"you could save my life"

"yeah, it's plain to see
that baby you're beautiful
and there's nothing wrong with you
it's me, i'm a freak
but thanks for lovin' me
cause you're doing it perfectly

there might have been a time
when i would let you slip away
i wouldn't even try but i think
you could save my life"

hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte komma ifrån känslorna i ovanstående text. jag är enormt tacksam över att han älskar mig på det sätt han gör. jag förstår inte hur han gör det. många gånger förstår jag inte heller varför. men jag är tacksam. jag tycker om känslorna han ger mig. jag tycker om hur han får mig att må. jag fullkomligt älskar att jag får vara liten i hans famn och det faktum att han alltid, utan undantag, låter mig gråta hur mycket jag vill och alltid torkar mina tårar. jag blir generad när han säger att jag är vacker när jag gråter, men en del av mig vill gråta lite hela tiden, så att han alltid ska tycka att jag är vacker. fast det gör han ändå, även om jag inte gråter. jag vet det för att han har sagt det. han fortsätter säga det till mig, varje dag, sex år in i förhållandet. och jag älskar det, trots att det skrämmer mig. jag är livrädd. jag förstår inte varför han älskar mig så som han gör.

och jag fortsätter känna mig som ett freak och jag vet att han hatar att jag gör det. jag vet att han hatar att någon annan har gett mig en sådan skev bild av mig själv och jag förstår honom. jag förstår att det tär på honom att jag inte kan ta till mig all den kärlek han känner för mig. men han vet varför. jag har förklarat för honom. jag fortsätter förklara för honom i samma takt som jag fortsätter känna mig som ett freak. jag var inte såhär trasig när vi träffades. eller jo, det kanske jag var. men det var inte lika tydligt. jag hade bara spruckna sömmar och nu kan man inte ens se var stygnen har suttit. det är komplicerat och vi vet det båda två. jag är komplicerad. han brukar säga att jag inte är så komplicerad som jag tror, men saken är den.. att jag faktiskt tror att jag är mer komplicerad än vad han tror. jag vet inte hur jag ska kunna förklara det. jag vet inte vilka ord jag ska använda när alla ord saknas.

ta tillit, till exempel. jag vill lita på honom. varenda liten del av mig vet att han aldrig har gjort något för att få mig att känna att jag inte kan lita på honom. han har alltid funnits där för mig. han har aldrig ryggat undan från något han har fått veta. han har aldrig skadat mig. han skulle aldrig skada mig. och jag vet det. han är min trygghet, på samma sätt som jag är hans trygghet. vi är varandras hem och varandras bästa vänner. vi är själsfränder och vi vet det båda två. men det finns saker han inte vet, det finns delar jag inte låter någon ta del av. men jag vill att han ska finnas där, allra längst in. ändå vågar jag inte lita på honom. jag försöker, men det når aldrig ända fram. hur mycket jag än vill lita på honom, så är rädslan för att bli sviken värre och det slutar med att jag inte vågar chansa. jag vill absolut inte vara fast i gamla erfarenheter. jag vill kunna känna mig tillräckligt fri för att lita på honom.

han förtjänar det. jag vet att han gör det. och jag vet att han känner sig dålig för att jag inte litar på honom än. det har inte med honom att göra. alls. inte på minsta lilla sätt. jag har analyserat, grubblat, dragit slutsatser och gått igenom hela vårt förhållande. han förtjänar min tillit. det enda jag kommer fram till är att mitt förflutna bär skulden. jag hade några insikter tidigare idag (eller igår, beroende på), och ja.. klart det blir problem med tilliten när den grundläggande trygghetskänslan och behovet av tillit raserades på så många sätt en gång i tiden. även om många år har passerat, så svider sveken fortfarande som aceton i nyskapade sår. jag försöker tvätta rent, men ju mer jag pillar i såren, desto mer svider de. jag måste hitta en lösning som kan radera mina problem med tillit. jag behöver det. vi som ett par behöver det. och jag vet att han behöver det. men jag tror att jag behöver det ännu mer.