"När det gäller grova övergrepp har anmälningsbenägenheten alltid varit högre, liksom att den alltid varit mindre när den drabbade känner förövaren, berättar Klara Hradilova Selin."
hela artikeln går att läsa här:
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/allt-fler-far-stod-for-att-vaga-anmala-overgrepp
och det är just ovanstående som skrämmer livet ur mig. alla vet att den vanligaste förövaren är någon som är bekant, vän, partner eller släkt med brottsoffret. med tanke på hur många det är som har börjat anmäla dessa typer av brott (även om jag även tror att det är en ökning av brotten i sig och därmed även ett större mörkertal än tidigare), så betyder det att nästan alla, på något sätt, är kopplad till en förövare. jag vet att jag är kopplad till en förövare, därmed är även de som står mig nära det också. vi vet alla hur många "fula gubbar" det finns därute, men ändå är det så få som vågar inse att den "fula gubben" också kan ha en familj. det kan vara din granne, det kan vara kassören där du storhandlar med din familj, det kan vara läraren eller idrottstränaren, eller den där snälla partnern som alltid är så trevlig och kramgo.. du kanske stöter ihop med en förövare varje dag, utan att veta om det - enbart för att förövaren har valt att inte utsätta just dig. förövaren kanske har valt att utsätta någon i det egna hemmet istället, medveten om att risken att bli anmäld är lägre på det sättet. även förövare följer debatten, de vet vad de ska göra för att inte bli upptäckta.
och ändå undviker man att anmäla. även om jag kan förstå varför, till viss del.. så är det ändå så fruktansvärt overkligt för mig. jag förstår rädslan, obehaget, de subtila hoten, skammen, förnedringen, rädslan över att inte bli trodd, rädslan för att bli utpekad, rädslan för ifrågasättningar, rädslan för vilka konsekvenser en anmälan kan få, rädslan över tisslet och tasslet och rädslan över att behöva möta de kalla, frågande blickarna från främmande människor som har hört ordet på stan. tro mig, jag vet hur det känns.
jag kan inte låta bli att tycka att man har en skyldighet som brottsoffer att ta ett steg ifrån sin egen situation och faktiskt tänka om lite. i nio fall av tio hade man försökt övertala en vän att göra den där polisanmälan om man visste att denne hade blivit utsatt av någon, främmande som bekant. man vet vad som är rätt och fel, men man låter gränserna suddas ut när man själv sitter i den där båten och inte riktigt vet hur man ska benämna det man har blivit utsatt för. det är lättare att avfärda, att låtsas som att det inte var så farligt, som att man hade sig själv att skylla - det är betydligt lättare att ta den vägen, än att erkänna för sig själv att någon har tagit någonting ifrån en mot ens egen vilja. det är lättare att trycka ned sig själv, innan någon annan eventuellt hinner göra det åt en. jag vet precis hur det är. och med tanke på dagens brist på sexualkunskap i skolorna och bristen på föräldrar som vågar prata om blommor och bin, så får vi knappt lära oss vad okej sex är. vi blir inte informerade om sexuella övergrepp, så hur ska vi kunna veta om (eller när) vi har blivit utsatta för ett? det är hemskt att det är så många som inte är medvetna om att det som hänt dem, är fel.
jag var en av dem. under och efter det första övergreppet kändes allting så fruktansvärt fel. det gjorde så smärtsamt ont, en del av mig dog för varje penetrering och jag minns att jag tänkte "är det såhär det ska vara?", samtidigt som hela mitt väsen skrek "det här är fel!" - den känslan raderades samtidigt som omgivningen fick veta vad som hänt och ingen av dem reagerade som jag; jag skulle vara tacksam. det bevisade för mig att omgivningen ansåg att det var mig det var fel på och inte på min förövares handlingar.
"..övergrepp ska anmälas, inte tolereras."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar