4 december 2012

"one last chance"

"i've got one last chance to get myself together
i can't lose no more time, it's now or never
and i try to remember who i used to be
i've got one last chance to get myself together"


det är sant som alla säger.. när man är med om ett trauma så får man blackouter, antingen när det gäller tiden efter traumat, eller tiden precis innan traumat inträffar. jag försöker komma ihåg hur jag var innan allting hände. jag försöker komma ihåg hur jag blev efteråt. men istället för att komma någonstans med mina tankar, så fastnar jag i fragmentet där allting förändrades. fragmentet där jag förändrades. och det får mig att fundera över vem jag kunde ha blivit, om han aldrig hade gått över gränsen där och då. det får mig att fundera över hur jag hade varit som barn. hur jag hade agerat i samspelet mellan människor. om mina rädslor hade vuxit sig så stora oavsett om han hade gått över gränsen eller inte. men jag kommer ingenstans i mina tankar. istället så fastnar jag i sorgen.

jag fastnar i sorgen över vem jag kunde ha varit. vem jag kunde ha blivit. vem jag hade varit idag om ingenting någonsin hade hänt. jag fastnar i sorgen över att inte veta vem jag är, om jag bortser från att jag är ett brottsoffer. och jag fastnar i sorgen över att jag mest troligt aldrig kommer att få veta vad jag hade kunnat bli. vem jag hade kunnat bli. jag minns att jag brukade älska sociala sammanhang. jag minns att jag älskade att lära känna nya människor och ta kontakt med främmande varelser. den delen av mig försvann någonstans på vägen där monster blev en verklighet. jag lärde mig att människor inte är vilka de utger sig för att vara och min sociala fobi utvecklades. min fobi har inte blivit bättre, snarare sämre. jag får hjärtklappning och kallsvettas bland främlingar.

ibland försöker jag utmana mig själv, för att på något sätt bota min egen fobi. jag lyckas ibland, men många gånger är det ett rent helvete. jag ger mig ut bland folk och jag försöker slappna av, men jag har allt mitt fokus på alla som kommer och går och jag får panik om någon kommer för nära mig. som igår, när jag satt i väntrummet på vårdcentralen. en man kom in och skulle anmäla sig i receptionen och medan han väntade på sin tur, så stod han för nära och stirrade för länge. jag flydde så fort jag kunde, in i nästa väntrum. jag hann knappt sätta mig ner innan han kom och satte sig och väntade på att bli inkallad. stolen var för nära soffan där jag satt och jag höll allt mitt fokus på hans rörelser, samtidigt som jag lokaliserade alla potentiella utgångar. det här är inte hållbart.

jag är medveten om att min rädsla för män många gånger är helt orealistisk. varje man jag möter är inte en potentiell förövare. jag vet det. men samtidigt är jag livrädd över att stöta ihop med just den mannen som faktiskt är det. jag undviker hellre alla, än riskerar att bli utsatt igen. och det är också ologiskt för mig. jag blev utsatt i mitt eget hem. främmande män har aldrig gjort mig något. samtidigt vet jag att främmande män också har familjer och kanske har någon av dem utsatt någon där. jag kan bli så knäpp på mig själv, för att jag isolerar mig i förebyggande syfte, bara i fall att.. jag vill inte göra det, men varje gång jag försöker göra motsatsen så snurrar allting runt mig, jag blir svimfärdig, pulsen slår i femhundra och jag tappar fotfästet. jag är handlingsförlamad.

och det är min största rädsla. att hamna i en situation där jag förlorar all handlingskraft. där rädslan lamslår mig och jag blir oförmögen att ta mig därifrån, oförmögen att slåss för min säkerhet, oförmögen att kalla på hjälp. så jag stannar hemma. jag går på mina möten varje vecka och jag har panik varje gång jag är påväg till eller från mitt möte. bortsett från det, så håller jag hemma. många dagar vågar jag inte ens gå och handla själv. jag får förbereda mig själv mentalt inför minsta lilla scenario som kräver någon form av kontakt med andra människor. det är inte hälsosamt, jag vet. men jag vet inte hur jag ska lyckas bryta det heller. det blir inte lättare för varje gång jag försöker heller, paniken kommer snarare krypande till mig snabbare och ångesten är ett faktum.

det var inte meningen att jag skulle bli så. jag hade planer. jag hade drömmar. jag hade mål. och istället för att kämpa för att uppfylla mina planer, drömmar och mål, så spenderar jag all min vakna(och många gånger även sovande) tid, till att försöka överleva. till att ta mig igenom varje dag. göra något litet varje dag och inte bara ligga i soffan. men minsta ansträngning gör mig också fruktansvärt trött och jag sover femton timmar utan problem - och utan att vara utvilad. jag förstår varför jag har gått in i väggen. men jag förstår inte hur länge jag ska behöva slåss för att en dag slippa kämpa för att hålla huvudet ovanför ytan. det känns som att den dagen är långt borta, men jag fortsätter. jag försöker. jag gör det jag kan. det är bara så förbannat jävla svårt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar