"we have nothing left"

"..find a new one to fool
leave and don´t look back, i won´t follow
we have nothing left
it´s the end of our time.."

träffsäkra texter är guld värda när man behöver sätta ord på känslor som man själv inte riktigt kan uttrycka. i vanlig ordning kan jag inte riktigt skingra alla tankar och känslor som cirkulerar, eller så är det helt enkelt så att jag inte vet vilka som bör ha tillgång till dem. jag vet att det finns människor som läser dessa ord, som egentligen inte har någonting med mina ord att göra. kanske är det just det som ibland sätter käppar i hjulen för mig när det kommer till att skriva ner allt jag behöver bli av med. det blir en spärr som hindrar mig från att skriva det jag vill skriva och jag tycker inte om den känslan. även om allt som jag skriver här är väldigt privat, men samtidigt öppet för allmänheten så blir tankarna kring innehållet lite konstiga ibland. jag vet att det finns många som inte hänger med i hur jag skriver eller hur mina tankar går och jag vet också att det är många som inte förstår att jag inte har problem med att vara så pass öppen inför totala främlingar. men det har aldrig varit främlingar som har skadat mig, det är de som har (eller borde ha) stått mig nära. och jag vet att minst en av dem läser. samtidigt behöver det kanske vara så. de kanske behöver läsa mina ord. jag kanske behöver att de gör det - jag vet inte. men det rör mig inte i ryggen att främlingar läser, de kan inte orsaka skada.

en av alla tankar som har cirkulerat mer än vanligt de senaste veckorna är huruvida jag vill ha någon fortsatt kontakt med min blodsfamilj. jag pratade med min samtalskontakt om mina tankar och känslor kring just detta och hon sa någonting som jag inte har tänkt på tidigare och som jag inte riktigt kan släppa: "de kan inte förändra det som har varit, frågan är vad de kan ge dig idag. om du tror att du skulle förlora mer än du vinner på att ha dem i ditt liv, så är det kanske dags att avsluta det."

jag är fullt medveten om att det förflutna inte går att ändra på, att historien inte kan skrivas om. det är ingenting jag begär heller. även om jag självfallet önskar att de åren aldrig hade existerat, så försöker jag inte förändra på det som har varit. men jag vill ha svar på mina frågor, jag vill veta hur det kunde inträffa och varför i hela friden ingen reagerade, kontaktade socialen, gjorde en utredning och varför ingen frågade om jag ville göra en polisanmälan. någon måste ha misstänkt att någonting inte stod rätt till. jag vet hur jag var i de åldrarna. jag vet hur jag mådde, hur jag såg ut och hur jag betedde mig. men det var ingen som reagerade. och jag vill veta varför. jag vill veta vilka som är medskyldiga och jag vill veta varför allt fokus hamnade på att jag skulle prata sönder övergreppen, istället för att dela upp fokuset så att min förövare kunde få hjälp, för hjälp - det behöver han. och det är väl litegrann där jag står idag. jag har stora problem med att hitta någonting som på något sätt skulle kunna liknas vid en vinst, om kontakten skulle fortgå. mörker, skador, oro och ångest är väl de mest återkommande tankarna och känslorna i samband med detta ämne. jag har fortfarande inte bestämt mig, jag vill vara hundra procent säker på mitt beslut, även om jag redan vet vilket håll det lutar mot.