7 mars 2013

"the truth, the whole truth"

jag har en mapp under mina favoriter på denna dator. en mapp som är full av bloggar, skrivna av individer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. några av dem har jag mailkontakt med och deras bloggar har jag även sparat i en mapp i telefonen. jag läser dem dagligen och om det inte finns några nya inlägg att tillgå, då går jag helt enkelt tillbaka i deras arkiv och läser orden som jag redan läst flera gånger förr. många gånger känns det som att få en riktig käftsmäll av verkligheten, då orden som blivit skrivna är så fruktansvärt träffsäkra och ärliga. jag tycker om att läsa ärliga ord, jag tycker om att läsa om verkligheten och då spelar det egentligen ingen roll hur mycket sanningen svider. jag tar hellre en smärtsam sanning än en fullkomligt magisk lögn. jag är less på lögner. jag är less på att bidra till dem. jag är less på att rätta mig in i ledet och anpassa mig efter en majoritet. jag pratar inte om samhället, jag pratar inte om landet, jag pratar inte om världen. jag pratar om min egen familj. indirekt så rättar jag mig efter dem. indirekt så tänker jag på vad jag säger och skriver för att de inte ska ta illa upp. varje gång jag har skrivit något om dem, så har jag fått dåligt samvete. alldeles för många gånger har jag gråtit, haft ångest och hjärtklappning och inte vetat var jag ska ta vägen.

och saken är den, jag har ingen anledning att få dåligt samvete. jag gör ingenting annat än att berätta sanningen och det är min rätt. det finns de som vill att jag ska vara tyst, de som skruvar på sig när jag berättar, de som hellre låtsas som att det inte finns.  men jag kan inte låtsas som ingenting, det är min verklighet det handlar om. jag tror inte att min ångest och min hjärtklappning har kommit till mig för att jag har skrivit saker om dem som de kan uppfatta som sårande eller stötande. jag tror att jag har fått det för att jag fortfarande tänker mig för innan jag berättar min sanning. jag berättar inte hela. jag berättar knappt halva. jag går som katten kring het gröt och hoppas att omgivningen ska kunna fylla i luckorna som jag lämnat tomma. och jag får ångest av att vara tyst. jag får ångest av att indirekt tvingas in i tystnaden efter alla dessa år. och jag får ångest av att höra flera år gamla meningar spelas upp i mitt huvud på repeat och få mig att tänka efter både en och två gånger innan jag öppnar min mun. och det är inte okej. jag vet att jag har lika stor rätt som någon annan att prata om mitt förflutna. jag har lika stor rätt som någon annan att ta plats i en folkmassa. och jag har definitivt all rätt i världen att berätta hur jag har påverkats av att bli utsatt för sexuella övergrepp av min egen bror.

så, det är precis det jag tänker göra.
inga halva sanningar, inget "katten kring het gröt" och inget dåligt samvete. bara ren och skär ärlighet, oavsett hur ont det kan göra.

3 kommentarer:

  1. Fundera på ditt förgående inlägg med anonymitet eller inte. Jag känner mig tyvärr inte stark nog eller redo ännu att stå för min blogg. Mycket för att det blir så slutgiltigt att det har hänt mig, för verkligt. Om någon skulle råka hitta den eller fråga har jag alltid möjligheten att ljuga... Funderar rätt mycket på det, jag vill så desperat kunna berätta sanningen och bara sanningen, ändå så ser jag alltid till att ha tillgång till lögner, undanflykter och annat för att slippa. Upplever som dig också ångest när folk frågar mig exempelvis varför jag är sjukskriven. För jag vet att egentligen borde jag kunna säga dom sanningen, men ändå blir det för det mesta lögn... eller utelämnande av sanningen.

    Brott för sexuella övergrepp har inte samma rätt till sin historia, folk blir nervösa, obekväma, ifrågasättande... ja lite allt möjligt när man ska berätta. Skäms för att jag själv inte utmanar samhällets syn, att jag inte vågar visa upp den sidan av mig själv, att jag inte bidrar till att mörkertalet av utsatta blir mindre. Kanske är vi egentligen redo, men samhället är inte redo att möta oss? Vår familj, våra vänner?

    Håller med dig om så mycket du skriver och jag hämtar stöd från dina ord och får även möjligheten att ifrågasätta mina egna tankar. Jag tycker du är stark och modig :)

    SvaraRadera
  2. Det betyder verkligen mycket att känna att man inte är ensam. Att få läsa att ens egna
    tankar och känslor inte är galenskap. Du är stark som bloggar, förstår att det är jobbigt
    att inte känna att du vågar vara öppen. Ångesten över att vilja att nära SKA läsa men samtidigt
    rädslan för att någon ska förstår när dom läser. det är dubbelt. Eftersom man då kanske måste
    prata om det?

    Jag tänker att man ska få skriva sin sanning, få ut det man känner och tänker.. utan att behöva
    visa det. Att man kan ha det för sig själv. Men det är väll det som är så jobbigt...att man själv
    burit på det i så många år? Låter som att du egentligen är redo att vara öppen..Men rädslan och ångesten blir för stor. känner igen mig i de känslorna.. än om våra historier är olika.

    Många kramar till dig
    Du är stark.
    -A

    SvaraRadera
  3. Jag tror att det är bra att tänka noga och vara försiktig om och med sig själv.

    Heja dig! Du är modig!

    /L

    SvaraRadera