17 maj 2012

"law and order"

för min egen skull har jag spenderat väldigt många timmar med att hitta olika sidor där det står information om sexualbrott och hur man kan gå till väga för att anmäla detta. jag har även letat efter sidor där det står hur en eventuell rättegång går till och saker man bör ha i åtanke. på polisens hemsida kan man läsa om olika former av sexualbrott, samt dess straffgrad. när jag hittade denna sida blev jag både äcklad och glad - samtidigt som jag blev ledsen. av dessa ord att bedöma så skulle den handling som har gjort mig mest skada, räknas som våldtäkt mot barn. enligt polisens hemsida innebär detta;

"Våldtäkt mot barn är att ha samlag med ett barn under 15 år eller att genomföra en handling som till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag. Är den unge mellan 15 och 18 år och barn till gärningsmannen, står under dess fostran eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen ska det ses som våldtäkt mot barn. Straffet för våldtäkt är lägst två och högst sex år. Är brottet att anses som grovt är straffet lägst fyra och högst tio år."

att läsa dessa ord kändes för mig som en form av upprättelse. det jag har känt i alla år har inte varit någon form av överdriven reaktion och alla konsekvenser som kom på köpet har inte varit inbillade eller ett försök till uppmärksamhet. det kändes som att jag äntligen hittade "någon" som faktiskt ser detta agerande för vad det är; ett brott. jag har nog aldrig förr känt en sådan trygghet i att få läsa och då även ofrivilligt fått återuppleva hela händelseförloppet en gång till. det känns konstigt att sätta ordet trygghet i samma mening som återuppleva, men det är så det blev. jag fick ett bevis för att det inte var jag som gjorde fel och någon sorts bevis på att det inte är jag som ska straffas. hur jag än försöker så kan jag inte beskriva den lättnaden jag fick.

16 maj 2012

"no mans land"

"sluter mina ögon, ljuset kommer mot mig
allt blir så lugnt och tyst du måste tro mig
det är mina tankar som jag dränker i bläck
resan jag ska ta blir en enkelbiljett (farväl)"

jag sitter och tänker på hur många gånger jag har velat ta mitt liv. hur enkelt det hade varit att bara dra några snitt extra, eller dra lite djupare än vanligt. hur lätt det hade varit att ta några piller för mycket eller glömma att titta åt båda håll när man korsar vägen. det hade varit en simpel utväg, det sticker jag inte under stol med. men många gånger har det också känts som den enda vägen ut ur allt mörker. det är skrämmande att tänka på hur lätt en människa kan släcka någon annans lust att leva.

jag undrar hur många snitt jag har dragit på grund av honom. hur många gånger jag har förstört min kropp för att få honom att inte vilja röra mig längre. hur många gånger jag har rivit upp mina gamla sår, hur ofta jag har baddat dem med aceton och täckt över dem för att sedan kunna slita upp såret på nytt. det är obehagligt att inse hur bra man faktiskt blev på att skada sig själv så mycket som möjligt för att försöka minska smärtan inuti - och hur simpelt det är att dölja för en värld som inte vill se.

15 maj 2012

"nothing but a false memory"

2008 - 03 - 10

om det är det faktum att ingen tog mig på allvar när jag äntligen vågade berätta
vad som hade hänt den där sommardagen två år tidigare och jag minns den exakta känslan jag hade
när jag var i hans våld och det hat han gav födsel till i min existens under den akt
de säger aldrig har inträffat som något annat än ett påhittat minne för uppmärksamhet

om det är det faktum att omgivningen tycker att jag borde förstå hans nyfikenhet och även
vara tacksam för att jag blev vald till försökskanin för hans ungdomliga oförstånd
men det finns ingenting att förstå eller förlåta när jag har återupplevt hans hesa skratt och
hånfulla leenden och totala makt över min person under dessa hatiska och förjävliga elva års tid

om det är det faktum att jag fortfarande gör som hon sa den där kvällen och låtsas som om
ingenting har hänt för att hans liv inte ska förstöras då det trots allt inte var så hemskt för hade
det var lillasyster hade det varit en helt annan sak och hade det hänt igen så vet jag
att hon hade förlåtit honom på samma sätt för hon ser trots allt någon annan i hans ögon

om det är det faktum att jag blir världens minsta människa när han kommer i min närhet och han
slutar aldrig komma i min närhet för hon älskar alla barn av hela sitt hjärta och hennes hem
är hans hem för dörren står alltid öppen och det har ingen betydelse att det där första barnet som
borde ha skyddat systrarna mot alla hemskheter är den som har skapat all smärta

om det är det faktum att hon ifrågasatte mina tårar utan slut och påpekade att det var normalt för
hennes bästa vän hade minsann blivit utsatt för värre saker än så av en familjemedlem och
deras relation var bättre än någonsin så vad hade jag egentligen att gråta över när han inte hade
gjort samma sak två gånger mot mig för han gjorde det ju faktiskt mot sin flickvän istället

om det är det faktum att jag aldrig riktigt kan hitta modet till att anmäla honom så han inte gör
samma sak mot henne som han gjorde mot mig och jag svär att jag skär halsen av honom med kniven
 han gav till mig om han rört henne och hans ursäkter för närkontakt tar aldrig någonsin slut och
hon kallar det för syskonkärlek fast man ser att sådan kärlek ska vara så mycket mindre pervers

om det är det faktum att hon blundar för sanningen för att hon inte kan se att någonting som
skapats av kärlek tillsammans med mannen som lämnade henne ensam för ett liv på andra sidan
kan utsätta sitt eget kött och blod för den värsta av tänkbara handlingar men med öppna ögon låter
hon honom komma undan när han säger förlåt, jag trodde inte att du skulle ta det så hårt och

jag vet inte vilken del som smärtar mest när jag inser att min bror våldtog mig

14 maj 2012

"i need to place the blame"

"att flickan är skyldig kan man aldrig ändra på
för lag är lag det kan man aldrig ändra på
och brott är ju brott det kan man aldrig ändra på
men flickan har drömmar, det kan man ändra på"

jag vill hitta någon att lägga skulden på. inte för själva skuldbeläggandets skull, utan snarare för att kunna hitta någon form av förklaring till att allting gick som det gick. det är så mycket lättare att hitta svar och potentiella anledningar då det har varit någon vuxen som varit en förövare. då ses det nästan som en självklarhet att förövaren själv har blivit utsatt för något övergrepp och för denna "tradition" vidare till nästa generation. jag kan inte ha någon förståelse för det, om det nu är så det verkligen ligger till. var finns logiken? existerar den överhuvudtaget? jag har förståelse för ganska mycket, men inte för det.

jag ser det som en självklarhet att aldrig, aldrig någonsin utsätta en annan individ för vad jag själv har blivit utsatt för. jag vet hur mycket min förövares handlande har förstört för mig i mitt liv, mina relationer, min syn på män och min självbild. varför skulle jag vilja orsaka så mycket smärta hos en annan individ? det är ju inte direkt så att den smärta jag själv bär på, skulle minska eller avta helt om jag skulle utsätta någon annan. snarare tror jag att smärtan skulle bli tio resor värre genom att göra mot någon annan, det som har blivit gjort mot mig och därmed återuppleva mitt eget trauma. tanken är verkligen ofattbar.

och samtidigt som det finns så mycket information gällande vilka förövarna är; allt som oftast någon form av släkting eller familjemedlem eller partner, så finns det så sällan information om varför det är just dessa individer som är förövare. det finns inga förklaringar att hitta till varför syskon förgriper sig på syskon och därför känns det som att det blir ett extra stort tabu att prata om just denna kategori. och vart går egentligen skillnaden mellan en vanlig syskonkärlek och en relation där incest är ledordet? vilka tecken ska man leta efter och hur ska man som (brotts)offer kunna värja sig? hur tunn är den gränsen?

när jag sitter och ser tillbaka på mitt liv och även analyserar det som kom fram under anmälan, så inser jag plötsligt att den egna uppfattningen av rätt och fel, inte är vad den borde vara. även om jag i mitt huvud v e t vad som är fel och har starka åsikter gällande just detta, så har jag stora problem med att veta samma sak med mitt hjärta. jag har problem med att koppla ihop tanke och hjärta och det förstör lite i mitt liv. jag har fått en störd syn på syskonrelationer och omedvetet letar jag efter tecken på att någon blir utsatt, trots att jag precis träffat människorna. det har blivit som en form av mani där jag måste göra allt jag kan för att förhindra att någon annan blir utsatt och jag misstänker hellre en gång för mycket än en gång för lite.

13 maj 2012

"you wait to see - is it safe yet?"

för flera år sedan handlade ett av Oprahs avsnitt om barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Oprah sa vid flertalet tillfällen att "barnet väntar tills det är säkert, och vågar först då berätta om vad som har hänt." problemet med att barnet väntar tills det är säkert, är att man som barn sällan vet vad denna säkerhet innebär, eller hur den ska gå att hitta. om barnet mot förmodan lyckas hitta något som kan liknas vid säkerhet och trygghet, så har det oftast gått väldigt lång tid sedan övergreppet inträffade och barnets trovärdighet sjunker. tyvärr är barnet sällan medvetet om att det är viktigt att berätta för någon så fort som möjligt, för att lättare kunna sätta dit gärningsmannen. som barn är det inte alldeles för lätt att tänka på alla dessa saker, att överhuvudtaget kunna fokusera på saker som "jag måste berätta snarast, annars kan det hända att ingen tror på mig när jag väl berättar, och då kanske min förövare inte blir fälld överhuvudtaget." samtidigt som barnet förväntas tänka på detta sätt, så kan det också resultera i att barnet ger ett för vuxet intryck och därmed borde vara kapabel att själv ta sig ur den hemska situationen som förövaren orsakar och även har skapat, under tiden som den faktiskt redan pågår för fullt.

detta scenario är för mig helt ofattbart, samtidigt som det är precis så jag känner. med facit i hand så borde jag ha berättat i samma stund som det första övergreppet var över. då kanske någon hade trott på mig och då kanske det hade varit lättare för mig att gå vidare efter allt som har hänt. kanske hade jag kunnat få hjälp, och kanske hade min förövare fått det också. men så var inte situationen för mig, överhuvudtaget. det tog två år innan jag vågade berätta för någon överhuvudtaget och naturligtvis valde jag att berätta för mina närmsta vänner, men resultatet blev inte som jag hade hoppats. mina vänner trodde inte på mig och vände allt jag hade berättat för dem - emot mig. hela skolan fick veta vad som hade hänt och alla ansåg att jag "gjorde som jag gjorde för att få uppmärksamhet", inte för att jag försökte få någon att hjälpa mig. det är nästan lite skrattretande såhär i efterhand, men jag minns fortfarande hur fruktansvärt jobbigt jag hade det när jag fick veta att hela min skola visste det - och till råga på allt inte trodde på mig. det kändes verkligen som ytterligare ett övergrepp och jag hade ingen chans att värja mig emot det. jag kan fortfarande inte förstå varför ingen vuxen såg vad som hände, eller snarare inte ville se.

12 maj 2012

"there´s nothing i can´t take"

"open up
open up your heart to me now
let it all come pouring out
theres nothing i can't take"

vid vilket annat tillfälle som helst, så hade jag faktiskt trott på dig om du hade sagt såhär. men jag vet inte längre vad jag ska tro. det känns inte som att vi känner varandra längre och jag vet inte ens om jag har orken till att lära känna oss eller dig på nytt. jag håller verkligen på att hamna under ytan och jag orkar inte ens ropa på hjälp längre. det enda som lockar just nu är att försöka slappna av och sjunka. saker som jag hade släppt taget om börjar kalla på mig igen och det finns en sjuk, tvistad trygghet i mörkret och trots att det bara är två veckor kvar, så känns det som tusen år och jag ser ingen utväg längre. inte nu.

11 maj 2012

"i can´t even convince myself"

"it's the last chance to feel again
but you broke me
now i can't feel anything

when i love you
it's so untrue 
i can't even convince myself
when i'm speaking, it's the voice of someone else

oh it tears me up 
i try to hold on, but it hurts too much 
i try to forgive, but it's not enough to make it all okay

you can't play on broken strings
you can't feel anything that your heart don't want to feel 
i can't tell you something that ain't real

oh the truth hurts
and lies worse
how can i give anymore
when i love you a little less than before"


10 maj 2012

"you said that you could let it go"

"now and then i think of when we were together
like when you said you felt so happy you could die
told myself that you were right for me
but felt so lonely in your company
but that was love and it's an ache i still remember

you can get addicted to a certain kind of sadness
like resignation to the end, always the end
so when we found that we could not make sense
well you said that we would still be friends
but i'll admit that i was glad it was over
...
now and then i think of all the times you screwed me over
part of me believing it was always something that i'd done
but i don't wanna live that way
reading into every word you say
you said that you could let it go
and i wouldn't catch you hung up on somebody that you used to know"

jag vet inte när förändringen började komma inom mig. det har funnits folk omkring mig som har påpekat att de har sett någon form av förändring i mitt beteende och i mina ord, men det är ingenting som jag har lagt märke till. kanske beror det på att E så länge har sagt att det inte spelar någon roll om man vet hur det är eller ska vara, om man inte känner det inifrån och ut. och det har jag inte gjort. men mina känslor börjar förändras. inte mot de jag har mig nära här, som jag träffar varje dag. men mot de som inte reagerade som de borde ha gjort. jag känner inte av det dåliga samvetet på samma sätt längre och det är en fruktansvärt skön känsla. kanske börjar det äntligen vända för mig nu? den där förändringen börjar nog kännas av - inuti..

9 maj 2012

"you tell them the truth"

"just tell them they lie
you tell them the truth
the things you won't take
are coming in groups
the people abused the trust you had
and now you don't want it back

just let the poison spill
spurt from your throat
hits like steam
'cause the pressure's unreal"

8 maj 2012

"finally"

det är många tankar som snurrar i mitt huvud just nu och jag vet knappt ut eller in. det känns nästan som att det är krig i mitt huvud, med alla känslor, tankar, måsten och borden. vad som är rätt för mig att göra och vad som är rätt i andras ögon för mig. det är svårt att kunna urskilja mina egna känslor och tankar mitt i allt virrvarr av kaos och kunna hitta vilka av dessa som är baserade på rädslor. det är lättare sagt än gjort, men jag försöker trots allt ta mig igenom och hitta fokus någonstans i röran. det är en kamp, det finns ingen tvekan om saken, men samtidigt är det en kamp som jag är villig att ta, bara för att få må bra helt och hållet längre fram. jag fokuserar på framtiden och drömmarna och det ger mig hopp. jag tror jag kan bli okej..

7 maj 2012

"it´s a scandal"

jag har svårt att förlika mig med att jag har varit helt oförstående inför människor som har sagt att de inte har vågat anmäla vad de blivit utsatta för, utan hellre bara har velat glömma att det någonsin har inträffat. så här i efterhand och med alla insikter jag har fått, så förstår jag inte hur jag inte har varit förmögen att sätta mig in i den situationen. att återuppleva allting på nytt, att bli granskad i varje söm och riskera möjligheten att bli misstrodd - eventuellt ännu en gång. det är en ren skandal.

något som är ännu värre är om man skulle ha (o)turen att ens anmälan faktiskt leder till en rättegång. det svenska rättsystemet verkar ha tagit förövarnas parti som sitt huvudsakliga mål. med tanke på alla pågående och avslutade rättegångar som inte leder till fällande dom, så kan jag inte göra annat än att ifrågasätta hur det svenska rättsystemet är uppbyggt. hur många gånger får man inte höra/läsa/ta del av de många ifrågasättningar som offret blir utsatt för? "hade du inte för kort kjol?" "hade ni inte flirtat under kvällen?" "du visade ju att du var intresserad, du sa att du var sugen, du påstår att du ändrade dig halvvägs igenom.." det är ju helt sanslösa frågor som offret alldeles för ofta blir utsatt för. är det rimligt?

jag tycker att det är fruktansvärt och jag förstår alla offer där ute som tycker det är lättare att leva ensam med sina hemska erfarenheter, än att försöka få hjälp från rättssystemet. jag har full jävla förståelse för att man inte har orken till att genomlida det en gång till och speciellt inte framför människor som bara sitter och väntar på att man ska bryta ihop totalt för att sedan punktera hela ens existens genom att framkalla mer skuld och skam där de känslorna verkligen inte hör hemma - hos offret.

6 maj 2012

"memory lane"

det är allt annat än lätt att sitta och gå igenom hela mitt liv i alsterform. de senaste dagarna har jag spenderat med att läsa över tusen av mina egna alster, för att hitta de som går att använda. jag har läst alla dagböcker som jag har online på olika forum och jag upptäcker att jag har skrivit väldigt mycket i, och om, mitt liv. vissa inlägg och alster har varit ganska mysiga att läsa på nytt, men de flesta innehåller bara rent och skärt mörker och jag kan inte låta bli att hamna i samma sinnesstämning som jag hade när jag skrev orden första gången. det är en svår balansgång och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gå igenom allt detta utan att hamna flera år tillbaka i tiden. jag kan inte se objektivt på mitt eget liv och det är en del av problematiken. det hade varit betydligt lättare om jag hade kunnat. men hur ser man objektivt på sig själv? kan man ta avstånd från sig själv?

5 maj 2012

"out in the open"

det känns som att jag har satt mig i en jävligt knepig sits. jag är fruktansvärt nöjd med mitt beslut, trots att det skrämmer skiten ur mig och trots att jag lever i mitt huvud större delen av tiden sedan jag gjorde mitt val. problemet är att jag inte vet hur jag ska berätta det för henne och jag försöker dra ut på det så länge som det bara är möjligt, förmodligen för att jag vet att det kommer bli ett smärre helvete när det väl är "out in the open". det känns inte speciellt bra alls och jag går omkring med en ständig klump i halsen och i magen, bara för att jag inte vet hur det kommer att bemötas och vad som kommer hända med allt som har byggts upp den senaste tiden. jag vet att jag måste tänka på mig själv, men det är så fruktansvärt jäkla svårt.. helvete.

hur ska man kunna tänka på sig själv när valen man gör drar ner andra i kaoset?

4 maj 2012

"i´m silenced by the fear"

jag önskar att jag hade vetat då, vad jag vet idag. det hade underlättat inför vad som komma skall och jag tror inte att rädslan hade varit lika påtaglig som den i dagsläget faktiskt är. igårkväll satt jag i några timmar och sammanställde allt som har med saken att göra och det var så fruktansvärt tröttsamt. ändå har jag hur mycket som helst att gå igenom i helgen, då sakerna jag gick igenom igår endast finns online. det är en allmänt jobbig period just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. jag har två datum att fokusera på, varav ett av dem är nästa vecka. det andra ligger en bit bort, men är precis lika påtagligt ändå.

3 maj 2012

"man berättar för mamma"

man berättar för mamma
hur mycket jag än duschar och skrubbar mig rödflammig
kan jag inte få känslan av hans händer att försvinna från min kropp
och hans hånleende blandat med det hesa kåtskrattet slutar aldrig
spela i mitt huvud när demonerna hånar mig och får mig att ifrågasätta
vad som är dagens verklighet och vad som är förflutet

och han tycker jag ska veta att han aldrig skulle göra det medvetet
för jag är ju ändå hans syster och han tycker ju om mig och naturligtvis
skulle jag inte ljuga om en sådan sak, det tror han verkligen inte
men jag måste ändå förstå att han aldrig varit bra på relationer och inte
heller varit bra på att uttrycka sina känslor

hur klumpigt det än var att säga förlåt, men inte trodde han att jag skulle
ta det så hårt visar bara så tydligt att det där med känsolmässiga yttringar
aldrig varit hans starka sida och fortfarande var han ju bara tretton
utan någon förståelse för vad som egentligen är rätt och fel att göra och
i puberteten är man ju nyfiken så var det ändå inte jag som gjorde fel

jag var ju trots allt elva
och borde ha förstått att man berättar
för mamma direkt att storebror har varit på ställen
där ingen annan har varit och att det gjorde ont
jag var rädd, mamma och han fick mig att föda
det där som du brukar kalla för hat

(men visst ställer du dig ändå bakom honom, snälla du,
för han förstod ju ändå inte att han gjorde fel)

du måste lära honom vad nej, sluta betyder för
även om jag sa det flera gånger så fortsatte han
och det kanske inte är så bra, att han inte vet
att man ska sluta göra det som aldrig borde ha påbörjats
men vad vet jag, egentligen? jag är ju bara elva

och mamma, du kommer fortsätta säga
att jag ska sluta känna efter, för trots allt..
så var det ju inte så farligt

(2008-12-31 [01:21])

det är ett gammalt alster och det är gamla känslor, men likförbannat slår det lika hårt varje gång minnena sköljer över mig. och det är här jag är idag. fortfarande. femton år senare.

2 maj 2012

"how many nights before the breakdown"

jag började tänka på det redan igår, men det är nu på förmiddagen som jag har möjlighet att spendera tid med mina egna tankar. låten går "i´ve paid the price, and i´ll keep paying" - och mina tankar går såhär; jag fick betala på ett sätt när övergreppet skedde. jag fick betala på ett annat när jag fick subtila hot om att vara tyst. jag fick betala på ett helt oväntat sätt när jag till slut brast och berättade delar av det och just på grund av de sätt som jag har blivit bemött och behandlad på, så fortsätter jag betala än idag. mitt liv ligger någonstans på paus för tillfället och det känns som att jag kommer att stanna där tills jag har lite mer trygghet att luta mig tillbaka på och lite mer tilltro till framtiden. men livet, som det är just nu, är faktiskt ganska jobbigt. jag har kommit till en del insikter och genom att genomföra dessa, så känns det inte som att jag kommer att få vara ifred särskilt länge till. det känns inte som att jag kommer att få den där förståelsen som har varit saknad på alla fronter sedan dag ett, (bortsett från med dig, S. t a c k.), utan det känns snarare som att det kommer att bli en häxjakt. det får mig att ifrågasätta och det får mig att fundera på varför man så ofta låter förövaren komma undan och varför offret blir häxan. är det lättare att behandla ämnet så? är det lättare att ta förövarens parti, för även om handlingarna har varit hemska, så blir på något sätt hela situationen värre, om offret skulle bryta sin tystnad. är det därför man strävar så hårt för att tysta ner den utsatta? för att undvika de kraftiga efterskalven? för att slippa hantera konsekvenserna? jag hoppas verkligen inte det, men jag har inte sett någonting som talar för motsatsen. och om vi som blivit utsatta vägrar tala, vem ska då skapa en förändring?

"it´s too late to make it right"

"i’m through with doubt, there’s nothing left for me to figure out
i’ve paid a price, and i’ll keep paying

i’m not ready to make nice, i’m not ready to back down
i’m still mad as hell and i don’t have time to go round and round and round
it’s too late to make it right, i probably wouldn’t if i could
cause i’m mad as hell, can’t bring myself to do what it is you think i should
 
i know you said; why can’t you just get over it
it turned my whole world around, and i kind of liked it"


jag kan inte räkna antalet gånger jag hört ovanstående låt på repeat och ändå var det först ikväll, när jag enbart satt och läste texten, som jag helt plötsligt kunde dra liknelser mellan innehållet av dessa rader och det potentiella scenario man blir utsatt för när man blivit utsatt för sexuella övergrepp. jag var inte riktigt beredd på känslan det kunde frammana, det måste jag erkänna. ändå känns det rätt att spela upp låten i minnet och låta liknelserna flöda för att se vilka känslor som kan komma att framkallas. även om det är känslor som jag inte är beredd på, så är det så fruktansvärt skönt att vara medveten om att jag trots allt fortfarande är kapabel att känna. oavsett allt som har varit, så föredrar jag ändå medvetenheten före likgiltigheten.

vissa kanske skulle kalla mig sadist, medan andra skulle se det som att jag analyserar mitt eget beteende, eller att jag kanske rentav bearbetar mina upplevelser genom att återuppleva de värsta minnena så pass ofta att de till slut blir så pass utnötta att de förlorar all sin kraft. jag vet inte vilken av versionerna som faktiskt passar in på just mig, eller vilken jag önskar hade passat in. jag är bara fullkomligt övertygad om att det egentligen inte spelar någon roll, för när alla minnen sköljer över mig så tappar jag balansen fullkomligt. i sådana lägen spelar inte bakomliggande orsaker till mina totala minneskavalkader någon roll, för det suger musten ur mig och i ren panik så glömmer jag bort att andas när jag plötsligt är tillbaka där allting började.

1 maj 2012

"they say; time heals everything - but i´m still waiting"

jag trodde faktiskt aldrig att det skulle bli en så stor rabalder kring allting. någonstans på vägen fick jag en insikt om att göra ett projektarbete om det jag blev utsatt för som barn. trots att jag hade en önskan om att bearbeta allt, så kändes det som att jag var tvungen att göra det till ett skolarbete för att faktiskt ta itu med allting. då jag inte ser misslyckande i skolan som ett alternativ, kändes det som ett nödvändigt val att sammanställa mina erfarenheter. för att få rätsida på min identitet, mitt liv och min framtid, så var detta den enda utväg som jag kände mig villig och kapabel att ta och någonstans på den vägen är det.