"hiding the words"

"you see the smile that’s on my mouth
it’s hiding the words that don’t come out
and all of our friends who think that i’m blessed
they don’t know my head is a mess"

för några veckor sedan kontaktade jag några olika reportrar (med en bakgrund av artiklar gällande sexuella övergrepp) för att ifrågasätta varför just dessa medieformer alltid uppvisar samma form av förövare och samma form av övergrepp. jag påpekade att de bidrar till att ge en felaktig syn på alla övriga som har blivit utsatta, i synnerhet de som inte vågat söka hjälp för att de inte riktigt hunnit förstå eller inse vad för form av övergrepp de blivit utsatta för. i vissa fall har de inte ens förstått att de faktiskt har blivit utsatta för övergrepp. jag påpekade även hur stort inflytande dessa medieformer faktiskt har och att de kan bidra till att ge fler utsatta människor chansen att få hjälp, förutsatt att de faktiskt börjar informera om alla olika former av förövare och övergrepp som pågår varje dag i landet. jag påpekade även att de kan bidra till att minska mörkertalet genom att belysa alla varianter av sexuella övergrepp och dess förövare, istället för standardversionen som brukar lyda "pappa är förövare och det visar sig vid vidare undersökningar att han själv har blivit utsatt som barn och därmed fört detta vidare genom nya generationer. det vanligaste är att förövaren, som oftast är man, själv har blivit utsatt som barn och därmed förlorat  makten över sitt eget liv och hämnas därmed på sina egna barn genom att återta makten han själv förlorade som barn." denna bild är vanlig, ingen tvekan om saken, men det är långt ifrån den enda bilden som existerar och detta ville jag påpeka. svaren jag fick från reportrarna var ganska olika varandra;

den ena reportern menade att det inte var värt att intervjua någon angående sexuella övergrepp om dessa inte var ihopkopplade med det svenska rättssystemet eller den svenska vården eller liknande instanser. hon menade alltså att det bara fanns ett intresse att skriva om detta förutsatt att man på något sätt kunde ge en känga åt det land vi lever i, på ett eller annat sätt. hon påpekade även att det var tvunget att finnas en nyhetsfaktor/intresse kring ämnet för att det skulle vara värt tiden. jag blev fly förbannad.

den andra reportern var betydligt trevligare i sin framtoning och menade att hon var intresserad av att skriva en sådan artikel, men att problemet många gånger är att förövaren antingen inte har blivit anmäld eller dömd för brottet, samt att det var få brottsoffer som vågade gå ut med sin historia. vi mailade fram och tillbaka och jag ifrågasatte varför de som väl vågar gå ut med vad de blivit utsatta för, ändå måste vara anonyma. hon menade att det av etiska och rättsliga skäl behövde vara så, och att man var tvungen att ta hänsyn till förövaren och dennes familj. jag tyckte att jag fick bra svar av henne, men samtidigt blev jag riktigt förbannad över att man måste ta hänsyn till förövaren med familj. jag förklarade detta för henne och påpekade min åsikt gällande att behöva ta hänsyn till den som begått brottet, samt att brottsoffer nästan blir påtvingade offerrollen av media då man tvingas vara anonym och via media inte får hjälpen att faktiskt ta tillbaka makten över sitt eget liv. hon förstod min poäng och verkade hålla med till viss del.

jag vet inte varför det har blivit så viktigt för mig, men jag känner en ständig dragning till att kontakta människor som kan påverka synen på sexuella övergrepp, dess brottsoffer och dess förövare. jag tänker på det ständigt och jag har ett sådant enormt begär av att öppna ögonen på folk. inte bara för min egen skull, utan för människor överlag. jag tror att jag vill öppna ögonen på människor här och nu, för att de som fanns där för mig när jag väl berättade, inte var särskilt bra på att fortsätta hålla sina ögon öppna.