25 maj 2013

"miracles exist"

idag träffade jag en individ som har kommit att betyda väldigt mycket för mig. jag har varken träffat eller sett henne på evigheter och det första hon gör när hon ser mig på gatan, är att spricka upp i ett leende och möta mig med öppna armar. jag har aldrig berättat för henne om min bakgrund, jag har varit rädd för att bryta ihop hos henne. eller egentligen har jag inte varit rädd för att bryta ihop, jag har snarare varit rädd för att bli omhållen och struken över håret. så från ingenstans, utan att jag kunde stoppa mig själv, så berättade jag för henne om övergreppen. jag var nog lika oförberedd på det som hon var, med tanke på den blick jag fick. det var inte en oförstående blick och det var inte en "detta ändrade precis min syn på dig som individ"-blick. det var en blick av empati, en blick av sorg och en blick full av kärlek. den blicken fick mig att vilja gråta, känslan hon framkallade blev för mycket.

hennes ögon sa allt det där som jag önskade att min mamma någon gång hade kunnat visa. en vetskap om att hon finns där, en bekräftelse på att jag förtjänar någonting mer och en försäkran om att det inte är mitt fel. allt det fick jag i en viktig individs blick idag, en individ som inte har någon skyldighet gentemot mig. det verkade som att hon tvivlade på att jag förstod vad hon ville få fram. hennes tvivel blev tydligt när hon försäkrade mig på nytt genom att säga: kom och fika någon dag, jag har alltid tid för dig.

den gesten gjorde så fruktansvärt mycket för mig och jag har inte kunnat sluta tänka på henne sedan dess. hela hennes agerande sedan hon kom in i mitt liv har alltid varit så vårdande, på något sätt. den där omhändertagande, varma famnen som bara vill finnas där. den där blicken som önskar en all lycka i världen och som får en att tro på sig själv. hennes agerande, hennes ord och hennes leenden har alltid varit så fruktansvärt genuina och jag har varit rädd för att låta henne komma nära. jag har varit så rädd över att hon ska kunna visa mig den fina delen av världen, utan att förminska min upplevelse av den. jag har varit rädd över att hon ska visa att jag kan må bra och att jag förtjänar det. jag har varit rädd över att hon ska övertyga mig om att jag inte behöver vara rädd för att såras i hennes närhet. jag vet att hon hade visat att mirakel finns. hon hade lyckats övertyga mig om det, bara genom att existera.

22 maj 2013

"fight for your rights"

igår spenderade jag större delen av min dag med att ringa en hel del samtal. det har nämligen inte hänt någonting sedan jag bad min sjukskrivande läkare att skicka en remiss till psykiatrin. när jag ringde till mottagningen för att ifrågasätta varför jag fortfarande inte blivit kallad, så visar det sig att psykiatrin inte har fått in någon remiss i mitt namn. jag satt mest som ett förbannat frågetecken, då den remissen skulle ha skickats för två månader sedan. jag tackade sköterskan för hjälpen och sedan spenderades en timme med att försöka få tag på någon att skälla ut på vårdcentralen. kvinnan som jag till slut fick tag på beklagade det inträffade och lovade att gå och prata med min läkare för att sedan återkomma med ett besked under eftermiddagen. hon dubbelkollade mitt nummer och vi la på. kvinnan har fortfarande inte återkommit med svar, så imorgon ska jag ringa och skälla ut min vårdcentral i dubbel bemärkelse.

för övrigt har jag nu under kvällen suttit och googlat vilken form av hjälp det finns när det kommer till min problematik. resultaten, eller snarare bristen på dem, är skrämmande. jag googlade mina diagnoser, jag la till övrig problematik, jag ändrade form på mina sökningar och resultaten var fortfarande lika obefintliga. nu är det inte så att jag inte vet hur jag ska söka för att få rätt information, för det är jag en riktig fena på. problemet är att det knappt finns någon hjälp att få. just när det kommer till PTSD-problematiken så finns det bara ett team här och det riktar sig enbart till flyktingar. och jag är glad för deras skull, över att de som kommer hit kan få den hjälp de behöver - problemet är att PTSD inte längre är en diagnos som bara förknippas med krig och tortyr. eller så är det just det som är problemet, att man fortfarande ser det på det sättet - trots att man kan drabbas av PTSD på grund av helt andra orsaker.

jag hittade förresten lite information när det kommer till den mottagning som min remiss borde ha skickats till. när jag hittade till deras sida så stod det klart och tydligt att man har fem träffar på sig, innan de skickar en vidare till en annan instans. detta är ett ställe som ska räknas som vuxenpsykiatri med specialister inom särskilda problemområden - men man får inte träffa specialisterna mer än fem gånger? för mig låter det helt absurt och imorgon måste jag ringa och prata med dem och kolla upp om det stämmer. om så är fallet, så måste jag kontakta min läkare på nytt för att hindra att en remiss går iväg. för mig är det lönlöst att bli remitterad till någon som jag bara får träffa fem gånger, då jag har sexton års problematik att bearbeta. ska jag hinna det på fem möten? jag kan snacka, men inte till den grad som de enligt hemsidan verkar kräva att man ska göra. så vad är egentligen poängen med att komma dit då?

en fördel med allt detta strul, är att jag hittade en samlingssida för olika former av terapi. via denna sida kan man söka antingen via terapiform, utbildningsgrad, kön eller var man bor/arbetar. jag hittade några olika kvinnor som verkade passa för min problematik och skickade mail till dessa. jag förklarade min problematik kortfattat och ställde mina frågor. det som i dagsläget är viktigast för mig att veta när det kommer till en samtalskontakt är om högkostnadsskyddet gäller, vilken erfarenhet de har av min problematik, om det finns någon maxgräns gällande hur många träffar man får ha, hur de går tillväga, samt hur långt varje enskilt möte är. jag frågade även om det krävs remiss för att komma i kontakt med de olika terapeuterna. jag fick nyligen svar från en av kvinnorna, trots att jag mailade för bara någon timme sedan. det ger ett plus i kanten från min sida. nu får vi se vad övriga svarar på mina frågor.

länk till sidan: http://www.nova-net.org/

2 maj 2013

"dead and gone"

jag inser det ironiska med att posta detta inlägg nu, med tanke på innehållet i föregående inlägg. men jag har sedan tidigare bestämt att Sanningen ska vara den röda tråden i denna blogg och då ska jag också visa alla delar utav den. innehållet i detta inlägg var en insikt som slog mig häromdagen och sedan dess har jag gått omkring i någon sorts apatisk dimma där jag inte lyckas få ordning på varken mina känslor eller tankar. när jag försöker prata om det så hittar jag inte de rätta orden och när orden försvinner så börjar min underläpp att darra och tårarna samlas i ögonvrån. jag vill inte gråta över henne. jag tycker inte att hon förtjänar mina tårar. men sedan tänker jag på "det inre barnet" som alla vill prata om nu för tiden. personligen tycker jag att det hela låter väldigt löjligt på ganska många plan, men jag förstår ändå poängen. och det är väl det som är det egentliga problemet - jag har ett inre barn som är totalt oförmöget att sluta sukta efter kärlek, förståelse, respekt och omtanke från en förälder. och just detta inre barn som råkar tillhöra mig, orsakar just nu ett enormt och fullständigt kaos i mitt vuxenliv. jag försöker att stanna i känslorna och låta dem släppa taget om mig, istället för att själv försöka släppa taget om dem. än så länge har jag inte lyckats och därmed står jag still i ett virrvarr av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera och resultatet blir att jag lever i mitt eget huvud, oförmögen att leva här och nu.

1/11 2012. det datumet hittade jag precis i min utkorg på den privata mailen. det var det datumet jag skickade mitt tio sidor långa brev till henne. jag fick ett svar från henne ca två veckor senare. om man bortser från hennes halva a4, så minns jag inte sist jag hörde något från henne. hon skickade ett halsband i julklapp och ett par örhängen. när jag fyllde år kom ett nytt halsband. jag har inte använt något av dem. jag var inte glad när jag öppnade presenterna, jag ville inte ha dem. det handlar inte ens om att vara "otacksam" - det handlar om att jag plötsligt får gåvor efter att jag sagt upp kontakten. som att hon tror att jag kommer glömma och gå vidare om jag har ett fint smycke runt halsen. förstår hon inte att jag så mycket hellre hade velat ha ett långt, genomtänkt brev istället för massproducerade smycken? någon form av respons på alla mina frågor som bara hon har svar på, någon form av bekräftelse så att jag förstår att hon faktiskt har tagit sig tiden att försöka förstå hur det har varit att gå i mina skor under alla år? men nej. hon kunde inte ge mig det. och nu har vi inte haft någon kontakt på över ett halvår. jag minns inte sist jag pratade med henne och jag minns inte heller vad som blev sagt. jag minns inte hur stämningen var och en del av mig tror att det är lika bra så.

hon skrev att bollen ligger hos mig, att det är upp till mig om vi ska ha någon kontakt alls. det låter för mig som en ultimat ursäkt för att själv kunna ta den lätta vägen. jag vet att det var mitt val att säga upp kontakten med henne, ingenting annat har ju fungerat hittills. jag står fast vid att jag inte vill ha någon kontakt med henne innan hon kan ge mig så pass mycket respekt att hon kan svara på mina övertydliga frågor i brevet, men en del av mig vill att hon ska vilja ha kontakt med mig. jag kan bara känna mig så fruktansvärt raderad ibland när jag tänker på henne. jag ställde ett ultimatum och hon ignorerade det. jag skrev allt som jag har känt under flera års tid och hon kan inte ens bemöda sig med att försöka hitta svar på alla frågor jag ställt. en del kanske tror att det handlar om att jag tar till drastiska metoder för att få uppmärksamhet, men så är verkligen inte fallet. klart jag vill ha uppmärksamhet från henne, men inte vilken uppmärksamhet som helst och definitivt inte en som är framtvingad. jag vill ha genuina känslor, genuina lyckönskningar och genuin kärlek. jag har inte fått det och för min egen skull och för mitt eget välmående, så finns det bara en enda väg att gå - och det är så långt bort från henne som möjligt, både geografiskt och känslomässigt. det finns inga andra möjligheter. hur fruktansvärt ont det än gör, så börjar det helt plötsligt att gå upp ett ljus för mig; min mamma var inte villig att kämpa för mig.

"what would happen if you died?" part 2.

och om mamma skulle dö? hur skulle det påverka mig då? jag funderar över vem av dem som skulle få i uppgift att meddela mig om hennes dödsfall. jag funderar över hennes begravning. hur det skulle kännas att gå på den, medveten om att min förövare skulle vara där. medveten om att jag och min mamma inte har haft någon kontakt på månader. jag vet inte hur mycket det spelar in, jag vet inte hur långt detta kommer att gå. jag vet inte om hon kommer att ge mig svar på mina frågor, då hon hittills inte har visat minsta intresse till att göra det. så hur skulle det bli om hon dör? skulle jag ”ångra allting som aldrig blev sagt” eller skulle det mer kännas som ett fysiskt bevis på min mentala process? det kanske bara är som jag försöker skydda mig från att bryta ihop, men jag ser inte henne som mamma längre. en mamma skyddar sina barn och finns där. det gjorde inte hon. inte då och inte nu. jag lär mig vad jag behöver och det jag behöver kommer jag aldrig få av henne. insikten har varit nödvändig, men den är långt ifrån smärtfri.