igår spenderade jag större delen av min dag med att ringa en hel del samtal. det har nämligen inte hänt någonting sedan jag bad min sjukskrivande läkare att skicka en remiss till psykiatrin. när jag ringde till mottagningen för att ifrågasätta varför jag fortfarande inte blivit kallad, så visar det sig att psykiatrin inte har fått in någon remiss i mitt namn. jag satt mest som ett förbannat frågetecken, då den remissen skulle ha skickats för två månader sedan. jag tackade sköterskan för hjälpen och sedan spenderades en timme med att försöka få tag på någon att skälla ut på vårdcentralen. kvinnan som jag till slut fick tag på beklagade det inträffade och lovade att gå och prata med min läkare för att sedan återkomma med ett besked under eftermiddagen. hon dubbelkollade mitt nummer och vi la på. kvinnan har fortfarande inte återkommit med svar, så imorgon ska jag ringa och skälla ut min vårdcentral i dubbel bemärkelse.
för övrigt har jag nu under kvällen suttit och googlat vilken form av hjälp det finns när det kommer till min problematik. resultaten, eller snarare bristen på dem, är skrämmande. jag googlade mina diagnoser, jag la till övrig problematik, jag ändrade form på mina sökningar och resultaten var fortfarande lika obefintliga. nu är det inte så att jag inte vet hur jag ska söka för att få rätt information, för det är jag en riktig fena på. problemet är att det knappt finns någon hjälp att få. just när det kommer till PTSD-problematiken så finns det bara ett team här och det riktar sig enbart till flyktingar. och jag är glad för deras skull, över att de som kommer hit kan få den hjälp de behöver - problemet är att PTSD inte längre är en diagnos som bara förknippas med krig och tortyr. eller så är det just det som är problemet, att man fortfarande ser det på det sättet - trots att man kan drabbas av PTSD på grund av helt andra orsaker.
jag hittade förresten lite information när det kommer till den mottagning som min remiss borde ha skickats till. när jag hittade till deras sida så stod det klart och tydligt att man har fem träffar på sig, innan de skickar en vidare till en annan instans. detta är ett ställe som ska räknas som vuxenpsykiatri med specialister inom särskilda problemområden - men man får inte träffa specialisterna mer än fem gånger? för mig låter det helt absurt och imorgon måste jag ringa och prata med dem och kolla upp om det stämmer. om så är fallet, så måste jag kontakta min läkare på nytt för att hindra att en remiss går iväg. för mig är det lönlöst att bli remitterad till någon som jag bara får träffa fem gånger, då jag har sexton års problematik att bearbeta. ska jag hinna det på fem möten? jag kan snacka, men inte till den grad som de enligt hemsidan verkar kräva att man ska göra. så vad är egentligen poängen med att komma dit då?
en fördel med allt detta strul, är att jag hittade en samlingssida för olika former av terapi. via denna sida kan man söka antingen via terapiform, utbildningsgrad, kön eller var man bor/arbetar. jag hittade några olika kvinnor som verkade passa för min problematik och skickade mail till dessa. jag förklarade min problematik kortfattat och ställde mina frågor. det som i dagsläget är viktigast för mig att veta när det kommer till en samtalskontakt är om högkostnadsskyddet gäller, vilken erfarenhet de har av min problematik, om det finns någon maxgräns gällande hur många träffar man får ha, hur de går tillväga, samt hur långt varje enskilt möte är. jag frågade även om det krävs remiss för att komma i kontakt med de olika terapeuterna. jag fick nyligen svar från en av kvinnorna, trots att jag mailade för bara någon timme sedan. det ger ett plus i kanten från min sida. nu får vi se vad övriga svarar på mina frågor.
länk till sidan: http://www.nova-net.org/
Hej Conatus!
SvaraRaderaDina ord i min blogg värmde ska du veta, de grep tag om mig och jag kände att min historia blivit sedd och förstådd. Tack för det!
Det gör mig väldigt glad att mina ord kan betyda så mycket, känner igen fenomenet då man läser någons ord och får sina egna känslor beskrivna. Det är märkligt, men kan ge en lättnad. Jag är glad att jag kan ge dig något form av svar, bara genom att skriva.
Angående anmälan har jag mystiskt nog hört olika från olika håll. När en vän till min mamma skulle hjälpa sin dotter att anmäla övergrepp i barndomen, sade de att tiden för anmälan gått ut, och gör det fem år efter sista övergreppet ägt rum. Kanske något man borde kolla upp en gång extra, ifall jag skulle välja att anmäla en dag.
Det här med insikten, ja den är väldigt svår att hantera. Ibland omöjlig. Man vill gärna gömma den igen. Vissa dagar kan den dock kännas som en lättnad. Man får förståelse för sitt förflutna på ett annat sätt. Får grepp om varför allt de senare åren hände, all smärta och ångest. Att det plötsligt inte blev så konstigt att man föll, och utvecklade ett sådant självförakt. Andra dagar är det svårare, då vill man inte veta. Jag hanterar den genom att ändå acceptera den, och finna allt det ljus som även kommit med det svåra.
Har varit inne på din blogg och läst, och jag beundrar även din styrka. Läser att även du genomgått något fruktansvärt, och jag får ihop ett och ett ju mer jag läser. Kommer fortsätta läsa för att få ett ännu större grepp, ibland är det en lättnad och en sorg samtidigt att någon annan varit med om det hemska.
Tack återigen för att du skrev, vill du någon gång ha stöd av något slag, finns jag.
Kom ihåg att du är stark, även när det inte känns så.
Hälsningar, flickan inuti