"something different"

det känns inte lockande att skriva inlägg här längre. det ger inte den där inre friden på det sätt som det en gång brukade göra, och jag vet inte vad som är annorlunda. tankarna går i samma banor, flashbacksen dyker fortfarande upp ibland och känslan av att inte vara värd att slåss för har tyvärr inte blivit utbytt mot någonting trevligare. det enda som egentligen är annorlunda nu är tiden som läggs ner på kaoset och på vilket sätt detta kaos manifesteras i mina drömmar. saker är som de alltid har varit, men samtidigt är det också fullkomligt och totalt annorlunda. det är som att saker och ting visar sig i ett annat ljus nu och förändringen kom med hösten.

sorgen är inte lika ledsam längre, den gör inte ont på det där hjärtskärande sättet. att någon i min närhet pratar om sina underbara föräldrar och det fina stöd de är, känns inte längre som en välriktad käftsmäll i mitt ansikte. jag vet inte om det bara är som jag naivt hoppas, eller om jag faktiskt har lyckats ta mig vidare i min kris. det känns genuint och äkta och tankarna som har cirkulerat de senaste åren har inte samma inverkan på mitt liv längre. frågan "varför" förgör mig inte längre, men den lämnar utrymme till en ny form av eftertanke och det är välbehövt. jag antar att jag behöver den här perioden också, så att jag kan se på saker och ting från en objektiv ståndpunkt även om jag är huvudpersonen i kaoset. birollernas platser i mitt liv börjar successivt suddas ut, men det är inte på det där forcerade sättet som det var i början, utan nu kommer det istället mer naturligt och det hjälper mig att släppa taget.

att släppa taget har länge varit en av mina största rädslor. det har liksom varit så fruktansvärt definitivt och jag har velat hålla alla möjligheter öppna, bara i fall att. kanske saker skulle kunna bli annorlunda om alla dörrar stod öppna och om alla fönster var på glänt. det har varit en naiv tanke av mig och det har även varit en väldigt romantiserad bild av verkligheten, för den har inte varit sanningsenlig för fem öre. även om jag inte har kunnat erkänna det för människor i min omgivning så har jag, till viss del, kunnat föra konversationen i mitt eget huvud. jag har kunnat diskutera varför jag håller dörren öppen, vad jag hoppas på, vilka för- och nackdelar som finns och hur den egentliga situationen ser ut. och faktum är; det spelar ingen roll hur länge jag hade väntat, hur många fönster eller dörrar som hade fått stå öppna, det hade inte gjort någon skillnad. hon gjorde valet att inte kämpa och hur jobbig den insikten än skulle kunna vara för mig, så är det också den enda sanningen jag har att förhålla mig till. inte mer, inte mindre.