12 december 2012

"a notion deep inside"

"for the ones who had a notion, 
a notion deep inside,
that it ain't no sin to be glad you're alive 

i wanna find one face that ain't looking through me 
i wanna find one place 
i wanna spit in the face of these badlands"

10 december 2012

"help the children"

jag har nu i mitt sökande efter information gällande tecken på att barn har blivit utsatta för övergrepp och kom på så sätt över denna information på vårdguiden. med tanke på de tecken som uppges här, så finner jag det fruktansvärt skrämmande att det finns så lite hjälp att få. informationen jag hittade visade på att barn kan drabbas av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), som ett led i att ha varit med om eller utsatt för, någon form av trauma. nedanstående är delar av den information som står på hemsidan:

Man brukar beskriva tre grupper av symtom vid posttraumatiskt stressyndrom:
Återupplevande. Typiskt för PTSD är att barnet återupplever den traumatiska händelsen om och om igen, ofta när det försöker somna. Det är inte ovanligt att barn upprepar ett visst beteende i lek, teckningar och tal.
Undvikande. Barnet betraktar de hemska händelserna utifrån ett sakligt och oberört perspektiv, vilket kan tolkas som tecken på att barnet inte har blivit påverkat. Barn med PTSD verkar ofta håglösa, likgiltiga och vill inte längre leka med sina kamrater.
Överdriven vaksamhet. Motvilja att gå till skolan, sömnsvårigheter, retlighet och mörkerrädsla är vanligt.


vidare står det att barnets sätt att reagera vid ett trauma kan variera, beroende på den känslomässiga och fysiska utvecklingsnivå som barnet befinner sig på vid tiden för händelsen. det står även att "barnets upplevelse är också beroende av föräldrarnas och omgivningens möjlighet att ge psykisk, fysisk och social trygghet. För barn i kris är det ganska vanligt att även föräldrarnas förmåga att skydda barnet är begränsad, vilket kan medföra en förlust av den trygghet som utgör grunden i barnets tillvaro."

och jag kan ju självfallet inte läsa detta utan att fundera över min egen situation och försöka hitta någon form av ledtråd till varför mina tecken på att någonting inte stod rätt till, aldrig uppmärksammades. i och för sig så hade jag ingen motvilja till att gå till skolan, jag ville ju inte vara hemma, men däremot hade jag alltid ont i magen, jag var alltid arg och lättretlig och den där rädslan för mörkret.. den sitter fortfarande kvar. jag har verkligen svårt att förlika mig med att ingen såg, med att ingen ville se. om någon hade sett, reagerat, eller helt enkelt bara agerat - så hade det kanske inte behövt pågå så länge som det faktiskt gjorde. kanske..

"run and hide"

"the moment that i step outside
so many reasons, for me to run and hide 

i can't do the little things i hold so dear
'cause it's all those little things, that i fear"


det var ett väldigt givande samtal med min samtalskontakt idag. vi gick igenom en liten kartläggning av alla problem som försvårar min vardag och vilka konsekvenser som har skapats av just dessa. vi pratade även om mål och delmål och vilken individ jag vill sträva efter att bli, i samband och med hjälp av, den behandlingsform jag nu får. det kändes ovanligt att se allting svart på vitt, men samtidigt blev allting så mycket tydligare då. även om alla känslor och tankar som skrevs ner, är saker som jag upplever och tänker på varje dag, så fick jag idag möjlighet att se dem på ett annat sätt, nästan ur ett annat perspektiv. det gav mer än vad jag trodde.

och påväg hem från mitt samtal så lyssnade jag på den obligatoriska musiken. no doubt dök upp i mina lurar och jag minns inte sist jag kände mig så träffad av en låt. förmodligen för att vi pratade om alla mina rädslor och det faktum att jag inte längre gör de saker som brukade betyda mycket för mig. små saker, som att alltid ta hand om mig själv på söndagar. det var det perfekta avslutet på veckan och en underbar start på den kommande. jag gör inte det längre, för att jag inte har orken. jag har inte lusten att ta hand om mig själv, kanske för att jag inte vet om jag förtjänar att bli omhändertagen. men nu är det min nya läxa. att införa min söndagsrutin igen, och även portionera ut delar av den så att jag gör någonting för mig själv varje dag, även om det är något litet.

5 december 2012

"society matters"

på det senaste gruppsamtalet fokuserade vi mycket på skuld och skam. vi diskuterade vad det innebär och på vilka sätt man som utsatt kan påverkas av det. vi pratade om vem som sätter skulden och skammen på offret och vi pratade även om "det perfekta offret". vi diskuterade även om man i någon mån kan se förövarna som offer, vare sig det är för deras egna handlingar eller om det är som offer för samhället. personligen tycker jag inte att förövarna kan ses som offer på något plan. varje enskild individ har en skyldighet att ta ansvar för sin egen lust och sina egna handlingar och bör därmed bli behandlad därefter. även i situationer där förövaren själv har varit utsatt, så är jag oförmögen att se dem som offer. min oförmåga till detta baseras på den bild som media så ofta förmedlar: "förövaren har själv blivit utsatt för övergrepp i barndomen och ville återvinna sin makt, genom att ta den från en individ som inte hade möjlighet att värja sig." jag letar efter logiken i detta påstående, trots att jag vet att det till viss del är sant och även vet att det i vissa sammanhang stämmer. men jag tycker att det ger en skev bild utav verkligheten, det ger en ensidig bild utav sexuella övergrepp. jag är fruktansvärt rädd att just denna ensidiga syn kan skapa ytterligare en ofrivillig rädsla hos de utsatta:

kommer jag att bli som min förövare? kommer jag att utsätta någon annan för det hemska som jag själv har varit med om? kommer jag inte att vara kapabel att kontrollera mina egna lustar? kommer jag att känna ett behov av att beröva någon annan på makten till deras egen kropp? kommer jag att känna ett behov av att beröva någon annan på deras integritet, deras liv?

4 december 2012

"one last chance"

"i've got one last chance to get myself together
i can't lose no more time, it's now or never
and i try to remember who i used to be
i've got one last chance to get myself together"


det är sant som alla säger.. när man är med om ett trauma så får man blackouter, antingen när det gäller tiden efter traumat, eller tiden precis innan traumat inträffar. jag försöker komma ihåg hur jag var innan allting hände. jag försöker komma ihåg hur jag blev efteråt. men istället för att komma någonstans med mina tankar, så fastnar jag i fragmentet där allting förändrades. fragmentet där jag förändrades. och det får mig att fundera över vem jag kunde ha blivit, om han aldrig hade gått över gränsen där och då. det får mig att fundera över hur jag hade varit som barn. hur jag hade agerat i samspelet mellan människor. om mina rädslor hade vuxit sig så stora oavsett om han hade gått över gränsen eller inte. men jag kommer ingenstans i mina tankar. istället så fastnar jag i sorgen.

jag fastnar i sorgen över vem jag kunde ha varit. vem jag kunde ha blivit. vem jag hade varit idag om ingenting någonsin hade hänt. jag fastnar i sorgen över att inte veta vem jag är, om jag bortser från att jag är ett brottsoffer. och jag fastnar i sorgen över att jag mest troligt aldrig kommer att få veta vad jag hade kunnat bli. vem jag hade kunnat bli. jag minns att jag brukade älska sociala sammanhang. jag minns att jag älskade att lära känna nya människor och ta kontakt med främmande varelser. den delen av mig försvann någonstans på vägen där monster blev en verklighet. jag lärde mig att människor inte är vilka de utger sig för att vara och min sociala fobi utvecklades. min fobi har inte blivit bättre, snarare sämre. jag får hjärtklappning och kallsvettas bland främlingar.

ibland försöker jag utmana mig själv, för att på något sätt bota min egen fobi. jag lyckas ibland, men många gånger är det ett rent helvete. jag ger mig ut bland folk och jag försöker slappna av, men jag har allt mitt fokus på alla som kommer och går och jag får panik om någon kommer för nära mig. som igår, när jag satt i väntrummet på vårdcentralen. en man kom in och skulle anmäla sig i receptionen och medan han väntade på sin tur, så stod han för nära och stirrade för länge. jag flydde så fort jag kunde, in i nästa väntrum. jag hann knappt sätta mig ner innan han kom och satte sig och väntade på att bli inkallad. stolen var för nära soffan där jag satt och jag höll allt mitt fokus på hans rörelser, samtidigt som jag lokaliserade alla potentiella utgångar. det här är inte hållbart.

jag är medveten om att min rädsla för män många gånger är helt orealistisk. varje man jag möter är inte en potentiell förövare. jag vet det. men samtidigt är jag livrädd över att stöta ihop med just den mannen som faktiskt är det. jag undviker hellre alla, än riskerar att bli utsatt igen. och det är också ologiskt för mig. jag blev utsatt i mitt eget hem. främmande män har aldrig gjort mig något. samtidigt vet jag att främmande män också har familjer och kanske har någon av dem utsatt någon där. jag kan bli så knäpp på mig själv, för att jag isolerar mig i förebyggande syfte, bara i fall att.. jag vill inte göra det, men varje gång jag försöker göra motsatsen så snurrar allting runt mig, jag blir svimfärdig, pulsen slår i femhundra och jag tappar fotfästet. jag är handlingsförlamad.

och det är min största rädsla. att hamna i en situation där jag förlorar all handlingskraft. där rädslan lamslår mig och jag blir oförmögen att ta mig därifrån, oförmögen att slåss för min säkerhet, oförmögen att kalla på hjälp. så jag stannar hemma. jag går på mina möten varje vecka och jag har panik varje gång jag är påväg till eller från mitt möte. bortsett från det, så håller jag hemma. många dagar vågar jag inte ens gå och handla själv. jag får förbereda mig själv mentalt inför minsta lilla scenario som kräver någon form av kontakt med andra människor. det är inte hälsosamt, jag vet. men jag vet inte hur jag ska lyckas bryta det heller. det blir inte lättare för varje gång jag försöker heller, paniken kommer snarare krypande till mig snabbare och ångesten är ett faktum.

det var inte meningen att jag skulle bli så. jag hade planer. jag hade drömmar. jag hade mål. och istället för att kämpa för att uppfylla mina planer, drömmar och mål, så spenderar jag all min vakna(och många gånger även sovande) tid, till att försöka överleva. till att ta mig igenom varje dag. göra något litet varje dag och inte bara ligga i soffan. men minsta ansträngning gör mig också fruktansvärt trött och jag sover femton timmar utan problem - och utan att vara utvilad. jag förstår varför jag har gått in i väggen. men jag förstår inte hur länge jag ska behöva slåss för att en dag slippa kämpa för att hålla huvudet ovanför ytan. det känns som att den dagen är långt borta, men jag fortsätter. jag försöker. jag gör det jag kan. det är bara så förbannat jävla svårt.

"you could save my life"

"yeah, it's plain to see
that baby you're beautiful
and there's nothing wrong with you
it's me, i'm a freak
but thanks for lovin' me
cause you're doing it perfectly

there might have been a time
when i would let you slip away
i wouldn't even try but i think
you could save my life"


hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte komma ifrån känslorna i ovanstående text. jag är enormt tacksam över att han älskar mig på det sätt han gör. jag förstår inte hur han gör det. många gånger förstår jag inte heller varför. men jag är tacksam. jag tycker om känslorna han ger mig. jag tycker om hur han får mig att må. jag fullkomligt älskar att jag får vara liten i hans famn och det faktum att han alltid, utan undantag, låter mig gråta hur mycket jag vill och alltid torkar mina tårar. jag blir generad när han säger att jag är vacker när jag gråter, men en del av mig vill gråta lite hela tiden, så att han alltid ska tycka att jag är vacker. fast det gör han ändå, även om jag inte gråter. jag vet det för att han har sagt det. han fortsätter säga det till mig, varje dag, sex år in i förhållandet. och jag älskar det, trots att det skrämmer mig. jag är livrädd. jag förstår inte varför han älskar mig så som han gör.

och jag fortsätter känna mig som ett freak och jag vet att han hatar att jag gör det. jag vet att han hatar att någon annan har gett mig en sådan skev bild av mig själv och jag förstår honom. jag förstår att det tär på honom att jag inte kan ta till mig all den kärlek han känner för mig. men han vet varför. jag har förklarat för honom. jag fortsätter förklara för honom i samma takt som jag fortsätter känna mig som ett freak. jag var inte såhär trasig när vi träffades. eller jo, det kanske jag var. men det var inte lika tydligt. jag hade bara spruckna sömmar och nu kan man inte ens se var stygnen har suttit. det är komplicerat och vi vet det båda två. jag är komplicerad. han brukar säga att jag inte är så komplicerad som jag tror, men saken är den.. att jag faktiskt tror att jag är mer komplicerad än vad han tror. jag vet inte hur jag ska kunna förklara det. jag vet inte vilka ord jag ska använda när alla ord saknas.

ta tillit, till exempel. jag vill lita på honom. varenda liten del av mig vet att han aldrig har gjort något för att få mig att känna att jag inte kan lita på honom. han har alltid funnits där för mig. han har aldrig ryggat undan från något han har fått veta. han har aldrig skadat mig. han skulle aldrig skada mig. och jag vet det. han är min trygghet, på samma sätt som jag är hans trygghet. vi är varandras hem och varandras bästa vänner. vi är själsfränder och vi vet det båda två. men det finns saker han inte vet, det finns delar jag inte låter någon ta del av. men jag vill att han ska finnas där, allra längst in. ändå vågar jag inte lita på honom. jag försöker, men det når aldrig ända fram. hur mycket jag än vill lita på honom, så är rädslan för att bli sviken värre och det slutar med att jag inte vågar chansa. jag vill absolut inte vara fast i gamla erfarenheter. jag vill kunna känna mig tillräckligt fri för att lita på honom.

han förtjänar det. jag vet att han gör det. och jag vet att han känner sig dålig för att jag inte litar på honom än. det har inte med honom att göra. alls. inte på minsta lilla sätt. jag har analyserat, grubblat, dragit slutsatser och gått igenom hela vårt förhållande. han förtjänar min tillit. det enda jag kommer fram till är att mitt förflutna bär skulden. jag hade några insikter tidigare idag (eller igår, beroende på), och ja.. klart det blir problem med tilliten när den grundläggande trygghetskänslan och behovet av tillit raserades på så många sätt en gång i tiden. även om många år har passerat, så svider sveken fortfarande som aceton i nyskapade sår. jag försöker tvätta rent, men ju mer jag pillar i såren, desto mer svider de. jag måste hitta en lösning som kan radera mina problem med tillit. jag behöver det. vi som ett par behöver det. och jag vet att han behöver det. men jag tror att jag behöver det ännu mer.

3 december 2012

"project unbreakable"


"chaos"

ännu en gång har jag googlat runt i ytterligare ett försök att hitta bloggar som handlar om sexuella övergrepp på olika sätt och vis. jag gör det för att slippa känna mig ensam, jag gör det för att få läsa andras tankar och känslor och för att försöka få ordning på mina egna. det är ett stort virrvarr av kaos. det blir ett stort virrvarr av kaos när något sådant händer. och man vet inte vad man ska göra. man vet inte vad man förväntas göra. man vet inte hur man förväntas reagera. ska man säga ifrån? har man en skyldighet att vara tacksam? ska man våga berätta? borde man egentligen vara tyst? det är ett helvete att inte veta. och det är det enda man vet.

att allting blir ett helvete.
för att någonting tillåts hända.
något som man inte vill vara delaktig i.
men allting blir ett helvete.
för att någon annan vill följa sina lustar.

och sen står man där och man förstår ingenting. man kan inte greppa vad som precis har hänt. hur det har känts. hur man mår. hur allting kunde gå så jävla fel. och man kan inte urskilja vem som ska bära skulden och vem som ska bära skammen. och man vet inte om man har gjort något för att framkalla det hemska som precis har inträffat. hur man än vrider och vänder på det, så får man inga svar. hur mycket man än pratar om det, så känns det inte bättre. hur mycket man än försöker göra det rätta, så blir det ändå fel. och samhället står och hånskrattar en rakt upp i ansiktet när de visar att hjälpen inte finns där. så man står kvar. ensam. och gör allt i sin makt för att rädda sitt eget liv utan några direkta medel och man är bara beväpnad med en enorm jävla vilja över att få tillbaka det liv som någon valde att döda för sitt eget nöjes skull. och samhället tittar snett på en och undrar:

"var du inte faktiskt sugen? egentligen?" (och deras oförstånd får mig att skaka av ilska.)

"it´s called practicing"

för väldigt länge sedan ramlade jag över en sida som heter "project unbreakable". det är en sida som är skapad av en kvinna som bestämde sig för att åka land och rike runt för att fotografera överlevare. människor som på olika sätt har blivit utsatta för sexuella övergrepp, men ändå tagit sig fram i livet. på varje enskild bild får man se en överlevare och ett citat från deras förövare. antingen så visar denna överlevare sitt ansikte, eller så täcker personen sitt ansikte med skylten där citatet står. även jag skulle vilja göra en sådan sak, helt och hållet för min egen skull. jag går in på sidan nästan dagligen, bara för att få mötas av mängder med starka och modiga överlevare och människor. på ett sätt tycker jag att det är så fruktansvärt vackert med alla dessa människor som tar tillbaka makten över sina liv och att de vägrar leva sina liv i tystnad. samtidigt tycker jag att det är fruktansvärt hemskt att det finns så oerhört många som blir utsatta för sexuella övergrepp, dagligen. Grace Brown´s sida är ju ett enormt stort bevis på att detta pågår. tack vare att hon har lyckats nå ut till de som har blivit utsatta så har överlevare nu fått en möjlighet att få utlopp för sina trauman.




hur länge kan ni blunda?