? dagar, månader, år?
jag valde att berätta tre olika fraser som har dröjt sig kvar och som jag inte riktigt kan skaka av mig. dessa tre fraser återkommer alltid och finns i bakhuvudet varje gång jag funderar på att berätta för någon om varför jag är som jag är och reagerar som jag gör i olika sammanhang. fraserna hemsöker mig och får mig att tvivla på om någon kommer att tro på det jag berättar. även om sanningen är så äckligt jävla tydlig för mig, så kräver tydligen omvärlden någon form av bevis som visar på att det jag berättar faktiskt är sant och det gör mig förbannad. för mig är det så sjukt självklart att man inte hittar på sådana saker, oavsett omständigheter. ska man ljuga, så ljuger man om något litet, man väljer inte att hitta på en lögn som gör att man själv blir den som får ta smällen och bära skulden. det är ju bara ren idioti. vissa människor tänker ju dock inte steget längre och inser att det inte finns någon anledning med att hitta på någonting "för att få uppmärksamhet", när den uppmärksamhet man får är i en sådan negativ bemärkelse att det knappt går att beskriva. tror folk verkligen att man vill bli utstött på det sättet? på fullaste jävla allvar?
men, för att komma till poängen. de tre fraser som fortfarande dröjer kvar x antal år senare, är:
* "det är ingenting att gråta över, det är normalt"
* "du borde vara tacksam för att du har fått dig något"
* "jag tror inte att det har hänt dig, för det har inte hänt mig"
och hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte förstå någon av ovanstående meningar. det är inte normalt att utsätta sitt syskon för sexuella övergrepp, jag kommer aldrig någonsin att bli tacksam "för att jag fått mig något" och bara för att jag (vad jag vet) är den enda i familjen som blivit utsatt, så gör det inte övergreppen mindre verkliga för det. men, alla förstår tydligen inte det och det är det som gör mig så satans förbannad - fortfarande. jag bara menar, att om övergrepp endast kan vara verkliga och sanna om det är fler än en i en familj (där förövaren oftast finns) som har blivit utsatt, så finns det väldigt många förövare där ute som har blivit felaktigt dömda för dessa former av brott. det finns ingen form av "regel" som säger att övergrepp endast är verkliga om två eller fler i familjen har blivit utsatta, men det är för den sakens skull inte heller ovanligt att flera medlemmar i en familj/släkt blir utsatt för sexuella övergrepp av en och samma förövare. jag kan bli så satans förbannad på den naivitet som existerar hos en del människor, människor som letar efter nålar i höstackar för att hitta någonting som visar på att det inte kan existera en förövare i den familj man själv vuxit upp och lever i. det känns absurt och avskyvärt att människor hellre blundar för sanningen, än inser den.
för ett tag sedan försökte jag samla ihop mina tankar för att kunna skriva ett sammanhängande inlägg, men det gick inte alls som jag hade tänkt mig. tankarna fortsätter snurra åt många håll och kanter, men det är fortfarande vissa saker som är ständigt återkommande. slumpmässiga meningar som jag inte kan släppa taget om och ogenomtänkta fraser som dröjer sig kvar. ikväll delade jag med mig av några stycken i gruppen och det kändes bra. jag såg hur en av de andra höjde på ögonbrynen i någon form av chock och ilska och jag förstår varför hon reagerade som hon gjorde. frågan är varför jag inte reagerade på samma sätt när meningen yttrades till mig där och då. jag undrar det ganska ofta; varför reagerar jag så jävla sent på saker? dagar, månader, år?
jag valde att berätta tre olika fraser som har dröjt sig kvar och som jag inte riktigt kan skaka av mig. dessa tre fraser återkommer alltid och finns i bakhuvudet varje gång jag funderar på att berätta för någon om varför jag är som jag är och reagerar som jag gör i olika sammanhang. fraserna hemsöker mig och får mig att tvivla på om någon kommer att tro på det jag berättar. även om sanningen är så äckligt jävla tydlig för mig, så kräver tydligen omvärlden någon form av bevis som visar på att det jag berättar faktiskt är sant och det gör mig förbannad. för mig är det så sjukt självklart att man inte hittar på sådana saker, oavsett omständigheter. ska man ljuga, så ljuger man om något litet, man väljer inte att hitta på en lögn som gör att man själv blir den som får ta smällen och bära skulden. det är ju bara ren idioti. vissa människor tänker ju dock inte steget längre och inser att det inte finns någon anledning med att hitta på någonting "för att få uppmärksamhet", när den uppmärksamhet man får är i en sådan negativ bemärkelse att det knappt går att beskriva. tror folk verkligen att man vill bli utstött på det sättet? på fullaste jävla allvar?
men, för att komma till poängen. de tre fraser som fortfarande dröjer kvar x antal år senare, är:
* "det är ingenting att gråta över, det är normalt"
* "du borde vara tacksam för att du har fått dig något"
* "jag tror inte att det har hänt dig, för det har inte hänt mig"
och hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte förstå någon av ovanstående meningar. det är inte normalt att utsätta sitt syskon för sexuella övergrepp, jag kommer aldrig någonsin att bli tacksam "för att jag fått mig något" och bara för att jag (vad jag vet) är den enda i familjen som blivit utsatt, så gör det inte övergreppen mindre verkliga för det. men, alla förstår tydligen inte det och det är det som gör mig så satans förbannad - fortfarande. jag bara menar, att om övergrepp endast kan vara verkliga och sanna om det är fler än en i en familj (där förövaren oftast finns) som har blivit utsatt, så finns det väldigt många förövare där ute som har blivit felaktigt dömda för dessa former av brott. det finns ingen form av "regel" som säger att övergrepp endast är verkliga om två eller fler i familjen har blivit utsatta, men det är för den sakens skull inte heller ovanligt att flera medlemmar i en familj/släkt blir utsatt för sexuella övergrepp av en och samma förövare. jag kan bli så satans förbannad på den naivitet som existerar hos en del människor, människor som letar efter nålar i höstackar för att hitta någonting som visar på att det inte kan existera en förövare i den familj man själv vuxit upp och lever i. det känns absurt och avskyvärt att människor hellre blundar för sanningen, än inser den.
17 oktober 2012
"obligatory enrolment"
jag sitter och funderar på det här med anmälningsplikt. i Sverige så har alla inom vård och omsorg den plikten, likväl som skolan har en anmälningsplikt vid minsta lilla misstanke om att någonting inte står rätt till. jag googlade precis i ett försök att se om det finns någon liknande plikt för föräldrar, men det verkar inte så. (jag är en jävel på att googla fram saker.) jag tycker dock att det borde finnas. tyvärr vet jag inte hur det skulle fungera i praktiken, speciellt inte om det är en förälder som är förövare och det bara finns en sådan i hemmet. men rent allmänt, så tycker jag att även föräldrar borde ha en anmälningsplikt vid sådan misstanke.
det kan tyckas vara oetiskt att som förälder vara tvungen att anmäla om det egna barnet far illa i det egna hemmet, antingen av förälder, syskon eller annan anhörig - men jag ser det snarare som en skyldighet. genom att vara medveten om vad ett barn blir utsatt för, så kommer också ett ansvar. ett ansvar som man som vuxen måste vara villig att leva upp till, då det aldrig är barnets uppgift att ha ett ansvar på den nivån. de vuxna ska finnas där för att skydda barnen och då får man helt enkelt ta till alla medel som krävs för att detta ska kunna uppnås. barn måste få vara barn och det är de vuxnas uppgift att faktiskt låta dem vara det.
det kan tyckas vara oetiskt att som förälder vara tvungen att anmäla om det egna barnet far illa i det egna hemmet, antingen av förälder, syskon eller annan anhörig - men jag ser det snarare som en skyldighet. genom att vara medveten om vad ett barn blir utsatt för, så kommer också ett ansvar. ett ansvar som man som vuxen måste vara villig att leva upp till, då det aldrig är barnets uppgift att ha ett ansvar på den nivån. de vuxna ska finnas där för att skydda barnen och då får man helt enkelt ta till alla medel som krävs för att detta ska kunna uppnås. barn måste få vara barn och det är de vuxnas uppgift att faktiskt låta dem vara det.
"you were supposed to care"
det är många tankar som cirkulerar hos mig nu. det känns nästan som att jag mediterar dygnet runt för att det är så många tankar och känslor som kommer och går och jag har svårt att hålla fast vid dem. trots detta, så finns det en tanke som hela tiden stannar kvar. en tanke som jag inte kan släppa taget om, som jag inte hittar något bra svar till: varför vill ingen vuxen se vad som händer?
jag vet hur min egen historia ser ut. nåja, större delen av den i alla fall. det finns många minnen som inte har kommit upp till ytan, det finns vissa minnen som är svårare att slå bort än andra. sedan finns det också en hel del black-outer. jag har inget som helst minne av vad som pågick i mitt liv mellan fem och elva års ålder. jag minns att jag fick en hund, men att jag utvecklade en allergi och någon annan fick ta över. jag minns hur det var i skolan och hur bra jag trivdes med min fröken. men jag minns ingenting om hur jag mådde, om jag var lycklig, om jag var deprimerad, om allt egentligen stod rätt till. det enda jag med säkerhet minns är, att jag nästan alltid hade ont i magen i skolan. att jag fick lämna lektionerna och ligga i fosterställning på en bänk eller på en soffa uppe i biblioteket. jag minns inte varför jag hade ont. jag minns att jag inte hade fått min mens än, för det var före den tiden - men det skrämmer mig något ofantligt. mitt minne är ingenting som brukar svika, det har aldrig gjort det förr. så vad är det som har pågått under den tiden som gör att jag har en blackout på flera år? vad är det som mitt system inte vill att jag ska kunna minnas?
av de människor jag har kommit i kontakt med så verkar det finnas en överrepresenterad röd tråd bland föräldrar som vägrar inse vad deras barn har blivit utsatta för. det är skrämmande. som liten lär man sig att alltid kunna komma till mamma eller pappa eller vem man nu har i sin närhet som man vågar lita på, och berätta så fort någon har varit dum mot en. man får lära sig att slå tillbaka, att stå på sig, att inte ta skit som inte tillhör en. man får också lära sig att världen är orättvis och att det finns "fula gubbar" som man ska akta sig för. och det är klart, "fula gubbar" finns det gott om. men man får inte lära sig hur man ska hantera det när just den fula gubben som man själv blir utsatt för, ingår i den egna familjen. då ska man helt plötsligt "lära om och lära rätt", för: fula gubbar är bara fula gubbar om de är totala främlingar. ingår de i familjen får du själv bära skammen och skulden och sopa resten under mattan så ingen utomstående tror att vi är någonting mindre än perfekta. för alla har vi ju hemligheter, inte sant?
så går man in på www.projectunbreakable.tumblr.com och får se bilder på överlevare som håller upp plakat med citat från deras förövare och ibland även vad deras närstående har uttryckt för synpunkter på vad de har varit med om. jag älskar att titta på dessa bilder, men jag hatar att läsa citaten. några citat skrämmer halvt livet ur mig: “This is how a dad is supposed to take care of his little girl” har en av förövarna sagt. en närstående uttryckte sig såhär: “He’s a boy and boys experiment… What he did was perfectly normal. Now kiss and make up.” -said his mother, my stepgrandmother. ett annat svin sa detta: “just tell your Mom you got hurt in the garage.” (age 8-10) - Mom’s boyfriend. (as an explanation for the rope burn on my leg from him tying me up on an exercise bench and raping me for hours.) en okänslig pojkvän sa såhär efter att han hade fått veta att hans flickvän hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av en annan man: “So you put out for him but you won’t for me?” jag blir livrädd.
är det såhär samhället ser på sexuella övergrepp? att det inte är någon fara om människor blir utsatta, så länge man själv slipper komma i kontakt med oss? att det är "dåligt" att man "ställer upp för förövaren", men inte klarar av att ha sex med sin partner? att man ska be om ursäkt till sin förövare för att man "har gjort någonting för att få dem att gå över gränsen?" det hela är så satans absurt så jag blir illamående på riktigt. och fortfarande, trots att det pågår överallt, hela tiden - så blir alla så fruktansvärt förvånade när de "helt plötsligt" får veta vad som pågår i deras närhet. som om världen stannar till i två sekunder, för att sedan snurra vidare precis som om ingenting har hänt. överhuvudtaget. och de vuxna vägrar se, vägrar lyfta upp ämnet, vägrar ta ton och vägrar hjälpa. det som är mest skrämmande är att det oftast är de människor som de själva satt till världen, som de sedan vägrar älska, vägrar tro på och som de vägrar att finnas där för när de hemligheterna uppdagas. livet går tillbaka till det normala på två sekunder.
för alla.
utom den utsatta.
jag vet hur min egen historia ser ut. nåja, större delen av den i alla fall. det finns många minnen som inte har kommit upp till ytan, det finns vissa minnen som är svårare att slå bort än andra. sedan finns det också en hel del black-outer. jag har inget som helst minne av vad som pågick i mitt liv mellan fem och elva års ålder. jag minns att jag fick en hund, men att jag utvecklade en allergi och någon annan fick ta över. jag minns hur det var i skolan och hur bra jag trivdes med min fröken. men jag minns ingenting om hur jag mådde, om jag var lycklig, om jag var deprimerad, om allt egentligen stod rätt till. det enda jag med säkerhet minns är, att jag nästan alltid hade ont i magen i skolan. att jag fick lämna lektionerna och ligga i fosterställning på en bänk eller på en soffa uppe i biblioteket. jag minns inte varför jag hade ont. jag minns att jag inte hade fått min mens än, för det var före den tiden - men det skrämmer mig något ofantligt. mitt minne är ingenting som brukar svika, det har aldrig gjort det förr. så vad är det som har pågått under den tiden som gör att jag har en blackout på flera år? vad är det som mitt system inte vill att jag ska kunna minnas?
av de människor jag har kommit i kontakt med så verkar det finnas en överrepresenterad röd tråd bland föräldrar som vägrar inse vad deras barn har blivit utsatta för. det är skrämmande. som liten lär man sig att alltid kunna komma till mamma eller pappa eller vem man nu har i sin närhet som man vågar lita på, och berätta så fort någon har varit dum mot en. man får lära sig att slå tillbaka, att stå på sig, att inte ta skit som inte tillhör en. man får också lära sig att världen är orättvis och att det finns "fula gubbar" som man ska akta sig för. och det är klart, "fula gubbar" finns det gott om. men man får inte lära sig hur man ska hantera det när just den fula gubben som man själv blir utsatt för, ingår i den egna familjen. då ska man helt plötsligt "lära om och lära rätt", för: fula gubbar är bara fula gubbar om de är totala främlingar. ingår de i familjen får du själv bära skammen och skulden och sopa resten under mattan så ingen utomstående tror att vi är någonting mindre än perfekta. för alla har vi ju hemligheter, inte sant?
så går man in på www.projectunbreakable.tumblr.com och får se bilder på överlevare som håller upp plakat med citat från deras förövare och ibland även vad deras närstående har uttryckt för synpunkter på vad de har varit med om. jag älskar att titta på dessa bilder, men jag hatar att läsa citaten. några citat skrämmer halvt livet ur mig: “This is how a dad is supposed to take care of his little girl” har en av förövarna sagt. en närstående uttryckte sig såhär: “He’s a boy and boys experiment… What he did was perfectly normal. Now kiss and make up.” -said his mother, my stepgrandmother. ett annat svin sa detta: “just tell your Mom you got hurt in the garage.” (age 8-10) - Mom’s boyfriend. (as an explanation for the rope burn on my leg from him tying me up on an exercise bench and raping me for hours.) en okänslig pojkvän sa såhär efter att han hade fått veta att hans flickvän hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av en annan man: “So you put out for him but you won’t for me?” jag blir livrädd.
är det såhär samhället ser på sexuella övergrepp? att det inte är någon fara om människor blir utsatta, så länge man själv slipper komma i kontakt med oss? att det är "dåligt" att man "ställer upp för förövaren", men inte klarar av att ha sex med sin partner? att man ska be om ursäkt till sin förövare för att man "har gjort någonting för att få dem att gå över gränsen?" det hela är så satans absurt så jag blir illamående på riktigt. och fortfarande, trots att det pågår överallt, hela tiden - så blir alla så fruktansvärt förvånade när de "helt plötsligt" får veta vad som pågår i deras närhet. som om världen stannar till i två sekunder, för att sedan snurra vidare precis som om ingenting har hänt. överhuvudtaget. och de vuxna vägrar se, vägrar lyfta upp ämnet, vägrar ta ton och vägrar hjälpa. det som är mest skrämmande är att det oftast är de människor som de själva satt till världen, som de sedan vägrar älska, vägrar tro på och som de vägrar att finnas där för när de hemligheterna uppdagas. livet går tillbaka till det normala på två sekunder.
för alla.
utom den utsatta.
4 oktober 2012
"people like Jeanette"
igår natt kom jag över en artikelserie om en kvinna vid namn Jeanette. hon påminner om en indian till utseendet och i mina ögon är hon väldigt vacker. hon utstrålar styrka på de bilder man får se av henne och jag beundrar det faktum att hon vågar stå rakryggad framför en kamera. människor som henne får mig att vilja stå på mig och påpeka felen som händer i vår värld, i vårt land. de fel som vi som samhälle tillåter och de fel som vi som samhälle väljer att blunda för. hon får mig att vilja öppna ögonen lite till, för att se till så att inga fler fel kan begås. människor som Jeanette är värda att se upp till. människor som Jeanette förtjänar att samhället börjar öppna ögonen och agerar, istället för att ta för givet att det är bättre (och lugnare) om man låtsas att man ingenting såg.
hon är nog ganska mycket som de flesta av oss är. hon ser ut som vem som helst av oss. hade jag sett henne på stan hade jag aldrig kunnat tänka mig att vi har någonting gemensamt. det är någonting som jag trodde syntes på människor en gång i tiden, att det fanns någon form av text som var synlig för andra men osynlig för mig - men som ändå tydliggjorde delar av min ryggsäck till omvärlden att se. jag hade fel. det finns ingen sådan text och det finns inga osynliga skyltar. kanske finns det ärr, kanske finns det andra fysiska skador, men på det stora hela så kan man inte se att vi delar bitar av varandras ryggsäck. jag hade aldrig kunnat tänka mig att en främling såsom Jeanette skulle kunna få en liten del av min egen skam och skuld att försvinna, bara genom att läsa hennes historia. genom att få läsa delar av hennes liv. jag känner med henne, samtidigt som jag beundrar hennes enorma styrka.
när man tar del av Jeanettes historia får man veta att hon blev utsatt för incest under de femton första åren av hennes liv. av hennes morfar. som även (på papper), är hennes far. vilket betyder att hennes morfar även utsatte hennes mamma för sexuella övergrepp, fick Jeanette tillsammans med henne, och sedan fortsatte att förgripa sig på henne. myndigheterna som misstänkte att hon som barn blev utsatt för någon form av incest av sin morfar, skickade hem henne till honom igen. då hade hon varit inlagd på sjukhuset i ett halvår för att hennes ben hade fastnat (låst sig) i samlagsställning. övergreppen slutade först när Jeanette som femtonåring flyttade hemifrån. myndigheterna har fortfarande inte hjälpt henne och hon fortsätter bollas mellan olika instanser, som alla tar på sig skygglappar en efter en. det får mig verkligen att undra över hur vissa människor kan sova gott om nätterna..
om du vill ta del av Jeanette´s historia, så kommer de tre delarna här nedanför. (känsligt innehåll!)
del 1 - http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/725809-jeanette-valdtogs-av-sin-morfar-i-15-ar
del 2 - http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/725225-det-har-sager-politikerna
del 3 - http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/725555-motet
hon är nog ganska mycket som de flesta av oss är. hon ser ut som vem som helst av oss. hade jag sett henne på stan hade jag aldrig kunnat tänka mig att vi har någonting gemensamt. det är någonting som jag trodde syntes på människor en gång i tiden, att det fanns någon form av text som var synlig för andra men osynlig för mig - men som ändå tydliggjorde delar av min ryggsäck till omvärlden att se. jag hade fel. det finns ingen sådan text och det finns inga osynliga skyltar. kanske finns det ärr, kanske finns det andra fysiska skador, men på det stora hela så kan man inte se att vi delar bitar av varandras ryggsäck. jag hade aldrig kunnat tänka mig att en främling såsom Jeanette skulle kunna få en liten del av min egen skam och skuld att försvinna, bara genom att läsa hennes historia. genom att få läsa delar av hennes liv. jag känner med henne, samtidigt som jag beundrar hennes enorma styrka.
när man tar del av Jeanettes historia får man veta att hon blev utsatt för incest under de femton första åren av hennes liv. av hennes morfar. som även (på papper), är hennes far. vilket betyder att hennes morfar även utsatte hennes mamma för sexuella övergrepp, fick Jeanette tillsammans med henne, och sedan fortsatte att förgripa sig på henne. myndigheterna som misstänkte att hon som barn blev utsatt för någon form av incest av sin morfar, skickade hem henne till honom igen. då hade hon varit inlagd på sjukhuset i ett halvår för att hennes ben hade fastnat (låst sig) i samlagsställning. övergreppen slutade först när Jeanette som femtonåring flyttade hemifrån. myndigheterna har fortfarande inte hjälpt henne och hon fortsätter bollas mellan olika instanser, som alla tar på sig skygglappar en efter en. det får mig verkligen att undra över hur vissa människor kan sova gott om nätterna..
om du vill ta del av Jeanette´s historia, så kommer de tre delarna här nedanför. (känsligt innehåll!)
del 1 - http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/725809-jeanette-valdtogs-av-sin-morfar-i-15-ar
del 2 - http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/725225-det-har-sager-politikerna
del 3 - http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/725555-motet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)