jag började tänka på det redan igår, men det är nu på förmiddagen som jag har möjlighet att spendera tid med mina egna tankar. låten går "i´ve paid the price, and i´ll keep paying" - och mina tankar går såhär; jag fick betala på ett sätt när övergreppet skedde. jag fick betala på ett annat när jag fick subtila hot om att vara tyst. jag fick betala på ett helt oväntat sätt när jag till slut brast och berättade delar av det och just på grund av de sätt som jag har blivit bemött och behandlad på, så fortsätter jag betala än idag. mitt liv ligger någonstans på paus för tillfället och det känns som att jag kommer att stanna där tills jag har lite mer trygghet att luta mig tillbaka på och lite mer tilltro till framtiden. men livet, som det är just nu, är faktiskt ganska jobbigt. jag har kommit till en del insikter och genom att genomföra dessa, så känns det inte som att jag kommer att få vara ifred särskilt länge till. det känns inte som att jag kommer att få den där förståelsen som har varit saknad på alla fronter sedan dag ett, (bortsett från med dig, S. t a c k.), utan det känns snarare som att det kommer att bli en häxjakt. det får mig att ifrågasätta och det får mig att fundera på varför man så ofta låter förövaren komma undan och varför offret blir häxan. är det lättare att behandla ämnet så? är det lättare att ta förövarens parti, för även om handlingarna har varit hemska, så blir på något sätt hela situationen värre, om offret skulle bryta sin tystnad. är det därför man strävar så hårt för att tysta ner den utsatta? för att undvika de kraftiga efterskalven? för att slippa hantera konsekvenserna? jag hoppas verkligen inte det, men jag har inte sett någonting som talar för motsatsen. och om vi som blivit utsatta vägrar tala, vem ska då skapa en förändring?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar