7 januari 2013

"nobody said it was easy"

"..nobody said it was easy
no one ever said it would be this hard.."


där och då trodde jag inte att det skulle spela så fruktansvärt stor roll att få en sådan reaktion. jag tror inte att hon var medveten om det heller. det är ytterligare en sak som skulle visa sig flera år senare. men nu vet jag bättre: den första reaktion man möts av, avgör hur lätt eller svår resten av resan blir. jag kan förstå om hon inte visste vad hon skulle säga. jag kan förstå att det spelar roll att jag inte var förmögen att berätta hela sanningen på en gång. men jag vet också att jag sa allt jag var förmögen att berätta. ju mer man berättar, desto verkligare blir det som har hänt. kanske försökte jag intala mig själv att det bara var en dålig dröm, att det inte var så fruktansvärt hemskt. men det är bara en trösttanke, för jag vet alldeles för väl att det var och är precis så hemskt som jag upplevde det där och då. det har inte minskat med åren, det har ju snarare eskalerat, tillsammans med alla mina mardrömmar och flashbacks.

och det var aldrig någon som sa att det skulle vara lätt att ta itu med övergreppen. det var aldrig någon som kunde lotsa mig rätt bland den hjälp som finns att få. det hjälpte inte att gå till en kvinna på PBU som såg ut som en fröken från trettio-talet, med benen i kors och händerna knutna i knät. det ingav inte direkt något förtroende. det hjälpte inte att gå till skolans kurator som tyckte det var passande att bryta tystnadsplikten. det hjälpte inte heller att gå till en annan kurator på en annan skola, för han kom inte ens ihåg mitt namn och på varje möte fick jag upprepa vad vi pratat om på föregående möte, för att han själv inte kom ihåg det. inte heller hjälpte det att gå till psykologen på psykiatrin som ansåg det vara passande att prata i telefonen med sin familj när hennes patient satt i fåtöljen och väntade på att få lätta på trycket. det hade kunnat hjälpa att prata med den trevliga kuratorn på psykiatrin, men då kände jag mig inte redo och hon pressade inte på. nu är jag så redo som jag kan bli och jag har gett det ännu ett nytt försök. igen.

och det var aldrig någon som sa att det skulle vara så fruktansvärt svårt att må bra igen. det var ingen som berättade att man får kämpa på egen hand, att man får slå sig blodig för att få den hjälp man behöver och det var ingen som sa att vården inte tar en på allvar. det var ingen som berättade att man får slåss så hårt för sin egen överlevnad att man till slut inte orkar längre. det var ingen som sa att man inte får hjälp om man är medveten om hur dåligt man mår och om man vet vad man behöver för att må bra. det var ingen som sa att man inte får hjälp om man säger att man har hamnat i en depression, för att deprimerade människor vet ju inte om att de är deprimerade. men jag vet. jag vet hur jag mår, jag vet varför, jag vet vad jag behöver och jag vet att hjälpen finns att få. så varför kan då inte hjälpen inse att jag faktiskt är här? varför vill hjälpen inte inse att man är redo nu? varför är allting så omvänt?

mitt svar på den frågan?
för att ingen sa någonting alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar