"the ticking clock"

"..are you hurting the one you love?
when they watched the walls, and the ticking clock
are you hurting the one you love?
and was it something you could not stop.."

häromkvällen hamnade vi framför ett avsnitt av dr Phil och jag kände mig lite smått träffad när jag såg rubriken. "My brother is my molestor". jag trodde att avsnittet skulle öppna ögonen på människor och även öppna ögonen på mig själv, men jag kände inte alls igen mig i det som visades. pojken i familjen hade börjat förgripa sig på sin lillasyster när hon var åtta, nio år och när dottern väl berättade för sin mamma vad som hade hänt, blev polisen ditkallad och pojken åkte in i fängelse. när programmet visades var pojken nitton år och flickan fjorton. man fick inte se deras ansikten, men man fick se mamman i bild. jag hade väldigt svårt att relatera till deras familjesituation, då det var samma gamla scenario som spelades upp. jag ska förklara vad jag menar lite närmare.

först och främst, så började mamman med att säga att hon älskade sin son precis lika mycket som alltid, även "om hon kanske inte ansåg att han hade gjort så bra val". detta gör mig lite smått förbannad, och jag blir ännu mer förbannad över att hon faktiskt framställer det som att hans beteende är helt okej. vidare i klippet får man även veta att hennes son, som har förgripit sig på hennes dotter, precis har blivit pappa själv och har en liten dotter - som han dyrt och heligt säger att "han aldrig skulle lägga ett finger på, då hans begär inte längre finns". samtidigt som han i en annan del av intervjun sitter och säger att han valde att utnyttja sin lillasyster för att "hon var lätt att bruka makt över och övertala till att vara tyst." jag blir förbannad bara jag tänker på avsnittet och återuppspelar det i huvudet. av många anledningar kändes hela avsnittet så fruktansvärt.. falskt. stelt, inläst och nästan uppgjort.

när lillasystern kom ut på scenen förklarade hon att hon fortfarande älskade honom precis lika mycket och att det fortfarande var hennes bror och att hon (som den övriga familjen) önskade att allting skulle bli som vanligt. broderns respons var att han att ville vara allt för henne som han alltid hade sagt att han ville vara - en beskyddare. det kändes som att brottsoffret hade blivit tvingad till att säga allting som hon sa och när dr Phil påpekade att hon faktiskt inte hade någon skuld eller skam i det som hade hänt, så bröt hon ihop totalt. brodern förstod inte heller vidden av skadorna han hade orsakat för och hos henne, och verkade ta det hela med en klackspark, precis som om det vore det mest naturliga i hela världen att gå över gränsen på någon som inte kan värja sig ifrån det.

jag kokade av ilska. jag kokar fortfarande av ilska. alla brottsoffer vill inte ha med sin förövare att göra och alla brottsoffer älskar inte fortfarande sin förövare. alla vill inte ha fortsatt kontakt med de som har varit där när övergreppen pågått och inte haft ögonen öppna och sett vad som har hänt. alla vill inte blanda sig med de som inte ingrep och alla vill inte ge en extra chans och alla tycker inte synd om förövaren "bara för att han inte visste bättre". jag blir så förbannat skogstokig över att det är den enda bilden som media målar upp och att det gör att alla andra reaktioner faller i glömska och försvinner någonstans mellan stolarna. det är inte okej.

jag tycker det är helt rätt att förövaren i detta fall fick fängelsestraff för det han utsatte sin lillasyster för, men det är USA det handlar om. rättssystemet i USA är betydligt hårdare än vad det är här i Sverige, för i Sverige så friar man hellre än man fäller och sedan blir man förvånad över att den misstänkte begår fler brott av samma karaktär. ja, herregud vad konstigt.. verkligen. se till att sätta jävlarna bakom lås och bom redan efter första övergreppet. men nej, istället åker skygglapparna på, man låtsas att man inte ser, för det är lättare att låtsas som ingenting än att faktiskt skapa någon form av kalabalik som kan leda till att en människa slipper få sitt liv förstört. för trots allt, så är det ju ändå mer synd om förövaren än om brottsoffret, inte sant? fråga bara rättssystemet..

"easier to leave"

"and I've lost
still in my eyes
the shadow of necklace
across your thigh
I might've lived my life in a dream, but I swear
this is real
memory fuses and shatters like glass
mercurial future, forget the past
it's you, it's what I feel

you might have laughed if I told you (it's pulling me apart)
you might have hidden a frown (change)
you might have succeeded in changing me (it's pulling me apart)
I might have been turned around (change)"

"bloodbrothers"

jag vill ha en familj.

problemet är att jag inte vet om jag någonsin kommer kunna få den familj jag vill ha och letar efter. jag vet inte om det finns någon möjlighet att mötas där jag behöver mötas. jag vet inte om det finns någon chans att komma dit jag behöver vara. jag vet inte hur mycket de andra individerna behöver gå igenom, eller uthärda, eller ignorera, eller släppa taget om, eller glömma, för att kunna börja på ny kula. jag vet inte hur mycket jag skulle behöva släppa taget om eller ignorera eller glömma, för att ha minsta lilla chans till att kunna börja om på nytt. jag vet inte om det jag vill ha går att uppnå. jag vet inte om det jag behöver, kommer finnas att nå.

"black memory"

för x antal veckor sedan fick jag hem ett handskrivet brev från ett av mina blodsband. hon hade valt att skriva ner "sin syn på saken" av det jag blivit utsatt för. summan av kardemumman var att hon önskade att vi skulle kunna ha en form av riktig relation till varandra och att jag skulle släppa taget om det förflutna. hon skrev även att hon inte tror på det som har hänt, då hon har skapat en egen uppfattning baserat på vad jag har berättat, vad M har berättat och vad förövaren har berättat (som påstår att han inte minns någonting.) jag blev både chockad och även väldigt arg när jag läste brevet och här kommer anledningarna till min reaktion;

- först och främst, så var hon inte där. hon visste inte vad jag har blivit utsatt för och hon var vid tillfället av det första övergreppet endast sju år gammal och därmed oförmögen att förstå.

- hon har ingen rätt att skapa sig en egen bild av en faktisk situation, baserat på knapphändig information från mig, information från en annan som inte var där och dessutom förövaren som inte är så dum att han säger rakt upp i hennes ansikte att "jo, jag våldtog henne faktiskt."

- hon har knappt fått ta del av det kaos som har existerat bland blodsbanden. hon har alltid "varit för liten" för att få information om vad som pågår och det har därför varit lättare att hålla henne utanför.

- all information som hon har fått ta del av kommer från individer som har olika syn på det som har hänt. för det första är en av individerna totalt jävig, även om det framgår vems sida individen står på. för det andra så är det jag, brottsoffret, som har berättat vad jag blivit utsatt för. denna information fick hon dock ta del av först när vi pratade över telefonen i samband med detta brev - alltså femton år efter det första övergreppet.

- hon baserar sitt ställningstagande "att det inte kan ha hänt" med "logiken" att hon själv inte har blivit utsatt, ej heller de övriga kvinnliga medlemmarna i familjekonstellationen.

med andra ord;

man kan inte säkerställa att inget övergrepp har begåtts om man enbart ska basera det på hur många individer som har blivit utsatta av en och samma förövare. ett exempel: om min förövare hade förgripit sig på alla av kvinnligt kön i familjekonstellationen så hade det varit väldigt lätt för oss att som samlad trupp gå till de vuxna i vårt liv och berätta vad vi blivit utsatta för. hade det hänt, så hade förövaren omedelbart fått skulden för vad han gjort - och jag vet med säkerhet att han inte är så trög. istället valde han att endast utnyttja en individ, det vill säga jag, som han visste inte skulle våga berätta för någon vuxen individ. detta säkerställde han genom att förgripa sig på ett sådant sätt att jag där och då inte kunde förstå om det var så det förväntades vara mellan blodsband.

det tog många år, men idag vet jag betydligt bättre och jag vet att det var han som gjorde fel och att han borde ha fått hjälp redan där och då. istället lades fokus på att jag skulle "prata sönder det" och sopa det under mattan och för allt i världen "inte förstöra hans liv på grund av hans ungdomliga oförstånd". och det är därför jag blir förbannad och det är därför jag inte vet om jag vill ha en relation till dig överhuvudtaget. du har ingen rätt att skapa en egen bild av det som har hänt, speciellt inte då du inte ens har tagit del av all information och alla händelser. du får ha vilken bild du vill av förövaren, älska honom bäst du vill - men jag kommer aldrig att göra det igen. jag var lika naiv som du en gång och höjde honom till skyarna. det slutade i samma stund han gick över gränsen och förstörde mig på de flesta sätt en människa kan. hade jag kunnat, så hade jag släppt det och gått vidare. jag har inte kommit dit än, jag har inte fått all den hjälp och bearbetning som jag behöver för att kunna gå vidare med mitt liv och endast behålla allt som har hänt som ett svart minne som jag inte vill ta del av. jag stannar inte kvar i det förflutna för att jag vill. jag är kvar i det förflutna för att det genomsyrar varje del av mitt liv, varje dag. jag lever i det förflutna för att det är min verklighet, min vardag.

"i´m back"

jag påbörjade ett nytt inlägg för över en månad sedan. det blev inte alls som jag ville. det var stelt, det var argt, det var okänsligt och inte ett enda ord som jag skrev kom från hjärtat. sedan dess har jag funderat på om jag överhuvudtaget vill ha kvar min blogg eller inte. jag skapade till och med en ny, utan att ha en aning om på vilket sätt jag ville (eller skulle kunna) formulera mig. och så ikväll, när jag sitter här i en mörklagd lägenhet med alla tankar i mitt huvud, så slog det mig plötsligt;

jag kan inte sätta mig och skapa en helt ny blogg och försöka att skriva så att ingen räknar ut att det är mig och min situation det handlar om. jag kan inte börja om på nytt bara för att orden jag skriver kommer att spridas vidare till människor som inte ingår i mitt liv längre. jag kan inte skapa mig en ny blogg i ett försök att gömma mig från verkligheten. jag kan definitivt inte skapa en ny blogg för att jag plötsligt känner att jag måste censurera mina egna känslor och ta hänsyn till de som läser mina ord, bara för att det kan påverka någon av er negativt. jag vill inte censurera mig själv. det går bara helt emot mina principer.

jag skapade inte denna blogg för att gömma mig från min situation. jag skapade den för att visa att det kan hända vem som helst, att det är ett rent helvete och att man faktiskt klarar sig utan människor som hugger en i ryggen. jag skapade den för att slå mig fri från mina ofrivilliga bojor. så, jag skriver detta inlägg för att påpeka, och poängtera, att min blogg kommer att fortsätta igen. om några minuter så kommer jag att lägga upp ett nytt inlägg som förklarar vad som har hänt den senaste tiden, som har varit orsak till min totala tystnad. jag har inte tänkt vara tyst mer. jag vill inte vara tyst mer. inte om detta ämnet, inte om min egen erfarenhet och definitivt inte för någon annans skull än min egen. så, jag vill helt enkelt klargöra att;

jag är tillbaka.