"don´t act like i never told ya"

"don´t act like i never told ya"

för ett tag sedan försökte jag samla ihop mina tankar för att kunna skriva ett sammanhängande inlägg, men det gick inte alls som jag hade tänkt mig. tankarna fortsätter snurra åt många håll och kanter, men det är fortfarande vissa saker som är ständigt återkommande. slumpmässiga meningar som jag inte kan släppa taget om och ogenomtänkta fraser som dröjer sig kvar. ikväll delade jag med mig av några stycken i gruppen och det kändes bra. jag såg hur en av de andra höjde på ögonbrynen i någon form av chock och ilska och jag förstår varför hon reagerade som hon gjorde. frågan är varför jag inte reagerade på samma sätt när meningen yttrades till mig där och då. jag undrar det ganska ofta; varför reagerar jag så jävla sent på saker? dagar, månader, år?

jag valde att berätta tre olika fraser som har dröjt sig kvar och som jag inte riktigt kan skaka av mig. dessa tre fraser återkommer alltid och finns i bakhuvudet varje gång jag funderar på att berätta för någon om varför jag är som jag är och reagerar som jag gör i olika sammanhang. fraserna hemsöker mig och får mig att tvivla på om någon kommer att tro på det jag berättar. även om sanningen är så äckligt jävla tydlig för mig, så kräver tydligen omvärlden någon form av bevis som visar på att det jag berättar faktiskt är sant och det gör mig förbannad. för mig är det så sjukt självklart att man inte hittar på sådana saker, oavsett omständigheter. ska man ljuga, så ljuger man om något litet, man väljer inte att hitta på en lögn som gör att man själv blir den som får ta smällen och bära skulden. det är ju bara ren idioti. vissa människor tänker ju dock inte steget längre och inser att det inte finns någon anledning med att hitta på någonting "för att få uppmärksamhet", när den uppmärksamhet man får är i en sådan negativ bemärkelse att det knappt går att beskriva. tror folk verkligen att man vill bli utstött på det sättet? på fullaste jävla allvar?

men, för att komma till poängen. de tre fraser som fortfarande dröjer kvar x antal år senare, är:

* "det är ingenting att gråta över, det är normalt"
* "du borde vara tacksam för att du har fått dig något"
* "jag tror inte att det har hänt dig, för det har inte hänt mig"

och hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte förstå någon av ovanstående meningar. det är inte normalt att utsätta sitt syskon för sexuella övergrepp, jag kommer aldrig någonsin att bli tacksam "för att jag fått mig något" och bara för att jag (vad jag vet) är den enda i familjen som blivit utsatt, så gör det inte övergreppen mindre verkliga för det. men, alla förstår tydligen inte det och det är det som gör mig så satans förbannad - fortfarande. jag bara menar, att om övergrepp endast kan vara verkliga och sanna om det är fler än en i en familj (där förövaren oftast finns) som har blivit utsatt, så finns det väldigt många förövare där ute som har blivit felaktigt dömda för dessa former av brott. det finns ingen form av "regel" som säger att övergrepp endast är verkliga om två eller fler i familjen har blivit utsatta, men det är för den sakens skull inte heller ovanligt att flera medlemmar i en familj/släkt blir utsatt för sexuella övergrepp av en och samma förövare. jag kan bli så satans förbannad på den naivitet som existerar hos en del människor, människor som letar efter nålar i höstackar för att hitta någonting som visar på att det inte kan existera en förövare i den familj man själv vuxit upp och lever i. det känns absurt och avskyvärt att människor hellre blundar för sanningen, än inser den.