"paranoid"

"..ja alltså, hände någonting efter att du fyllt tretton?"

den frågan fick jag ställd till mig idag när jag vaknade av telefonen. jag förstod inte vart jag var och först förstod jag inte vem det var som ringde, eller varför. jag uppfattar aldrig namnet, men uppger mitt eget. en man på andra sidan telefonen, han pratade om mitt namn, om min adress, om hur jag överlevt vintern och att jag borde vara van kylan med tanke på varifrån jag kommer. hans frågor känns onödiga, nästan på gränsen till skrattretande. du känner inte mig, men du ringer och försöker mjuka upp mig för att sedan hugga av mig huvudet. kom till poängen, varför ringer du och väcker mig när jag för en stund inte drömmer mardrömmar?

och där kommer slaget. åklagaren vill ha svar på fler frågor. en man jag aldrig haft kontakt med tidigare har fått order om att hitta svaren. jag känner mig olustig och jag sätter mig på trappen och kedjeröker, trots att jag har jobbigt att andas. jag svarar på hans frågor, förstår inte varför de tror att allting slutade efter den där första gången. jag var tydlig när jag gjorde anmälan, jag var tydlig när jag fick åka in på förhör, jag har varit tydlig i telefonen med andra poliser - men det verkar inte ha gått fram. det känns som att de inte har lyssnat på mig, eller så testar de mig bara för att se om jag har berättat sanningen eller om jag har ljugit ihop en historia.

men jag berättar. jag säger hur länge allting pågick, jag får ge detaljer av övergreppen. han vill vet hur ofta, om jag kan uppge datum. jag svarar nej, det var så ofta, det var dagligen. datum kan du själv kolla upp i en kalender, jag kan inte minnas alla enskilda datum, jag har fullt upp med att minnas allting annat. han frågar efter reaktioner, jag berättar om de dåliga. han frågar efter vittnen, trots att de sedan länge har fått min vittneslista. jag uppger namn, ännu en gång. vid ett av namnen reagerar han, jag tror att han känner honom, frågar var han kommer ifrån för att vara säker. det känns så fruktansvärt olustigt. alla känner alla, jag blir paranoid.

han upprepar det jag säger, frågar efter namn på de som fanns i mitt liv. han frågar vilka jag bodde med och plötsligt är flera gamla ex inblandade. jag förstår inte hur det blev så. jag skulle svara på frågor, om dessa frågor varit så viktiga varför har det då tagit ett halvår att ställa dem. jag kan inte förstå. och jag är orolig och nervös och jag har panik i bröstet. hjärtat slår så hårt att det gör ont att andas, så jag låter bli. jag tar ett andetag i panik när det börjar bli akut, men mest försöker jag undvika att känna. det jag känner nu, det vill jag bli av med. och han tror att det slutade när jag var tretton. jag säger att jag var nitton och plötsligt blir han tyst. "oj".