2 maj 2013

"dead and gone"

jag inser det ironiska med att posta detta inlägg nu, med tanke på innehållet i föregående inlägg. men jag har sedan tidigare bestämt att Sanningen ska vara den röda tråden i denna blogg och då ska jag också visa alla delar utav den. innehållet i detta inlägg var en insikt som slog mig häromdagen och sedan dess har jag gått omkring i någon sorts apatisk dimma där jag inte lyckas få ordning på varken mina känslor eller tankar. när jag försöker prata om det så hittar jag inte de rätta orden och när orden försvinner så börjar min underläpp att darra och tårarna samlas i ögonvrån. jag vill inte gråta över henne. jag tycker inte att hon förtjänar mina tårar. men sedan tänker jag på "det inre barnet" som alla vill prata om nu för tiden. personligen tycker jag att det hela låter väldigt löjligt på ganska många plan, men jag förstår ändå poängen. och det är väl det som är det egentliga problemet - jag har ett inre barn som är totalt oförmöget att sluta sukta efter kärlek, förståelse, respekt och omtanke från en förälder. och just detta inre barn som råkar tillhöra mig, orsakar just nu ett enormt och fullständigt kaos i mitt vuxenliv. jag försöker att stanna i känslorna och låta dem släppa taget om mig, istället för att själv försöka släppa taget om dem. än så länge har jag inte lyckats och därmed står jag still i ett virrvarr av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera och resultatet blir att jag lever i mitt eget huvud, oförmögen att leva här och nu.

1/11 2012. det datumet hittade jag precis i min utkorg på den privata mailen. det var det datumet jag skickade mitt tio sidor långa brev till henne. jag fick ett svar från henne ca två veckor senare. om man bortser från hennes halva a4, så minns jag inte sist jag hörde något från henne. hon skickade ett halsband i julklapp och ett par örhängen. när jag fyllde år kom ett nytt halsband. jag har inte använt något av dem. jag var inte glad när jag öppnade presenterna, jag ville inte ha dem. det handlar inte ens om att vara "otacksam" - det handlar om att jag plötsligt får gåvor efter att jag sagt upp kontakten. som att hon tror att jag kommer glömma och gå vidare om jag har ett fint smycke runt halsen. förstår hon inte att jag så mycket hellre hade velat ha ett långt, genomtänkt brev istället för massproducerade smycken? någon form av respons på alla mina frågor som bara hon har svar på, någon form av bekräftelse så att jag förstår att hon faktiskt har tagit sig tiden att försöka förstå hur det har varit att gå i mina skor under alla år? men nej. hon kunde inte ge mig det. och nu har vi inte haft någon kontakt på över ett halvår. jag minns inte sist jag pratade med henne och jag minns inte heller vad som blev sagt. jag minns inte hur stämningen var och en del av mig tror att det är lika bra så.

hon skrev att bollen ligger hos mig, att det är upp till mig om vi ska ha någon kontakt alls. det låter för mig som en ultimat ursäkt för att själv kunna ta den lätta vägen. jag vet att det var mitt val att säga upp kontakten med henne, ingenting annat har ju fungerat hittills. jag står fast vid att jag inte vill ha någon kontakt med henne innan hon kan ge mig så pass mycket respekt att hon kan svara på mina övertydliga frågor i brevet, men en del av mig vill att hon ska vilja ha kontakt med mig. jag kan bara känna mig så fruktansvärt raderad ibland när jag tänker på henne. jag ställde ett ultimatum och hon ignorerade det. jag skrev allt som jag har känt under flera års tid och hon kan inte ens bemöda sig med att försöka hitta svar på alla frågor jag ställt. en del kanske tror att det handlar om att jag tar till drastiska metoder för att få uppmärksamhet, men så är verkligen inte fallet. klart jag vill ha uppmärksamhet från henne, men inte vilken uppmärksamhet som helst och definitivt inte en som är framtvingad. jag vill ha genuina känslor, genuina lyckönskningar och genuin kärlek. jag har inte fått det och för min egen skull och för mitt eget välmående, så finns det bara en enda väg att gå - och det är så långt bort från henne som möjligt, både geografiskt och känslomässigt. det finns inga andra möjligheter. hur fruktansvärt ont det än gör, så börjar det helt plötsligt att gå upp ett ljus för mig; min mamma var inte villig att kämpa för mig.

3 kommentarer:

  1. Läser och tänker på dig. Känner igen mig mycket i dina känslor angående mina föräldrar. Känslan av att det inte känns som om dom slåss för mig. Dom väljer den lätta vägen och håller sig på sidolinjen. Du förtjänar en mamma som slåss för dig. En tanke slog mig, ni har inte prövat att gå till en terapeut tillsammans? Lutar mot att mina föräldrar ska om någon vecka följa med mig till min terapeut. Många lyckoönskningar och tankar går ut till dig. Förlåt att jag inte svara på ditt senaste smset, livet har varit överväldigande det senaste.

    SvaraRadera
  2. Hej! Jag snubblade in på din blogg - jag känner igen mig i det du skriver! Tragiskt, men tyvärr är det så :( Fortsätt kämpa!!!

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Välkommen till bloggen, anonyma besökare. Tack för din kommentar! Om du vill ha kontakt så står min mail högst upp på denna sida. Ta hand om dig!

    SvaraRadera