"you left me no choice"

"du skadade hela mitt väsen
du sa att jag alltid gjorde fel
du klagade på hela mitt väsen
tills jag inte längre var hel
man skadar inte om man älskar
vilket du faktiskt säger att du gör

spring för livet om det är dig kärt
att slå tillbaka, det är det inte värt
du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
det enda du kan göra är att gå
det enda du kan göra är att gå"

det finns ett telefonsamtal som spelas på repeat i mitt huvud. efter att jag hade berättat för M om mina planer på att göra en polisanmälan, så gick allting lite för enkelt. några dagar senare fick jag ett samtal med en hel del frågeställningar, vilket jag faktiskt uppskattade. jag svarade på frågorna i tur och ordning och förklarade att jag var så förberedd man kan bli på att det efter en anmälan kan gå lite hur som helst. oavsett vad som sker, så vet jag att jag gjorde min plikt som människa - jag gjorde rätt som anmälde. det finns dock en frågeställning - eller snarare ett påstående - i det samtalet, som jag inte kunnat släppa;

"du valde själv att inte vara delaktig i vår familj. Du tog avstånd från Oss."

jag kan inte riktigt "wrap my head around it". jag kan inte för allt i världen se hur det var ett val jag gjorde. det var någonting som tvingades fram. även om ingen annan insåg, eller erkände, att det var fel på så fruktansvärt många plan - så gjorde jag det. jag visste hela tiden hur fel det var, men jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle få bära skulden och skammen i slutändan. så ja, jag kände att jag inte ville vara delaktig i en gemenskap där denna åsikten existerade. jag ville inte ta del av falska leenden och hotfulla situationer som kränkte min integritet. så ja, jag tog mitt avstånd. för att överhuvudtaget överleva.

det är val jag önskar att jag aldrig hade behövt ta. jag skulle aldrig välja bort min familj frivilligt - om det faktiskt inte vore livsnödvändigt. men min bild av en familj raserades i samma stund som han gick över gränsen. den raserades ytterligare när jag, av vuxenvärlden, inte fick respons på att de känslor jag upplevde var normala och dessutom helt okej att känna. den raserades när jag fick slängt i ansiktet att hans handlande var normalt och försvarbart med att "han var nyfiken. det är alla på sina syskon". de orden och känslorna de orsakade - fick mig att helt ge upp hoppet om en familj som var skapad av blodsband.