jag undrar när jag lärde mig det undvikande beteendet. jag undrar om det var någonting som tvingades fram hos mig, eller om det var en väg jag valde att gå för att det var lättare så. jag har ingen aning. jag vet inte vem jag ska vända mig till för att svar på frågor om varför jag är som jag är, varför jag fungerar som jag gör och varför min problematik har blivit så pass omfattande som den i dagsläget är. om jag spekulerar utan att analysera kan jag hitta små pusselbitar av svar till vissa av mina frågor, men långt ifrån tillräckligt många för att kunna färdigställa pusslet som har blivit jag. just nu känns det som att jag saknar alldeles för många bitar.
min samtalskontakt börjar förstå hur jag fungerar och hon delar med sig av sina tankegångar kring min problematik. hon hör inte till de som sitter med benen i kors och har knutna händer i knät. hon hör inte till de som frågar "vad tror du det beror på?", "hur får det dig att känna?", "hur ska du lösa det" - och det uppskattar jag enormt. varje samtal avslutas dock med en fråga, men den tycker jag faktiskt om. "och vad behöver du då träna på till nästa gång?". det är en okej fråga. hon vet att jag är en reflekterande människa, så hon ger mig möjligheten att reflektera konstruktivt innan vi säger adjö. min nya träningsform är härmed: att sluta undvika allting.
vi får se hur det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar