17 juni 2012

"i´m stepping away from the guilt and the shame"

i fredags gjorde jag det som jag inte klarade av att göra för sjutton dagar sedan. även om det hade varit planerat länge och jag kände mig trygg i situationen och i mitt beslut, så föll jag trots allt ändå på mållinjen första gången. jag såg hela mitt liv passera revy och jag insåg att även om min familj inte är vad en familj borde vara och att det finns fler sprickor än helheter - så var jag inte beredd att på en sekund gå från att ha den enda sortens familj jag känner till, till att gå till att ha ingen alls. så kvällen innan jag skulle ha genomfört steg ett till att ta tillbaka makten över mitt eget liv - kastade jag tyvärr in handduken.

under flera dagar var det allt jag kunde tänka på. varför genomförde jag det inte? hur mycket av en familj har jag egentligen levt i? är vi en familj så länge jag kan bli trampad på och alla andra får må bra? är allting okej så länge jag fortsätter vara en offergåva utan egen talan? dessa känslor, tankar och frågor gjorde mig förbannad och till slut ringde jag faktiskt upp M och berättade om de planer jag haft och anledningen till att jag inte kunde genomföra det första gången. jag berättade allt, jag bröt ihop flera gånger under samtalet och även om jag fick höra saker som jag velat höra i flera år, så vet jag fortfarande inte om jag kan lita på det som blev sagt. det känns för bra för att vara sant och det känns som att den "nya inställningen" är för mycket av en total motsats till den "tidigare inställningen" att det nästan känns som ett spel för galleriet. jag har ingen aning, kanske är jag suspekt helt utan anledning, det låter jag vara osagt. men hur som helst, så känns det ändå nästan lite för bra.

oväntat nog så tyckte M att jag skulle göra det som jag från början hade tänkt, men inte klarade av. M tyckte att jag skulle göra det så fort som möjligt, för att kunna börja leva mitt liv på det sätt jag vill och behöver leva. M sa även att om jag behöver göra detta för att kunna gå vidare med mitt liv, så är det helt enkelt det jag behöver göra. M sa att ingen kontakt kommer att gå förlorad och menade att vi alla är vuxna individer idag, vilket kändes skönt där och då. dock har jag redan märkt en skillnad i den kontakt vi hade och det har varit tyst i telefonen sedan i onsdags. det känns konstigt, men inte förvånande. kanske hade det varit lättare om jag hade vågat hålla ett öppet sinne gentemot M, men jag vet inte om jag klarar av det än och jag vet inte hur jag ska kunna bygga upp en relation på distans där jag inte vet hur mycket trovärdighet det finns i orden som yttras, för jag ser trots allt inga uttryck eller gester och slutresultatet är att orden känns ihåliga och tomma. det kan uppfattas som orättvist och elakt och jag har själv tänkt igenom allt detta väldigt många gånger och väldigt noggrannt, men ändå kommer jag alltid fram till en slutsats: jag vet inte hur jag ska våga lita på orden som vuxna säger, oavsett sammanhang eller relation.

slutsatsen blev trots allt att jag i fredags gjorde en polisanmälan mot min förövare, för de sexuella övergrepp jag som barn blev utsatt för. det var en jobbig upplevelse att anmäla och att försöka minnas så många saker som möjligt. flashback efter flashback slog mig när jag satt där mitt emot polisen och jag kom på mig själv med att tänka "hur kan jag någonsin ha trott att detta beteende och dessa handlingar är normala?" saker som jag själv knappt har vågat tro att de varit fel, var det enligt polisen och därmed även enligt lagen och därmed fick jag veta att det var värre än jag trodde där och då. vilket resulterar i att jag under denna helg har försökt greppa att lagen och jag inte har sett på min situation på samma sätt och jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till det. det som var "en piss i Mississippi" för mig, räknas enligt lag som våldtäkt. det som var den första händelsen, och därmed även den värsta för mig, den räknas överhuvudtaget inte alls för att förövaren inte var straffmyndig. jag inser för varje tanke som slår mig, att jag måste ha fått en väldigt skev bild av vad som var och är rätt och fel.

det som skrämmer mig mest är att jag redan som barn borde ha vetat hur rättssystemet såg ut, för att kunna agera korrekt enligt Sveriges Rikes Lag, för att i dagsläget underlätta för en fällande dom. det känns så fruktansvärt absurt. att behöva fortsätta säga nej i en underlägsen situation, då ett "nej" i dennes ögon innebar "nu får jag jaga lite extra, men det är bara att köra på ändå".. och när jag vet att ett "nej" slutar med att behandlingen blir tio resor värre och att han dessutom tycker att det är kul (!), då är det väl klart att jag är tyst för att få det att sluta så snabbt som möjligt. men nej, enligt polisen så hade jag i vissa situationer behövt säga nej eller göra motvärn, eller rent utav varit tvungen att gå därifrån, för att situationen skulle anses som som antingen olaga hot, sexuellt ofredande eller något annat otrevligt. ansvaret ligger alltså på mig, som offer och som underlägsen, att veta vad som förväntas av mig i en situation som är mig påtvingad och som jag försöker ta mig förbi.

så jag undrar; var i hela denna soppan hamnar ansvaret på förövaren?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar