12 januari 2013

"no more silence"

har du blivit utsatt för samma förövare som jag? är du omedveten om det? har du hamnat på min blogg av en slump och sitter nu och funderar på om den man som utsatte mig, är densamme som utsatte dig? sitter du någonstans i landet och är omgiven av mörkret som skrämmer dig så till den grad att du önskar att du hade kunnat krypa ur ditt eget skinn? försöker du fokusera på vardagliga ting, samtidigt som du inte kan sluta höra hans röst i ditt huvud? anstränger du dig för att inte se hans ansikte i alla människor du möter? slåss du för allt du är värd, för att slippa återuppleva övergreppet han tvingade dig till? tar du till alla medel som finns tillgängliga, för att slippa se den svarta, kåta blicken han besitter när han penetrerar sönder din integritet till småbitar?

för hur ska man veta? hur ska man kunna veta hur många som är offer för samma förövare, när lagen tvingar oss att värna om deras integritet? när vi inte får uppge deras namn eller avslöja deras utseende? hur ska vi kunna skydda oss från den förövare som redan har utsatt oss, när ingen vill inse att de onda människorna finns närmare än omgivningen tycks tro? hur ska vi kunna bli trodda, när ingen vill lyssna när vi berättar? hur ska vi kunna uppge några vittnen, när vi redan i förväg vet att ingen har velat uppmärksamma det som har pågått? hur ska vi kunna hitta någon som vill och vågar tro på den verklighet vi berättar, när samhället har visat att det är lättare att vända andra sidan till? att det är lättare att inte lägga sig i, att det är bättre att låtsas som ingenting.

vi får ju knappt prata om vad som har inträffat, och om vi får, så är det ingen som vågar tro på det vi berättar. för han som har utsatt oss, han var ju så trevlig. det kommer alltid att finnas någon som tycker det. det kommer alltid finnas de som inte vill kännas vid att deras förälder, syskon, barn, släkting, lärare, tränare, bästa vän, partner, barndomsvän, kollega eller chef skulle utsätta någon annan för ett övergrepp. för att han var ju så trevlig. han som utsatte oss skulle aldrig lägga en hand på någon. men ändå är det just det han har gjort. det finns alltid någon som känner den trevliga sidan av en förövare, det finns alltid någon som hellre vill fokusera på det som är bra. och det värsta är att han kanske var trevlig mot oss också. till den dagen då han inte var det längre.

och det är där det blir så fruktansvärt svårt. för den trevliga sidan, den roliga sidan, den omtänksamma sidan, den beskyddande sidan.. den fanns bara där för att vagga in oss i en falsk trygghet. en form av falskspel för att få oss att sänka garden, ett sätt att få oss att bli så osäkra på det vi utsätts för, att vi inte vet vad som har inträffat. och vi vet inte hur vi ska prata om det. det enda vi vet är att det gör ont, så fruktansvärt ont och det känns så fruktansvärt fel. men någon som var så trevlig skulle ju aldrig göra så. men vi, vi som har blivit mer än övertygade om den andra sidan, vi vet hur sanningen ser ut. vi vet hur falska människor beter sig, vi vet att de inte visar mörkret för alla i omgivningen. vi vet också att förövaren inte behöver vara ett svin i livets alla situationer, men;

vi vet också att att de var ett svin i de situationer som de tvingade oss att uppleva.

8 januari 2013

"paranoid"

"..ja alltså, hände någonting efter att du fyllt tretton?"

den frågan fick jag ställd till mig idag när jag vaknade av telefonen. jag förstod inte vart jag var och först förstod jag inte vem det var som ringde, eller varför. jag uppfattar aldrig namnet, men uppger mitt eget. en man på andra sidan telefonen, han pratade om mitt namn, om min adress, om hur jag överlevt vintern och att jag borde vara van kylan med tanke på varifrån jag kommer. hans frågor känns onödiga, nästan på gränsen till skrattretande. du känner inte mig, men du ringer och försöker mjuka upp mig för att sedan hugga av mig huvudet. kom till poängen, varför ringer du och väcker mig när jag för en stund inte drömmer mardrömmar?

och där kommer slaget. åklagaren vill ha svar på fler frågor. en man jag aldrig haft kontakt med tidigare har fått order om att hitta svaren. jag känner mig olustig och jag sätter mig på trappen och kedjeröker, trots att jag har jobbigt att andas. jag svarar på hans frågor, förstår inte varför de tror att allting slutade efter den där första gången. jag var tydlig när jag gjorde anmälan, jag var tydlig när jag fick åka in på förhör, jag har varit tydlig i telefonen med andra poliser - men det verkar inte ha gått fram. det känns som att de inte har lyssnat på mig, eller så testar de mig bara för att se om jag har berättat sanningen eller om jag har ljugit ihop en historia.

men jag berättar. jag säger hur länge allting pågick, jag får ge detaljer av övergreppen. han vill vet hur ofta, om jag kan uppge datum. jag svarar nej, det var så ofta, det var dagligen. datum kan du själv kolla upp i en kalender, jag kan inte minnas alla enskilda datum, jag har fullt upp med att minnas allting annat. han frågar efter reaktioner, jag berättar om de dåliga. han frågar efter vittnen, trots att de sedan länge har fått min vittneslista. jag uppger namn, ännu en gång. vid ett av namnen reagerar han, jag tror att han känner honom, frågar var han kommer ifrån för att vara säker. det känns så fruktansvärt olustigt. alla känner alla, jag blir paranoid.

han upprepar det jag säger, frågar efter namn på de som fanns i mitt liv. han frågar vilka jag bodde med och plötsligt är flera gamla ex inblandade. jag förstår inte hur det blev så. jag skulle svara på frågor, om dessa frågor varit så viktiga varför har det då tagit ett halvår att ställa dem. jag kan inte förstå. och jag är orolig och nervös och jag har panik i bröstet. hjärtat slår så hårt att det gör ont att andas, så jag låter bli. jag tar ett andetag i panik när det börjar bli akut, men mest försöker jag undvika att känna. det jag känner nu, det vill jag bli av med. och han tror att det slutade när jag var tretton. jag säger att jag var nitton och plötsligt blir han tyst. "oj".

"take a stand"

"När det gäller grova övergrepp har anmälningsbenägenheten alltid varit högre, liksom att den alltid varit mindre när den drabbade känner förövaren, berättar Klara Hradilova Selin."

hela artikeln går att läsa här:
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/allt-fler-far-stod-for-att-vaga-anmala-overgrepp

och det är just ovanstående som skrämmer livet ur mig. alla vet att den vanligaste förövaren är någon som är bekant, vän, partner eller släkt med brottsoffret. med tanke på hur många det är som har börjat anmäla dessa typer av brott (även om jag även tror att det är en ökning av brotten i sig och därmed även ett större mörkertal än tidigare), så betyder det att nästan alla, på något sätt, är kopplad till en förövare. jag vet att jag är kopplad till en förövare, därmed är även de som står mig nära det också. vi vet alla hur många "fula gubbar" det finns därute, men ändå är det så få som vågar inse att den "fula gubben" också kan ha en familj. det kan vara din granne, det kan vara kassören där du storhandlar med din familj, det kan vara läraren eller idrottstränaren, eller den där snälla partnern som alltid är så trevlig och kramgo.. du kanske stöter ihop med en förövare varje dag, utan att veta om det - enbart för att förövaren har valt att inte utsätta just dig. förövaren kanske har valt att utsätta någon i det egna hemmet istället, medveten om att risken att bli anmäld är lägre på det sättet. även förövare följer debatten, de vet vad de ska göra för att inte bli upptäckta.

och ändå undviker man att anmäla. även om jag kan förstå varför, till viss del.. så är det ändå så fruktansvärt overkligt för mig. jag förstår rädslan, obehaget, de subtila hoten, skammen, förnedringen, rädslan över att inte bli trodd, rädslan för att bli utpekad, rädslan för ifrågasättningar, rädslan för vilka konsekvenser en anmälan kan få, rädslan över tisslet och tasslet och rädslan över att behöva möta de kalla, frågande blickarna från främmande människor som har hört ordet på stan. tro mig, jag vet hur det känns.

jag kan inte låta bli att tycka att man har en skyldighet som brottsoffer att ta ett steg ifrån sin egen situation och faktiskt tänka om lite. i nio fall av tio hade man försökt övertala en vän att göra den där polisanmälan om man visste att denne hade blivit utsatt av någon, främmande som bekant. man vet vad som är rätt och fel, men man låter gränserna suddas ut när man själv sitter i den där båten och inte riktigt vet hur man ska benämna det man har blivit utsatt för. det är lättare att avfärda, att låtsas som att det inte var så farligt, som att man hade sig själv att skylla - det är betydligt lättare att ta den vägen, än att erkänna för sig själv att någon har tagit någonting ifrån en mot ens egen vilja. det är lättare att trycka ned sig själv, innan någon annan eventuellt hinner göra det åt en. jag vet precis hur det är. och med tanke på dagens brist på sexualkunskap i skolorna och bristen på föräldrar som vågar prata om blommor och bin, så får vi knappt lära oss vad okej sex är. vi blir inte informerade om sexuella övergrepp, så hur ska vi kunna veta om (eller när) vi har blivit utsatta för ett? det är hemskt att det är så många som inte är medvetna om att det som hänt dem, är fel.

jag var en av dem. under och efter det första övergreppet kändes allting så fruktansvärt fel. det gjorde så smärtsamt ont, en del av mig dog för varje penetrering och jag minns att jag tänkte "är det såhär det ska vara?", samtidigt som hela mitt väsen skrek "det här är fel!" - den känslan raderades samtidigt som omgivningen fick veta vad som hänt och ingen av dem reagerade som jag; jag skulle vara tacksam. det bevisade för mig att omgivningen ansåg att det var mig det var fel på och inte på min förövares handlingar.

"..övergrepp ska anmälas, inte tolereras."

7 januari 2013

"nobody said it was easy"

"..nobody said it was easy
no one ever said it would be this hard.."


där och då trodde jag inte att det skulle spela så fruktansvärt stor roll att få en sådan reaktion. jag tror inte att hon var medveten om det heller. det är ytterligare en sak som skulle visa sig flera år senare. men nu vet jag bättre: den första reaktion man möts av, avgör hur lätt eller svår resten av resan blir. jag kan förstå om hon inte visste vad hon skulle säga. jag kan förstå att det spelar roll att jag inte var förmögen att berätta hela sanningen på en gång. men jag vet också att jag sa allt jag var förmögen att berätta. ju mer man berättar, desto verkligare blir det som har hänt. kanske försökte jag intala mig själv att det bara var en dålig dröm, att det inte var så fruktansvärt hemskt. men det är bara en trösttanke, för jag vet alldeles för väl att det var och är precis så hemskt som jag upplevde det där och då. det har inte minskat med åren, det har ju snarare eskalerat, tillsammans med alla mina mardrömmar och flashbacks.

och det var aldrig någon som sa att det skulle vara lätt att ta itu med övergreppen. det var aldrig någon som kunde lotsa mig rätt bland den hjälp som finns att få. det hjälpte inte att gå till en kvinna på PBU som såg ut som en fröken från trettio-talet, med benen i kors och händerna knutna i knät. det ingav inte direkt något förtroende. det hjälpte inte att gå till skolans kurator som tyckte det var passande att bryta tystnadsplikten. det hjälpte inte heller att gå till en annan kurator på en annan skola, för han kom inte ens ihåg mitt namn och på varje möte fick jag upprepa vad vi pratat om på föregående möte, för att han själv inte kom ihåg det. inte heller hjälpte det att gå till psykologen på psykiatrin som ansåg det vara passande att prata i telefonen med sin familj när hennes patient satt i fåtöljen och väntade på att få lätta på trycket. det hade kunnat hjälpa att prata med den trevliga kuratorn på psykiatrin, men då kände jag mig inte redo och hon pressade inte på. nu är jag så redo som jag kan bli och jag har gett det ännu ett nytt försök. igen.

och det var aldrig någon som sa att det skulle vara så fruktansvärt svårt att må bra igen. det var ingen som berättade att man får kämpa på egen hand, att man får slå sig blodig för att få den hjälp man behöver och det var ingen som sa att vården inte tar en på allvar. det var ingen som berättade att man får slåss så hårt för sin egen överlevnad att man till slut inte orkar längre. det var ingen som sa att man inte får hjälp om man är medveten om hur dåligt man mår och om man vet vad man behöver för att må bra. det var ingen som sa att man inte får hjälp om man säger att man har hamnat i en depression, för att deprimerade människor vet ju inte om att de är deprimerade. men jag vet. jag vet hur jag mår, jag vet varför, jag vet vad jag behöver och jag vet att hjälpen finns att få. så varför kan då inte hjälpen inse att jag faktiskt är här? varför vill hjälpen inte inse att man är redo nu? varför är allting så omvänt?

mitt svar på den frågan?
för att ingen sa någonting alls.

"we have nothing left"

"..find a new one to fool
leave and don´t look back, i won´t follow
we have nothing left
it´s the end of our time.."

träffsäkra texter är guld värda när man behöver sätta ord på känslor som man själv inte riktigt kan uttrycka. i vanlig ordning kan jag inte riktigt skingra alla tankar och känslor som cirkulerar, eller så är det helt enkelt så att jag inte vet vilka som bör ha tillgång till dem. jag vet att det finns människor som läser dessa ord, som egentligen inte har någonting med mina ord att göra. kanske är det just det som ibland sätter käppar i hjulen för mig när det kommer till att skriva ner allt jag behöver bli av med. det blir en spärr som hindrar mig från att skriva det jag vill skriva och jag tycker inte om den känslan. även om allt som jag skriver här är väldigt privat, men samtidigt öppet för allmänheten så blir tankarna kring innehållet lite konstiga ibland. jag vet att det finns många som inte hänger med i hur jag skriver eller hur mina tankar går och jag vet också att det är många som inte förstår att jag inte har problem med att vara så pass öppen inför totala främlingar. men det har aldrig varit främlingar som har skadat mig, det är de som har (eller borde ha) stått mig nära. och jag vet att minst en av dem läser. samtidigt behöver det kanske vara så. de kanske behöver läsa mina ord. jag kanske behöver att de gör det - jag vet inte. men det rör mig inte i ryggen att främlingar läser, de kan inte orsaka skada.

en av alla tankar som har cirkulerat mer än vanligt de senaste veckorna är huruvida jag vill ha någon fortsatt kontakt med min blodsfamilj. jag pratade med min samtalskontakt om mina tankar och känslor kring just detta och hon sa någonting som jag inte har tänkt på tidigare och som jag inte riktigt kan släppa: "de kan inte förändra det som har varit, frågan är vad de kan ge dig idag. om du tror att du skulle förlora mer än du vinner på att ha dem i ditt liv, så är det kanske dags att avsluta det."

jag är fullt medveten om att det förflutna inte går att ändra på, att historien inte kan skrivas om. det är ingenting jag begär heller. även om jag självfallet önskar att de åren aldrig hade existerat, så försöker jag inte förändra på det som har varit. men jag vill ha svar på mina frågor, jag vill veta hur det kunde inträffa och varför i hela friden ingen reagerade, kontaktade socialen, gjorde en utredning och varför ingen frågade om jag ville göra en polisanmälan. någon måste ha misstänkt att någonting inte stod rätt till. jag vet hur jag var i de åldrarna. jag vet hur jag mådde, hur jag såg ut och hur jag betedde mig. men det var ingen som reagerade. och jag vill veta varför. jag vill veta vilka som är medskyldiga och jag vill veta varför allt fokus hamnade på att jag skulle prata sönder övergreppen, istället för att dela upp fokuset så att min förövare kunde få hjälp, för hjälp - det behöver han. och det är väl litegrann där jag står idag. jag har stora problem med att hitta någonting som på något sätt skulle kunna liknas vid en vinst, om kontakten skulle fortgå. mörker, skador, oro och ångest är väl de mest återkommande tankarna och känslorna i samband med detta ämne. jag har fortfarande inte bestämt mig, jag vill vara hundra procent säker på mitt beslut, även om jag redan vet vilket håll det lutar mot.

"hide all the bruises"

"well i hide all the bruises, i hide all the damage that's done
but i show how i'm feeling, until all the feeling has gone.."


jag kan inte direkt påstå att ovanstående text stämmer in till fullo, för jag försöker inte dölja det som har hänt mig. jag försöker inte låtsas som ingenting. däremot visar jag det inte för vem som helst, när som helst. och jag visar vad jag känner och jag kommer förmodligen fortsätta visa vad jag känner, tills jag känner att jag har sagt allt jag har att säga. ord brukar inte sina för min del, så den dagen kanske aldrig inträffar, men jag vägrar i alla fall rätta mig in i ledet och försöka låtsas som att ingenting har hänt mig..

för det har det.

"playing with fire"

"..det är att leka med eld, när du drar upp det här igen
för du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen

det finns ingen att behaga, inget att förklara
inget att försvara, jag gav upp för länge sen.."


även om inläggen inte har funnits för er att se, så har jag skrivit många inlägg i mitt huvud. tankarna har varit värre än på länge, precis som mina mardrömmar och mina flashbacks. jag har spenderat stor del av min tid till att försöka processa informationen jag har fått ta del av, men det är svårt att komma någonstans i tankarna när man inte får svar på de frågor man har. jag har varit rätt lättretlig, irriterad och väldigt känslosam de senaste veckorna. förmodligen behöver jag gråta, men jag har valt att bli arg istället. på något sätt känns det lättare så, i alla fall för stunden. det blir nämligen mycket lättare att fokusera och jag slipper få huvudvärken som alltid följer tårarna på köpet. men ändå känner jag ett behov av att bryta ihop, så jag förstår inte vad det är som hindrar mig.

jag hade väldigt många mardrömmar för åtta, tio år sedan och sedan hände någonting som gav mig ett uppehåll från dem. kanske var det all alkohol jag pressade in i min kropp för att slippa att känna och det resulterade i att jag gick i en konstant dimma av halvfylla som trubbade av hela mitt system. jag kan sakna den känslan ibland. känslan av att slippa känna kan vara så fruktansvärt saknad när allting annat är för mäktigt, för komplicerat, för invecklat och för smärtsamt för att kunna hantera. men jag vill ändå inte bli avtrubbad, jag vill uppleva hela känsloregistret och veta med mig att jag har tagit den där långa vägen som jag vet att jag måste ta, för att sluta leva i det förflutna. jag måste våga satsa på frihet, även om jag inte vet när, var eller hur det ska gå till.

mardrömmarna har alltid visat sig på samma sätt. det har alltid varit samma årstid, samma individer, samma känslor i kroppen och samma förvirring och panik när jag väl vaknar upp ifrån dem. det är alltid konfrontationer och jag har alltid ont i huvudet, revbenen och magen när jag vaknar. för några dagar sedan vaknade jag av en sådan mardröm. värken i kroppen höll i sig i flera dagar och det gjorde ont att andas. jag hade konfronterat min förövare, igen. jag skrek, jag grät, jag försökte ta mig därifrån, men jag kom ingenstans. och det är alltid samma visa. jag ställer mina frågor, men får inga svar. antingen drömmer jag om honom och de drömmarna är alltid värst. jag vet aldrig var jag är när jag väl vaknar och det tar en lång stund innan jag inser var jag befinner mig.

men jag drömmer inte bara om honom. jag drömmer även om ett annat syskon och även där ligger allt fokus på någon form av konfrontation. jag ifrågasätter systerskap, jag ifrågasätter familjeband och varje gång jag vaknar ifrån de drömmarna är jag förbannad och har full koll på var jag befinner mig. det händer även att jag drömmer om föräldern och där är det en konfrontation utan dess like. jag vet aldrig vad som blir sagt, men jag har tydliga bilder av hur vi ser ut och hur vi rör oss, vårt kroppsspråk och våra gester. varje gång jag vaknar från det, så är jag fullkomligt tom på allt vad känslor heter. och så här fortsätter det, natt efter natt efter natt och jag får ingen paus ifrån det. jag försöker med alla medel jag har att tänka på allt som inte har något med dessa individer att göra, men nej.. mardrömmarna återkommer varje natt och mina flashbacks är dagliga och därmed kan jag inte andas.

"can´t breathe"

"is something wrong with the air
since you can't breathe in here
how long have you held your breath
oh dear

what is closing you in
must be a giant dream
it's not your life we have seen
oh dear"