14 mars 2013

"what would happen if you died?" part 1.

det är någonting som jag tänker på väldigt ofta; "vad skulle hända om någon av dem dog?" med tanke på att jag inte har någon direkt kontakt med min ursprungsfamilj, om man bortser från de få mail jag har skickat utan att få någon vidare respons - så känns den tanken lite skrämmande och lite främmande. om han nu skulle dö skulle jag nog inte bry mig nämnvärt. kanske skulle jag känna mig lättad. kanske skulle jag kunna känna mig fri. kanske skulle mitt ohälsosamma förhållande med det dåliga samvetet slå ner mig till marken. jag hoppas att jag skulle känna mig fri och att jag skulle lyckas hålla det dåliga samvetet borta från mitt liv, men jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att slippa oroa sig över att någon annan kan skadas till förmån för hans lustar. jag har önskat livet ur honom väldigt många gånger, men ändå kan jag inte hata honom. det fanns en tid när det var allt jag gjorde. all min energi gick åt till att vara förbannad och hatisk. mot honom, mot hans handlingar, mot omvärlden. men jag är inte kvar där längre.

är det logiskt att önska livet ur någon som man inte är kapabel att hata? jag har problem med att hitta logiken i mina egna känslor och tankar, men samtidigt är det såhär det ser ut. jag hatar honom inte. jag önskar honom inget gott, men jag hatar honom inte heller. jag vet att det inte skulle påverka honom att jag bär omkring på hat. jag vet också att det hade påverkat mig enormt. jag vill inte ha hat i mitt liv längre, men jag vill inte ha någon utav dem i det heller. jag vet inte när jag slutade hata honom och det stör mig lite. det finns inget speciellt tillfälle som jag kan minnas att jag upplevde som "okej, nu hatar jag inte honom längre. det är inte värt det." kanske var det någonting som kom krypande, någonting som växte till sig successivt genom åren och genom självständiga insikter. jag vet inte när förändringen inträffade och jag har ett problem med det, då jag vill kunna urskilja de specifika händelserna. jag funderar på om jag ska rannsaka detta och försöka hitta det tillfälle då hatet lämnade mitt system och lämnade plats för annat.

nu är jag istället fast i sorgen. jag känner sorg över allt som hade kunnat bli, över den bror han hade kunnat vara. jag känner sorg över att jag inte vet vilka möjligheter jag hade haft om övergreppen aldrig hade inträffat. jag undrar vem jag hade varit som individ. jag undrar vad mitt system hade varit fullt av, om alla tankar som genomsyras av övergreppen, aldrig hade existerat. ibland kan sorgen göra mig arg, men det är sällan jag blir riktigt förbannad. jag önskar att jag hade kunnat bli förbannad, för då hade det varit lättare att göra någonting konstruktivt med alla tankar och känslor. som det är nu så blir allting rent och skärt kaos och jag har svårt att hitta det fokus jag behöver för att komma vidare. får man känna såhär? får man skriva ner de saker som jag har skrivit här? är det tillåtet att vara så pass ärlig, såhär svart på vitt, där alla kan läsa? det dåliga samvetet börjar gnaga i bakhuvudet och jag försöker slå bort det, annars kommer jag inte kunna få ut alla dessa tankar. jag behöver en paus, jag måste skapa ett tomrum.

jag föreställer mig ofta hur han kommer att dö. om det kommer gå snabbt och smärtfritt, eller om han kommer ha tid att reflektera över de val han har gjort i sitt liv. jag funderar på om han kommer känna ånger, om han kommer säga förlåt. om han kommer önska att han hade valt annorlunda. jag undrar om han kommer att ligga där och önska att han hade gjort mer av sitt liv. sedan har jag ingen aning om hur hans liv ser ut idag. jag kan föreställa mig att mamma fortfarande räddar honom, som så många gånger förr. jag kan föreställa mig att han pratar med lillasyster som om ingenting har hänt. och det kan göra mig förbannad. att hon verkar ha den bror som jag trodde att jag hade. men när han väl dör, hur det än må vara, hur mycket han än skulle kunna känna ånger över vad han har gjort, så kommer jag inte att befinna mig på hans begravning. jag har ingen anledning att finnas där för ett eventuellt förlåt. allting har liksom redan gått för långt, det har redan gått för lång tid för att kunna förändra det som har skett.

han är redan död för mig.

13 mars 2013

"avoidance"

jag undrar när jag lärde mig det undvikande beteendet. jag undrar om det var någonting som tvingades fram hos mig, eller om det var en väg jag valde att gå för att det var lättare så. jag har ingen aning. jag vet inte vem jag ska vända mig till för att svar på frågor om varför jag är som jag är, varför jag fungerar som jag gör och varför min problematik har blivit så pass omfattande som den i dagsläget är. om jag spekulerar utan att analysera kan jag hitta små pusselbitar av svar till vissa av mina frågor, men långt ifrån tillräckligt många för att kunna färdigställa pusslet som har blivit jag. just nu känns det som att jag saknar alldeles för många bitar.

min samtalskontakt börjar förstå hur jag fungerar och hon delar med sig av sina tankegångar kring min problematik. hon hör inte till de som sitter med benen i kors och har knutna händer i knät. hon hör inte till de som frågar "vad tror du det beror på?", "hur får det dig att känna?", "hur ska du lösa det" - och det uppskattar jag enormt. varje samtal avslutas dock med en fråga, men den tycker jag faktiskt om. "och vad behöver du då träna på till nästa gång?". det är en okej fråga. hon vet att jag är en reflekterande människa, så hon ger mig möjligheten att reflektera konstruktivt innan vi säger adjö. min nya träningsform är härmed: att sluta undvika allting.

vi får se hur det går.

"familiar face in the crowd"

det blir extra obehagligt för att jag vet att han inte finns här, rent fysiskt. han har aldrig varit här. men ändå kommer han hit, och han förpestar min tillvaro och det gör mig rädd. människor som påminner om den som förgrep sig på en, på de mest otippade platserna, vid de tillfällen då man som minst förväntar sig det. en sådan sak gör mig livrädd. denna plats blev min trygghet ganska snabbt. en plats som inte hade dåliga minnen, som ingen hade lyckats förpesta och det var bara min fristad. den fristaden har delvis blivit förstörd nu, på grund av en totalt främmande människa som ser ut som min förövare. jag var allt annat än beredd när jag såg honom och det i sig skrämde mig nog ännu mer än att se ett bekant ansikte bland en hög av okända. jag vill inte att människors utseende ska få mig att tänka på honom, jag vill inte tänka på honom när jag inte är beredd, helst vill jag inte tänka på honom alls.

men det gör jag.

och det gör mig rädd att han nästan påverkar mig mer när han inte är här. där och då så visste jag vad jag hade att vänta mig. det syntes i hans ögon, på hans blick. jag kunde läsa av det på hans rörelser, på hans gestikulerande, på tonen i hans röst. ingenting av det finns med mig i vardagen längre och ändå är jag nästan mer rädd nu, än vad jag var då. idag kan jag inte försöka värja mig, som jag kunde då. där hade jag en fysisk person att försöka agera ut mot, även om jag i nio fall av tio frös. men om jag hade kunnat agera ut, så hade det varit han som hade tagit den smällen och det hade inte varit mer än rätt. idag slåss jag mot vålnader, mot demoner. jag kan slå för allt jag är värd, men allt jag träffar är luft. och den största kampen pågår ändå inuti, för i mitt huvud är kampen ständigt pågående. hela mitt system är på helspänn dygnet runt, för jag vet aldrig när nästa smäll kommer att komma. jag får ingen förvarning, det finns inga tecken att läsa av, det finns inga subtila toner att lyssna till. det är alltid allt eller inget och det gör mig fullkomligt utmattad. jag är alltid på min vakt och när jag väl måste slåss, så är den ork som fanns redan long gone.

och där stannar jag. utmattad. på helspänn.

7 mars 2013

"the truth, the whole truth"

jag har en mapp under mina favoriter på denna dator. en mapp som är full av bloggar, skrivna av individer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. några av dem har jag mailkontakt med och deras bloggar har jag även sparat i en mapp i telefonen. jag läser dem dagligen och om det inte finns några nya inlägg att tillgå, då går jag helt enkelt tillbaka i deras arkiv och läser orden som jag redan läst flera gånger förr. många gånger känns det som att få en riktig käftsmäll av verkligheten, då orden som blivit skrivna är så fruktansvärt träffsäkra och ärliga. jag tycker om att läsa ärliga ord, jag tycker om att läsa om verkligheten och då spelar det egentligen ingen roll hur mycket sanningen svider. jag tar hellre en smärtsam sanning än en fullkomligt magisk lögn. jag är less på lögner. jag är less på att bidra till dem. jag är less på att rätta mig in i ledet och anpassa mig efter en majoritet. jag pratar inte om samhället, jag pratar inte om landet, jag pratar inte om världen. jag pratar om min egen familj. indirekt så rättar jag mig efter dem. indirekt så tänker jag på vad jag säger och skriver för att de inte ska ta illa upp. varje gång jag har skrivit något om dem, så har jag fått dåligt samvete. alldeles för många gånger har jag gråtit, haft ångest och hjärtklappning och inte vetat var jag ska ta vägen.

och saken är den, jag har ingen anledning att få dåligt samvete. jag gör ingenting annat än att berätta sanningen och det är min rätt. det finns de som vill att jag ska vara tyst, de som skruvar på sig när jag berättar, de som hellre låtsas som att det inte finns.  men jag kan inte låtsas som ingenting, det är min verklighet det handlar om. jag tror inte att min ångest och min hjärtklappning har kommit till mig för att jag har skrivit saker om dem som de kan uppfatta som sårande eller stötande. jag tror att jag har fått det för att jag fortfarande tänker mig för innan jag berättar min sanning. jag berättar inte hela. jag berättar knappt halva. jag går som katten kring het gröt och hoppas att omgivningen ska kunna fylla i luckorna som jag lämnat tomma. och jag får ångest av att vara tyst. jag får ångest av att indirekt tvingas in i tystnaden efter alla dessa år. och jag får ångest av att höra flera år gamla meningar spelas upp i mitt huvud på repeat och få mig att tänka efter både en och två gånger innan jag öppnar min mun. och det är inte okej. jag vet att jag har lika stor rätt som någon annan att prata om mitt förflutna. jag har lika stor rätt som någon annan att ta plats i en folkmassa. och jag har definitivt all rätt i världen att berätta hur jag har påverkats av att bli utsatt för sexuella övergrepp av min egen bror.

så, det är precis det jag tänker göra.
inga halva sanningar, inget "katten kring het gröt" och inget dåligt samvete. bara ren och skär ärlighet, oavsett hur ont det kan göra.

"i´m back"

jag vet inte varför jag skriver inlägg här så sällan nu för tiden. det handlar inte om att jag inte har saker som jag behöver få ner på pränt, för det har jag onekligen. men varje gång jag loggar in här, så uppkommer en spärr i mitt system. jag vet inte om det beror på att jag fortfarande, någonstans i mitt inre, känner ett sorts obehag över att jag vet att obehöriga har tillgång till mina ord. kanske handlar det om det, kanske handlar det om någonting helt annat. kanske börjar jag närma mig att berätta saker som man "egentligen inte får" säga. kanske hindrar jag bara mig själv, för att undvika att verkligheten ska bli allt för påtaglig. oavsett anledning så är det inte rättvist att vara tyst. det är inte rättvist mot mig och det är inte heller rättvist mot alla er som har hittat hit och hittat stöd i mina ord. jag har själv börjat hitta människor som jag indirekt delar ett förflutet med och deras ord ger mig stöd, deras resor hjälper mig på vägen och allt som dessa människor gör för mig, det vill jag göra för er som har hittat hit också. så, jag kommer att skärpa mig.

den största anledningen till att jag började fundera på att starta en blogg om mitt förflutna var för att jag ville dela med mig att det jag bär på. jag ville uppmärksamma att sexuella övergrepp finns och visa att det inte bara är "läskiga gubbar" som är förövare. jag ville skriva, jag ville lätta på trycket, jag ville hitta likasinnade och jag ville göra en skillnad. jag pratade med min partner om det och han var rädd om mig och var ganska försiktigt ifrågasättande. han undrade om jag skulle orka med det, om jag inte var rädd för att människor skulle behandla mig illa. vi diskuterade huruvida jag skulle vara öppen om det eller om jag skulle skriva anonymt. jag var fullkomligt inställd på att vara öppen, på att sluta gömma mig och sluta kuva mig för felaktiga inställningar gällande förövare vs. offer. men bloggen blev trots det anonym i slutändan. jag betvivlar att jag kommer vara anonym på denna blogg i framtiden, men för stunden får det vara så. folk kommer reagera när jag visar vem jag är, men det får vara så. det är mitt liv - och det är mitt val.