"help the children"

jag har nu i mitt sökande efter information gällande tecken på att barn har blivit utsatta för övergrepp och kom på så sätt över denna information på vårdguiden. med tanke på de tecken som uppges här, så finner jag det fruktansvärt skrämmande att det finns så lite hjälp att få. informationen jag hittade visade på att barn kan drabbas av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), som ett led i att ha varit med om eller utsatt för, någon form av trauma. nedanstående är delar av den information som står på hemsidan:

Man brukar beskriva tre grupper av symtom vid posttraumatiskt stressyndrom:
• Återupplevande. Typiskt för PTSD är att barnet återupplever den traumatiska händelsen om och om igen, ofta när det försöker somna. Det är inte ovanligt att barn upprepar ett visst beteende i lek, teckningar och tal.
• Undvikande. Barnet betraktar de hemska händelserna utifrån ett sakligt och oberört perspektiv, vilket kan tolkas som tecken på att barnet inte har blivit påverkat. Barn med PTSD verkar ofta håglösa, likgiltiga och vill inte längre leka med sina kamrater.
• Överdriven vaksamhet. Motvilja att gå till skolan, sömnsvårigheter, retlighet och mörkerrädsla är vanligt.

vidare står det att barnets sätt att reagera vid ett trauma kan variera, beroende på den känslomässiga och fysiska utvecklingsnivå som barnet befinner sig på vid tiden för händelsen. det står även att "barnets upplevelse är också beroende av föräldrarnas och omgivningens möjlighet att ge psykisk, fysisk och social trygghet. För barn i kris är det ganska vanligt att även föräldrarnas förmåga att skydda barnet är begränsad, vilket kan medföra en förlust av den trygghet som utgör grunden i barnets tillvaro."

och jag kan ju självfallet inte läsa detta utan att fundera över min egen situation och försöka hitta någon form av ledtråd till varför mina tecken på att någonting inte stod rätt till, aldrig uppmärksammades. i och för sig så hade jag ingen motvilja till att gå till skolan, jag ville ju inte vara hemma, men däremot hade jag alltid ont i magen, jag var alltid arg och lättretlig och den där rädslan för mörkret.. den sitter fortfarande kvar. jag har verkligen svårt att förlika mig med att ingen såg, med att ingen ville se. om någon hade sett, reagerat, eller helt enkelt bara agerat - så hade det kanske inte behövt pågå så länge som det faktiskt gjorde. kanske..