"man berättar för mamma"

man berättar för mamma

hur mycket jag än duschar och skrubbar mig rödflammig kan jag inte få känslan av hans händer att försvinna från min kropp och hans hånleende blandat med det hesa kåtskrattet slutar aldrig spela i mitt huvud när demonerna hånar mig och får mig att ifrågasätta vad som är dagens verklighet och vad som är förflutet och han tycker jag ska veta att han aldrig skulle göra det medvetet för jag är ju ändå hans syster och han tycker ju om mig och naturligtvis skulle jag inte ljuga om en sådan sak, det tror han verkligen inte men jag måste ändå förstå att han aldrig varit bra på relationer och inte heller varit bra på att uttrycka sina känslor hur klumpigt det än var att säga förlåt, men inte trodde han att jag skulle ta det så hårt visar bara så tydligt att det där med känsolmässiga yttringar aldrig varit hans starka sida och fortfarande var han ju bara tretton utan någon förståelse för vad som egentligen är rätt och fel att göra och i puberteten är man ju nyfiken så var det ändå inte jag som gjorde fel jag var ju trots allt elva och borde ha förstått att man berättar för mamma direkt att storebror har varit på ställen där ingen annan har varit och att det gjorde ont jag var rädd, mamma och han fick mig att föda det där som du brukar kalla för hat (men visst ställer du dig ändå bakom honom, snälla du, för han förstod ju ändå inte att han gjorde fel) du måste lära honom vad nej, sluta betyder för även om jag sa det flera gånger så fortsatte han och det kanske inte är så bra, att han inte vet att man ska sluta göra det som aldrig borde ha påbörjats men vad vet jag, egentligen? jag är ju bara elva och mamma, du kommer fortsätta säga att jag ska sluta känna efter, för trots allt.. så var det ju inte så farligt (2008-12-31 [01:21]) det är ett gammalt alster och det är gamla känslor, men likförbannat slår det lika hårt varje gång minnena sköljer över mig. och det är här jag är idag. fortfarande. femton år senare.