"what would happen if you died?" part 1.

det är någonting som jag tänker på väldigt ofta; "vad skulle hända om någon av dem dog?" med tanke på att jag inte har någon direkt kontakt med min ursprungsfamilj, om man bortser från de få mail jag har skickat utan att få någon vidare respons - så känns den tanken lite skrämmande och lite främmande. om han nu skulle dö skulle jag nog inte bry mig nämnvärt. kanske skulle jag känna mig lättad. kanske skulle jag kunna känna mig fri. kanske skulle mitt ohälsosamma förhållande med det dåliga samvetet slå ner mig till marken. jag hoppas att jag skulle känna mig fri och att jag skulle lyckas hålla det dåliga samvetet borta från mitt liv, men jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att slippa oroa sig över att någon annan kan skadas till förmån för hans lustar. jag har önskat livet ur honom väldigt många gånger, men ändå kan jag inte hata honom. det fanns en tid när det var allt jag gjorde. all min energi gick åt till att vara förbannad och hatisk. mot honom, mot hans handlingar, mot omvärlden. men jag är inte kvar där längre.

är det logiskt att önska livet ur någon som man inte är kapabel att hata? jag har problem med att hitta logiken i mina egna känslor och tankar, men samtidigt är det såhär det ser ut. jag hatar honom inte. jag önskar honom inget gott, men jag hatar honom inte heller. jag vet att det inte skulle påverka honom att jag bär omkring på hat. jag vet också att det hade påverkat mig enormt. jag vill inte ha hat i mitt liv längre, men jag vill inte ha någon utav dem i det heller. jag vet inte när jag slutade hata honom och det stör mig lite. det finns inget speciellt tillfälle som jag kan minnas att jag upplevde som "okej, nu hatar jag inte honom längre. det är inte värt det." kanske var det någonting som kom krypande, någonting som växte till sig successivt genom åren och genom självständiga insikter. jag vet inte när förändringen inträffade och jag har ett problem med det, då jag vill kunna urskilja de specifika händelserna. jag funderar på om jag ska rannsaka detta och försöka hitta det tillfälle då hatet lämnade mitt system och lämnade plats för annat.

nu är jag istället fast i sorgen. jag känner sorg över allt som hade kunnat bli, över den bror han hade kunnat vara. jag känner sorg över att jag inte vet vilka möjligheter jag hade haft om övergreppen aldrig hade inträffat. jag undrar vem jag hade varit som individ. jag undrar vad mitt system hade varit fullt av, om alla tankar som genomsyras av övergreppen, aldrig hade existerat. ibland kan sorgen göra mig arg, men det är sällan jag blir riktigt förbannad. jag önskar att jag hade kunnat bli förbannad, för då hade det varit lättare att göra någonting konstruktivt med alla tankar och känslor. som det är nu så blir allting rent och skärt kaos och jag har svårt att hitta det fokus jag behöver för att komma vidare. får man känna såhär? får man skriva ner de saker som jag har skrivit här? är det tillåtet att vara så pass ärlig, såhär svart på vitt, där alla kan läsa? det dåliga samvetet börjar gnaga i bakhuvudet och jag försöker slå bort det, annars kommer jag inte kunna få ut alla dessa tankar. jag behöver en paus, jag måste skapa ett tomrum.

jag föreställer mig ofta hur han kommer att dö. om det kommer gå snabbt och smärtfritt, eller om han kommer ha tid att reflektera över de val han har gjort i sitt liv. jag funderar på om han kommer känna ånger, om han kommer säga förlåt. om han kommer önska att han hade valt annorlunda. jag undrar om han kommer att ligga där och önska att han hade gjort mer av sitt liv. sedan har jag ingen aning om hur hans liv ser ut idag. jag kan föreställa mig att mamma fortfarande räddar honom, som så många gånger förr. jag kan föreställa mig att han pratar med lillasyster som om ingenting har hänt. och det kan göra mig förbannad. att hon verkar ha den bror som jag trodde att jag hade. men när han väl dör, hur det än må vara, hur mycket han än skulle kunna känna ånger över vad han har gjort, så kommer jag inte att befinna mig på hans begravning. jag har ingen anledning att finnas där för ett eventuellt förlåt. allting har liksom redan gått för långt, det har redan gått för lång tid för att kunna förändra det som har skett.

han är redan död för mig.