jag drömmer om honom nästan varje natt nu och det börjar bli väldigt påfrestande. jag har en ständigt gnagande irritation i mitt bröst och jag börjar inse att jag inte är färdig med min PTSD ännu. jag vet dock inte var jag ska hitta den adekvata hjälpen eller hur tusan jag vågar ta kontakt med vården igen. har ju min samtalskontakt som jag ska tillbaka till redan på måndag, men jag vet inte om hon förstår. ibland känns vi så synkade, ibland känns det som att jag är där för att lära henne vad jobbet går ut på. röran kan visst inte komma vid passande tillfällen, men det kanske inte är så konstigt. det har hunnit hända mycket sedan sist. hon är tillbaka i mitt liv.
jag har saknat henne, det finns inga tvivel om saken. men ändå så är den där gnagande oron ständigt närvarande. hon känns som så.. glad, nu. som att alla problem är bortblåsta för att vi pratar igen. fick sätta ner foten mot henne när hon kallade mig "löjlig som låtsas att jag inte vill ha kontakt." det är inte löjligt och jag vill inte ha kontakt. och i framtiden behöver jag inga hälsningar heller. håll dig på din kant, så håller jag mig på min. hade jag värnat om någon form av relation så hade det varit tydligt, men det finns ingen relation att värna om - du sa det själv, om du minns? och du behöver inte snoka runt i mitt liv heller, du ingår inte längre i det.
och kaoset fortsätter. jag blir osäker på vad jag har rätt till och hur länge detta kommer att fortgå. jag får hälsningar, statements om "du får ta att jag säger deras namn och pratar om dem" - men samtidigt få höra att min sida av saken inte är okej att lyssna på. jag gav mig själv ett nyårslöfte detta år och det verkar som att jag kommer att få leva upp till det mycket snabbare än vad jag hade tänkt. men å andra sidan, det är inte konstigt att man blir fed up när folk som inte har med saken att göra, anser att övergrepp är "middagskonversation" och undrar om jag har kontakt med min förövare, hur han mår och om han har flickvän. what? fucktard.
