i början på detta året mådde jag fruktansvärt. jag hade flashbacks nästintill tjugofyra timmar om dygnet och jag i sinnet levde jag mer som en rädd flicka på elva år, än som den kvinna på tjugofem som jag faktiskt var. där och då trodde jag inte att det skulle bli så pass psykiskt påfrestande som det faktiskt var, att prata om allting med en utomstående. med tanke på att jag har levt i det förflutna större delen av mitt liv, så trodde jag inte att skillnaden skulle bli särskilt stor. jag kunde inte ha mer fel.
i samband med att min bearbetningsprocess satte igång med hjälp av min samtalskontakt E på organisationen HOPP, så satte även min minnesbank igång på allvar. alla minnen jag hade förträngt, förtryckt och ignorerat, kom upp till ytan igen och jag levde mer i mitt huvud än utanför. jag avskärmade mig från omvärlden och fokuserade på att få bra betyg i skolan. i samma veva bestämde jag mig för att göra ett projektarbete om det, för att tvinga mig själv att avsluta den bearbetning jag påbörjat.
jag gick på mina möten varje eller varannan vecka, beroende på vilka möjligheter vi båda hade och varje gång längtade jag efter att träffa E. trots att det var en fruktansvärt jobbig anledning som var orsaken till att vi träffades, så blev jag glad av att träffa henne och jag kände mig både hörd och förstådd. jag uppskattade att ingen känsla jag upplevde var fel och jag tyckte om att hon lyckades sätta ord på de känslor och tankar som jag inte kunde förklara och det gav mig en stor känsla av trygghet.
efter varje enskilt möte fick jag minst en läxa att genomföra till nästa träff och med tanke på hur inriktad jag är på att prestera, så genomförde jag varje uppgift trots att de var väldigt tuffa övningar. ibland drog jag ut på det så länge som möjligt, men jag ville att E skulle bli stolt över mig (bekräftelsebehovet har tyvärr blivit enormt), så jag tog mig igenom. i efterhand så känns det dock bra, då varje enskild övning har varit väldigt viktig och haft ett djup och har alltid kommit vid rätt tidpunkt.
även om jag var lite skeptisk i början till att börja på HOPP då mina tidigare erfarenheter av "hjälp" inte har varit särskilt bra, så är jag både förvånad och imponerad över hur långt man kan komma på tio träffar. jag trodde att jag skulle stå själv när allt var som värst, men E har funnits där hela tiden och i samband med vårt sista möte så kände även jag att det var dags att stå på egna ben - åtminstone för en stund. jag känner mig ganska trygg i situationen, även om jag inte vet vad som komma skall.
E har försökt lära mig hur man lever här och nu och inte fokusera så mycket på det som varit eller det som skulle kunna komma och jag försöker att ta det till mig. jag kan inte påstå att det är lätt, men jag har åtminstone lärt mig att "leva här och nu" någon stund under varje dag och det i sig känns som ett väldigt stort steg att ta. det är många babysteps just nu, men det känns som en lagom takt och det är bra, så för stunden nöjer jag mig faktiskt med det, samtidigt som jag fortsätter se framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar