"playing with fire"

"..det är att leka med eld, när du drar upp det här igen
för du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen

det finns ingen att behaga, inget att förklara
inget att försvara, jag gav upp för länge sen.."

även om inläggen inte har funnits för er att se, så har jag skrivit många inlägg i mitt huvud. tankarna har varit värre än på länge, precis som mina mardrömmar och mina flashbacks. jag har spenderat stor del av min tid till att försöka processa informationen jag har fått ta del av, men det är svårt att komma någonstans i tankarna när man inte får svar på de frågor man har. jag har varit rätt lättretlig, irriterad och väldigt känslosam de senaste veckorna. förmodligen behöver jag gråta, men jag har valt att bli arg istället. på något sätt känns det lättare så, i alla fall för stunden. det blir nämligen mycket lättare att fokusera och jag slipper få huvudvärken som alltid följer tårarna på köpet. men ändå känner jag ett behov av att bryta ihop, så jag förstår inte vad det är som hindrar mig.

jag hade väldigt många mardrömmar för åtta, tio år sedan och sedan hände någonting som gav mig ett uppehåll från dem. kanske var det all alkohol jag pressade in i min kropp för att slippa att känna och det resulterade i att jag gick i en konstant dimma av halvfylla som trubbade av hela mitt system. jag kan sakna den känslan ibland. känslan av att slippa känna kan vara så fruktansvärt saknad när allting annat är för mäktigt, för komplicerat, för invecklat och för smärtsamt för att kunna hantera. men jag vill ändå inte bli avtrubbad, jag vill uppleva hela känsloregistret och veta med mig att jag har tagit den där långa vägen som jag vet att jag måste ta, för att sluta leva i det förflutna. jag måste våga satsa på frihet, även om jag inte vet när, var eller hur det ska gå till.

mardrömmarna har alltid visat sig på samma sätt. det har alltid varit samma årstid, samma individer, samma känslor i kroppen och samma förvirring och panik när jag väl vaknar upp ifrån dem. det är alltid konfrontationer och jag har alltid ont i huvudet, revbenen och magen när jag vaknar. för några dagar sedan vaknade jag av en sådan mardröm. värken i kroppen höll i sig i flera dagar och det gjorde ont att andas. jag hade konfronterat min förövare, igen. jag skrek, jag grät, jag försökte ta mig därifrån, men jag kom ingenstans. och det är alltid samma visa. jag ställer mina frågor, men får inga svar. antingen drömmer jag om honom och de drömmarna är alltid värst. jag vet aldrig var jag är när jag väl vaknar och det tar en lång stund innan jag inser var jag befinner mig.

men jag drömmer inte bara om honom. jag drömmer även om ett annat syskon och även där ligger allt fokus på någon form av konfrontation. jag ifrågasätter systerskap, jag ifrågasätter familjeband och varje gång jag vaknar ifrån de drömmarna är jag förbannad och har full koll på var jag befinner mig. det händer även att jag drömmer om föräldern och där är det en konfrontation utan dess like. jag vet aldrig vad som blir sagt, men jag har tydliga bilder av hur vi ser ut och hur vi rör oss, vårt kroppsspråk och våra gester. varje gång jag vaknar från det, så är jag fullkomligt tom på allt vad känslor heter. och så här fortsätter det, natt efter natt efter natt och jag får ingen paus ifrån det. jag försöker med alla medel jag har att tänka på allt som inte har något med dessa individer att göra, men nej.. mardrömmarna återkommer varje natt och mina flashbacks är dagliga och därmed kan jag inte andas.