för flera år sedan handlade ett av Oprahs avsnitt om barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Oprah sa vid flertalet tillfällen att "barnet väntar tills det är säkert, och vågar först då berätta om vad som har hänt." problemet med att barnet väntar tills det är säkert, är att man som barn sällan vet vad denna säkerhet innebär, eller hur den ska gå att hitta. om barnet mot förmodan lyckas hitta något som kan liknas vid säkerhet och trygghet, så har det oftast gått väldigt lång tid sedan övergreppet inträffade och barnets trovärdighet sjunker. tyvärr är barnet sällan medvetet om att det är viktigt att berätta för någon så fort som möjligt, för att lättare kunna sätta dit gärningsmannen. som barn är det inte alldeles för lätt att tänka på alla dessa saker, att överhuvudtaget kunna fokusera på saker som "jag måste berätta snarast, annars kan det hända att ingen tror på mig när jag väl berättar, och då kanske min förövare inte blir fälld överhuvudtaget." samtidigt som barnet förväntas tänka på detta sätt, så kan det också resultera i att barnet ger ett för vuxet intryck och därmed borde vara kapabel att själv ta sig ur den hemska situationen som förövaren orsakar och även har skapat, under tiden som den faktiskt redan pågår för fullt.
detta scenario är för mig helt ofattbart, samtidigt som det är precis så jag känner. med facit i hand så borde jag ha berättat i samma stund som det första övergreppet var över. då kanske någon hade trott på mig och då kanske det hade varit lättare för mig att gå vidare efter allt som har hänt. kanske hade jag kunnat få hjälp, och kanske hade min förövare fått det också. men så var inte situationen för mig, överhuvudtaget. det tog två år innan jag vågade berätta för någon överhuvudtaget och naturligtvis valde jag att berätta för mina närmsta vänner, men resultatet blev inte som jag hade hoppats. mina vänner trodde inte på mig och vände allt jag hade berättat för dem - emot mig. hela skolan fick veta vad som hade hänt och alla ansåg att jag "gjorde som jag gjorde för att få uppmärksamhet", inte för att jag försökte få någon att hjälpa mig. det är nästan lite skrattretande såhär i efterhand, men jag minns fortfarande hur fruktansvärt jobbigt jag hade det när jag fick veta att hela min skola visste det - och till råga på allt inte trodde på mig. det kändes verkligen som ytterligare ett övergrepp och jag hade ingen chans att värja mig emot det. jag kan fortfarande inte förstå varför ingen vuxen såg vad som hände, eller snarare inte ville se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar