"the ticking clock"

"..are you hurting the one you love?
when they watched the walls, and the ticking clock
are you hurting the one you love?
and was it something you could not stop.."

häromkvällen hamnade vi framför ett avsnitt av dr Phil och jag kände mig lite smått träffad när jag såg rubriken. "My brother is my molestor". jag trodde att avsnittet skulle öppna ögonen på människor och även öppna ögonen på mig själv, men jag kände inte alls igen mig i det som visades. pojken i familjen hade börjat förgripa sig på sin lillasyster när hon var åtta, nio år och när dottern väl berättade för sin mamma vad som hade hänt, blev polisen ditkallad och pojken åkte in i fängelse. när programmet visades var pojken nitton år och flickan fjorton. man fick inte se deras ansikten, men man fick se mamman i bild. jag hade väldigt svårt att relatera till deras familjesituation, då det var samma gamla scenario som spelades upp. jag ska förklara vad jag menar lite närmare.

först och främst, så började mamman med att säga att hon älskade sin son precis lika mycket som alltid, även "om hon kanske inte ansåg att han hade gjort så bra val". detta gör mig lite smått förbannad, och jag blir ännu mer förbannad över att hon faktiskt framställer det som att hans beteende är helt okej. vidare i klippet får man även veta att hennes son, som har förgripit sig på hennes dotter, precis har blivit pappa själv och har en liten dotter - som han dyrt och heligt säger att "han aldrig skulle lägga ett finger på, då hans begär inte längre finns". samtidigt som han i en annan del av intervjun sitter och säger att han valde att utnyttja sin lillasyster för att "hon var lätt att bruka makt över och övertala till att vara tyst." jag blir förbannad bara jag tänker på avsnittet och återuppspelar det i huvudet. av många anledningar kändes hela avsnittet så fruktansvärt.. falskt. stelt, inläst och nästan uppgjort.

när lillasystern kom ut på scenen förklarade hon att hon fortfarande älskade honom precis lika mycket och att det fortfarande var hennes bror och att hon (som den övriga familjen) önskade att allting skulle bli som vanligt. broderns respons var att han att ville vara allt för henne som han alltid hade sagt att han ville vara - en beskyddare. det kändes som att brottsoffret hade blivit tvingad till att säga allting som hon sa och när dr Phil påpekade att hon faktiskt inte hade någon skuld eller skam i det som hade hänt, så bröt hon ihop totalt. brodern förstod inte heller vidden av skadorna han hade orsakat för och hos henne, och verkade ta det hela med en klackspark, precis som om det vore det mest naturliga i hela världen att gå över gränsen på någon som inte kan värja sig ifrån det.

jag kokade av ilska. jag kokar fortfarande av ilska. alla brottsoffer vill inte ha med sin förövare att göra och alla brottsoffer älskar inte fortfarande sin förövare. alla vill inte ha fortsatt kontakt med de som har varit där när övergreppen pågått och inte haft ögonen öppna och sett vad som har hänt. alla vill inte blanda sig med de som inte ingrep och alla vill inte ge en extra chans och alla tycker inte synd om förövaren "bara för att han inte visste bättre". jag blir så förbannat skogstokig över att det är den enda bilden som media målar upp och att det gör att alla andra reaktioner faller i glömska och försvinner någonstans mellan stolarna. det är inte okej.

jag tycker det är helt rätt att förövaren i detta fall fick fängelsestraff för det han utsatte sin lillasyster för, men det är USA det handlar om. rättssystemet i USA är betydligt hårdare än vad det är här i Sverige, för i Sverige så friar man hellre än man fäller och sedan blir man förvånad över att den misstänkte begår fler brott av samma karaktär. ja, herregud vad konstigt.. verkligen. se till att sätta jävlarna bakom lås och bom redan efter första övergreppet. men nej, istället åker skygglapparna på, man låtsas att man inte ser, för det är lättare att låtsas som ingenting än att faktiskt skapa någon form av kalabalik som kan leda till att en människa slipper få sitt liv förstört. för trots allt, så är det ju ändå mer synd om förövaren än om brottsoffret, inte sant? fråga bara rättssystemet..