"black memory"

för x antal veckor sedan fick jag hem ett handskrivet brev från ett av mina blodsband. hon hade valt att skriva ner "sin syn på saken" av det jag blivit utsatt för. summan av kardemumman var att hon önskade att vi skulle kunna ha en form av riktig relation till varandra och att jag skulle släppa taget om det förflutna. hon skrev även att hon inte tror på det som har hänt, då hon har skapat en egen uppfattning baserat på vad jag har berättat, vad M har berättat och vad förövaren har berättat (som påstår att han inte minns någonting.) jag blev både chockad och även väldigt arg när jag läste brevet och här kommer anledningarna till min reaktion;

- först och främst, så var hon inte där. hon visste inte vad jag har blivit utsatt för och hon var vid tillfället av det första övergreppet endast sju år gammal och därmed oförmögen att förstå.

- hon har ingen rätt att skapa sig en egen bild av en faktisk situation, baserat på knapphändig information från mig, information från en annan som inte var där och dessutom förövaren som inte är så dum att han säger rakt upp i hennes ansikte att "jo, jag våldtog henne faktiskt."

- hon har knappt fått ta del av det kaos som har existerat bland blodsbanden. hon har alltid "varit för liten" för att få information om vad som pågår och det har därför varit lättare att hålla henne utanför.

- all information som hon har fått ta del av kommer från individer som har olika syn på det som har hänt. för det första är en av individerna totalt jävig, även om det framgår vems sida individen står på. för det andra så är det jag, brottsoffret, som har berättat vad jag blivit utsatt för. denna information fick hon dock ta del av först när vi pratade över telefonen i samband med detta brev - alltså femton år efter det första övergreppet.

- hon baserar sitt ställningstagande "att det inte kan ha hänt" med "logiken" att hon själv inte har blivit utsatt, ej heller de övriga kvinnliga medlemmarna i familjekonstellationen.

med andra ord;

man kan inte säkerställa att inget övergrepp har begåtts om man enbart ska basera det på hur många individer som har blivit utsatta av en och samma förövare. ett exempel: om min förövare hade förgripit sig på alla av kvinnligt kön i familjekonstellationen så hade det varit väldigt lätt för oss att som samlad trupp gå till de vuxna i vårt liv och berätta vad vi blivit utsatta för. hade det hänt, så hade förövaren omedelbart fått skulden för vad han gjort - och jag vet med säkerhet att han inte är så trög. istället valde han att endast utnyttja en individ, det vill säga jag, som han visste inte skulle våga berätta för någon vuxen individ. detta säkerställde han genom att förgripa sig på ett sådant sätt att jag där och då inte kunde förstå om det var så det förväntades vara mellan blodsband.

det tog många år, men idag vet jag betydligt bättre och jag vet att det var han som gjorde fel och att han borde ha fått hjälp redan där och då. istället lades fokus på att jag skulle "prata sönder det" och sopa det under mattan och för allt i världen "inte förstöra hans liv på grund av hans ungdomliga oförstånd". och det är därför jag blir förbannad och det är därför jag inte vet om jag vill ha en relation till dig överhuvudtaget. du har ingen rätt att skapa en egen bild av det som har hänt, speciellt inte då du inte ens har tagit del av all information och alla händelser. du får ha vilken bild du vill av förövaren, älska honom bäst du vill - men jag kommer aldrig att göra det igen. jag var lika naiv som du en gång och höjde honom till skyarna. det slutade i samma stund han gick över gränsen och förstörde mig på de flesta sätt en människa kan. hade jag kunnat, så hade jag släppt det och gått vidare. jag har inte kommit dit än, jag har inte fått all den hjälp och bearbetning som jag behöver för att kunna gå vidare med mitt liv och endast behålla allt som har hänt som ett svart minne som jag inte vill ta del av. jag stannar inte kvar i det förflutna för att jag vill. jag är kvar i det förflutna för att det genomsyrar varje del av mitt liv, varje dag. jag lever i det förflutna för att det är min verklighet, min vardag.