det är många tankar som cirkulerar hos mig nu. det känns nästan som att jag mediterar dygnet runt för att det är så många tankar och känslor som kommer och går och jag har svårt att hålla fast vid dem. trots detta, så finns det en tanke som hela tiden stannar kvar. en tanke som jag inte kan släppa taget om, som jag inte hittar något bra svar till: varför vill ingen vuxen se vad som händer?
jag vet hur min egen historia ser ut. nåja, större delen av den i alla fall. det finns många minnen som inte har kommit upp till ytan, det finns vissa minnen som är svårare att slå bort än andra. sedan finns det också en hel del black-outer. jag har inget som helst minne av vad som pågick i mitt liv mellan fem och elva års ålder. jag minns att jag fick en hund, men att jag utvecklade en allergi och någon annan fick ta över. jag minns hur det var i skolan och hur bra jag trivdes med min fröken. men jag minns ingenting om hur jag mådde, om jag var lycklig, om jag var deprimerad, om allt egentligen stod rätt till. det enda jag med säkerhet minns är, att jag nästan alltid hade ont i magen i skolan. att jag fick lämna lektionerna och ligga i fosterställning på en bänk eller på en soffa uppe i biblioteket. jag minns inte varför jag hade ont. jag minns att jag inte hade fått min mens än, för det var före den tiden - men det skrämmer mig något ofantligt. mitt minne är ingenting som brukar svika, det har aldrig gjort det förr. så vad är det som har pågått under den tiden som gör att jag har en blackout på flera år? vad är det som mitt system inte vill att jag ska kunna minnas?
av de människor jag har kommit i kontakt med så verkar det finnas en överrepresenterad röd tråd bland föräldrar som vägrar inse vad deras barn har blivit utsatta för. det är skrämmande. som liten lär man sig att alltid kunna komma till mamma eller pappa eller vem man nu har i sin närhet som man vågar lita på, och berätta så fort någon har varit dum mot en. man får lära sig att slå tillbaka, att stå på sig, att inte ta skit som inte tillhör en. man får också lära sig att världen är orättvis och att det finns "fula gubbar" som man ska akta sig för. och det är klart, "fula gubbar" finns det gott om. men man får inte lära sig hur man ska hantera det när just den fula gubben som man själv blir utsatt för, ingår i den egna familjen. då ska man helt plötsligt "lära om och lära rätt", för: fula gubbar är bara fula gubbar om de är totala främlingar. ingår de i familjen får du själv bära skammen och skulden och sopa resten under mattan så ingen utomstående tror att vi är någonting mindre än perfekta. för alla har vi ju hemligheter, inte sant?
så går man in på www.projectunbreakable.tumblr.com och får se bilder på överlevare som håller upp plakat med citat från deras förövare och ibland även vad deras närstående har uttryckt för synpunkter på vad de har varit med om. jag älskar att titta på dessa bilder, men jag hatar att läsa citaten. några citat skrämmer halvt livet ur mig: “This is how a dad is supposed to take care of his little girl” har en av förövarna sagt. en närstående uttryckte sig såhär: “He’s a boy and boys experiment… What he did was perfectly normal. Now kiss and make up.” -said his mother, my stepgrandmother. ett annat svin sa detta: “just tell your Mom you got hurt in the garage.” (age 8-10) - Mom’s
boyfriend.
(as an explanation for the rope burn on my leg from him tying me up
on an exercise bench and raping me for hours.) en okänslig pojkvän sa såhär efter att han hade fått veta att hans flickvän hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av en annan man: “So you put out for him but you won’t for me?” jag blir livrädd.
är det såhär samhället ser på sexuella övergrepp? att det inte är någon fara om människor blir utsatta, så länge man själv slipper komma i kontakt med oss? att det är "dåligt" att man "ställer upp för förövaren", men inte klarar av att ha sex med sin partner? att man ska be om ursäkt till sin förövare för att man "har gjort någonting för att få dem att gå över gränsen?" det hela är så satans absurt så jag blir illamående på riktigt. och fortfarande, trots att det pågår överallt, hela tiden - så blir alla så fruktansvärt förvånade när de "helt plötsligt" får veta vad som pågår i deras närhet. som om världen stannar till i två sekunder, för att sedan snurra vidare precis som om ingenting har hänt. överhuvudtaget. och de vuxna vägrar se, vägrar lyfta upp ämnet, vägrar ta ton och vägrar hjälpa. det som är mest skrämmande är att det oftast är de människor som de själva satt till världen, som de sedan vägrar älska, vägrar tro på och som de vägrar att finnas där för när de hemligheterna uppdagas. livet går tillbaka till det normala på två sekunder.
för alla.
utom den utsatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar