"aftershock"

tidigare har jag skrivit om hur polisen ser på våldtäkt mot barn och vilken lättnad det var för mig att få se svart på vitt, att min förövares handlande faktiskt klassas som ett brott. därför blev det en ganska stor chock för mig när jag igår under min polisanmälan fick ta del av lite annan information. tanken hade tyvärr slagit mig tidigare, men jag släppte den ganska snabbt med tanke på att jag visste vad brottet faktiskt klassificerades som. med facit i hand så borde jag ha kollat upp detta mer, för då hade jag kanske kunnat undvika att uppleva den känsla jag istället fick uppleva när jag satt där mitt emot polisen igår, för det kändes som ett slag i magen och någonting inom mig brast. saker var inte som jag trodde och jag var inte beredd på att ta del av den information som delades ut i de jobbigaste timmarna av mitt liv. detta är vad jag blev informerad om av polisen;

även om jag lagligt sett räknas som ett barn med tanke på att jag var elva år och även om brottet i sig klassas som våldtäkt (mot barn, med tanke på min ålder) - så kommer detta brott inte att räknas alls, med tanke på att min förövare inte var straffmyndig vid tiden för brottet. han var två år ifrån straffmyndig när det första brottet skedde och därmed kommer han att gå fri från den händelsen. allt som skett efter att han fyllde femton år, det vill säga, efter att han nått den straffmyndiga åldern, kommer däremot att räknas. jag har svårt för att förlika mig med det. jag vill inte riktigt ta det till mig, alltså överhuvudtaget.

för mig var den första händelsen den absolut grövsta, på alla plan. den orsakade mest smärta, den skrämde mig mest, den gjorde mig paralyserad. den dödade all tillit i mitt system, den förstörde min syn på mig själv och den skapade hat i och till min egen kropp. det är också den händelsen som har fått flest konsekvenser i efterhand och jag slåss mot dessa konsekvenser än idag, femton år senare. det kan tyckas vara en löjlig sak för någon annan, men det är oerhört jobbigt för mig. jag kan inte göra en sådan "enkel" sak som att använda tampong. jag får panik av bara tanken och när jag med hjälp av L skulle försöka övervinna min rädsla så gick det bra i några sekunder innan jag fick total panik och pendlade mellan hysterisk gråt och andnöd. det var fruktansvärt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. idag ger tanken mig både magsmärtor och illamående.

det är först i år som jag vågade göra en gynekologisk undersökning, och då behövde jag göra andningsövningar i flera timmar för att överhuvudtaget kunna genomföra det. L var tvungen att följa med som sällskap, då jag inte vågade gå dit själv. L fick även informera vårdcentralen om min bakgrund då jag själv inte ens kunde säga det högt utan att bryta ihop. jag blir förbannad över att han har lyckats förstöra så mycket för mig, men samtidigt vet jag inte heller hur jag ska kunna gå vidare. jag vill göra det nu, helst för flera år sedan - men jag vet att jag inte kan stressa fram ett resultat. och samtidigt som jag vet detta, så vill jag ändå pressa mig att komma lite längre varje gång, men då blir jag istället rädd över att jag ska pressa mig själv för hårt och falla isär totalt över att jag gick för hårt fram, alldeles för snabbt. det känns som att det inte finns någon mellanväg att gå i den här situationen och det är svårt att veta hur man ska gå tillväga när man inte vet vad som egentligen är bäst för en själv. det är skrämmande att känna sig som elva igen, då jag vet att jag är vuxen nu och "måste" agera utefter det.