8 september 2013

"picture perfect memories"

"..picture perfect memories
scattered all around the floor
reaching for the phone 'cause
i can't fight it anymore
 
and i wonder if i
ever cross your mind.."
 
en smärre evighet har hunnit passera sedan jag skrev någonting till er senast. jag kan inte sätta fingret på varför den totala tystnaden uppstod, men jag har njutit av den. en del av mig tycker att känslorna blev för många där, någonstans på vägen, och det var svårt att hitta en orsak till att dela dem med er. en annan del av mig blev rädd för kaoset, men ännu mer rädd över att fel människor skulle få ta del av det. ibland känns det som att det finns för många delar av mig, eller så finns det bara för många viljor i denna kropp. alla dessa dilemman, vad jag borde, vad jag vill, vad jag behöver, vad jag måste, vad som är politiskt korrekt och vad som egentligen är för mycket sanning för att hantera. det är någonstans på den vägen som det sköna i att skriva, plötsligt bara försvann. orden kändes framtvingade, ångesten minskade inte och suget efter att starta upp datorn blev bara mindre och mindre. detta, just nu, klockan 03:00 på natten, är första gången sedan maj månad, som jag känner ett behov av att skriva. jag kunde inte somna, jag låg bara och vred och vände på mig och tankarna samlades på hög. och när jag låg där i mörkret och såg ljuset skifta i taket, så återkom lusten till att skapa.
 
de senaste dagarna har jag varit ensam i detta hem. det har blivit mycket filmtittande och väldigt mycket tänkande. jag såg en film som verkligen gav mig en käftsmäll. någonstans skaffade jag mig uppfattningen om att det skulle vara en lättsam handling och mest en film att vila ögonen på, men det visade sig att jag hade helt fel. det visade sig vara en film om hur det är att vara tonåring, men jag tycker att den mest handlade om hur en relation mellan mor och dotter kan se ut. det var det som gjorde så jävla ont; för även om det var en film, så lyckades den träffa väldigt ömma punkter hos mig. beteendet mellan mor och dotter påminde mig så mycket om hur det faktiskt brukade vara en gång i tiden. det gjorde ont att bli påmind om en tid som sedan länge är förbi, särskilt när jag inte var det minsta beredd på det. jag reagerade på hur jag liksom slutade andas vid olika tillfällen i filmen, för att jag blev så påverkad av själva handlingen. jag hörde av mig till min sambo för att lätta på trycket och han sa det där som jag inte riktigt vågade påpeka själv; "även om ni brukade ha det så en gång i tiden, så har hon bevisat det senaste året att det bara var falskt. det hon har gjort är oförlåtligt."
 
och jag vet att han har rätt. jag vet att det inte ska ligga på mig att bibehålla kontakten, inte på den nivå den ligger på nu. men det gör liksom inte mindre ont för det. och som jag har sagt förut; med tanke på det som har hänt, så vet jag inte om jag skulle vilja ha någon form av relation. men det svider ändå som aceton i nyskapta sår, att upptäcka att ens mamma inte anser att man är värd att slåss för. även om jag vet att jag aldrig kommer att kunna förlåta henne för det hon har gjort (eller inte gjort, beroende på hur man ser på det), så finns det perioder då jag inte kan låta bli att tänka på henne. bara häromdagen slog det mig att jag hade kunnat vara död och hon hade inte vetat om det. ibland undrar jag hur det hade känts för henne, att mötas av den nyheten. jag undrar om hon hade brytt sig, om det hade påverkat hennes bubbla eller om hon hade upplevt en känsla av lättnad. mina känslor låter alltid så jävla krassa, när jag ser dem svart på vitt såhär. men de är inte mindre verkliga för det och jag har inte tänkt låtsas som att allting är en dans på rosor, när det är uppenbart att så inte är fallet. jag skulle skriva hela sanningen och inte delar av den och det har jag tänkt fortsätta leva upp till.
 
så därför tänker jag nu meddela en sak för er, som egentligen är privat. men å andra sidan, så är ju allt innehåll i den här bloggen rätt så privat också.. eller så är det bara så omgivningen vill få en att tänka; att sexuella övergrepp är någonting som är privat och därmed inte bör delas med allmänheten, och därmed kan det också få fortsätta i det tysta, bakom stängda dörrar, så alla jävlar kan blunda för det. jag har inte tänkt anpassa mig till det tänket, så för några månader sedan bestämde jag mig för att sätta en gräns. en mental gräns som mest finns där för mig och för mitt måendes skull. en gräns som ingen annan får passera och något som kan ses som en form av utgångsdatum. om det jag önskar uppnå inte har inträffat innan detta datum, så kommer jag att släppa taget om det. för min skull har jag bestämt mig för att när det datumet kommer; då är det slut. då räcker det med undanflykter och olika former av bortförklaringar och skenheliga lögner. det finns gränser och just precis för att mitt tålamod och min vilja att ge många chanser, så tvingar jag nu mig själv att dra en gräns betydligt tidigare än vad jag hade gjort i vanliga fall. det är nu den mentala träningen börjar: att våga säga nej.