klockan börjar bli mycket och det har runnit många tårar under dagen. lägenheten är mörklagd, om man bortser från alla ljus som jag precis har gått omkring och tänt. jag minns inte sist jag hade en sådan sorgsen dag som idag, eller när jag tog en långdusch med mina egna tankar och musiken. jag minns inte heller sist jag tände ljus i hela lägenheten och bara lät alla tankar och känslor skölja över mig. det är skönt att göra det igen, även om jag många gånger är långt ifrån beredd på de känslostormar som visar sig. dock är det ett stort tecken för mig, på att jag inte har varit helt ärlig mot mig själv med de känslor jag har haft under en ganska lång tid. jag känner mig faktiskt lite smått falsk mot mig själv när jag tänker på det.
min kärlek försöker finnas där för mig när det blir såhär i mitt system. jag vet att det inte är lätt och jag vet att jag inte gör det lätt för honom, men jag kan inte riktigt hindra det heller. när alla dessa känslor sköljer över mig så vill jag helst bara vara i min ensamhet, möjligtvis med musik och tända ljus, men helt uppslukad av mig själv så att jag kan ta till mig allt som händer och bara ta in och försöka bearbeta det eventuella kaos som uppstår. problemet är dock att jag inte är förmögen att säga det till honom när jag redan är "in the moment" och istället uppfattas jag som arg. det är inte min mening, absolut inte, men jag vill inte bli störd och tappa känslorna som uppkommer, för då glömmer jag min tankegång och jag har svårt att komma över att jag inte kom fram till vad jag ville ta med mig ut ur känslan. det har en tendens att bli några krockar i den processen..
jag försöker att tänka på att han bara vill hjälpa mig, men jag är verkligen inte bra på att visa det för honom. jag vet inte om det är jag själv som har skapat den bilden eller rollen, eller om det är någonting som någon har gett mig, men det känns som att jag inte får vara ledsen. jag är den som ska vara glad och klok och komma med goda råd och pusha andra. jag är gärna den personen också, men jag orkar inte vara det hela tiden och jag orkar inte fortsätta sätta mina egna känslor åt sidan för att jag ska finnas som stöd åt andra. man borde väl kunna kombinera de två, inte sant? jag hade gärna gjort det, för jag tycker om att finnas där för de som vill att jag ska finnas där. men ibland så är det jag som behöver falla för en stund också. jag vet inte om alla förstår det. sen om det beror på att jag inte ger den nödvändiga informationen, eller om det beror på att människor inte är särskilt lyhörda, det kan jag inte svara på. en stor del av mig hoppas dock på att jag har mig själv att skylla, för det är lättare att hantera än att de människor som ingår i mitt liv eventuellt inte skulle vara lyhörda eller lyssna till det som aldrig blir sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar