"sometimes i cry"

jag hade en ganska lång period då jag var oförmögen att visa känslor. hur mycket jag än ville, så kunde jag inte fälla tårar. det har vänt nu, ganska rejält. jag gråter för väldigt lite, jag känner mig ledsen väldigt ofta och jag gråter i situationer som får mig att skämmas över att tårarna rinner. jag behöver ha någon här som förstår vad jag känner och vad jag tänker utan att jag säger någonting, för jag har inga ord att använda. jag vet inte hur jag ska förklara mig och jag vet inte om jag vill. jag vill mest bara känna att det är okej att vara ledsen och att jag får vara det tills känslan passerar. jag vet inte om jag får det. jag vet inte om det är okej att vara tjugosex och vilja gråta som ett barn eller om jag förväntas rycka upp mig, bita ihop och bara gå vidare.

idag är en sådan dag då jag verkligen bara vill ligga i fosterställning och låta tårarna forsa. jag känner mig ledsen över det mesta som händer, trots att jag har roliga saker att längta till. jag kan inte hitta en specifik anledning till varför jag känner mig så ledsen. kanske är det som hon sa, det är mycket som släpper. jag vet faktiskt inte. det finns så många saker att peka på, att jag tillslut inte kan urskilja en enda. jag vet inte riktigt hur jag ska hantera denna ledsamhet och idag städade jag till ljudet av riktigt sorgsna låtar. det är inte någonting jag brukar jag göra, men det var det enda som kändes rätt idag. det är verkligen en sådan dag då jag bara vill fortsätta spela sorgsna låtar, se sorgliga filmer och sitta i min egen bubbla och läsa mina gamla texter och återuppleva känslan av att kunna sätta ord på mina känslor, för jag kan inte längre komma ihåg hur det går till.

jag är ledsen över pappa. jag kan knappt tänka på honom nu utan att tårarna vill rinna över kanten. det är så mycket jag hade velat ha honom här för, men mest för att ha min pappa att krama och inte någon annans. jag ser saker jag förknippar honom med mest hela tiden och även om det får mig att le, så får det hjärtat att brista lite extra i kanterna. jag har ingen här som förstår hur det känns att sakna såhär, jag har ingen som kan sätta sig in i den sitsen. och jag kan inte förklara hur det känns heller, för det är alldeles för mycket och alldeles för stort. och jag önskar att jag hade pengarna för att kunna tatuera mig i hans namn, men det har jag inte så det går inte. och jag önskar att han fanns här så att jag hade haft någon vuxen i mitt liv som tycker att det som har hänt är fel. att någon som känner mig och vet hur min familj funkar, tycker att det är fel och faktiskt vågar säga det. en pappa som kan torka mina tårar och hålla mig hårt och säga att allting kommer att lösa sig, för just nu, just idag, så känns det som att allt det här kommer att sluta så fruktansvärt illa och jag vet knappt vad jag ska ta mig till längre.