"i need to place the blame"

"att flickan är skyldig kan man aldrig ändra på
för lag är lag det kan man aldrig ändra på
och brott är ju brott det kan man aldrig ändra på
men flickan har drömmar, det kan man ändra på"

jag vill hitta någon att lägga skulden på. inte för själva skuldbeläggandets skull, utan snarare för att kunna hitta någon form av förklaring till att allting gick som det gick. det är så mycket lättare att hitta svar och potentiella anledningar då det har varit någon vuxen som varit en förövare. då ses det nästan som en självklarhet att förövaren själv har blivit utsatt för något övergrepp och för denna "tradition" vidare till nästa generation. jag kan inte ha någon förståelse för det, om det nu är så det verkligen ligger till. var finns logiken? existerar den överhuvudtaget? jag har förståelse för ganska mycket, men inte för det.

jag ser det som en självklarhet att aldrig, aldrig någonsin utsätta en annan individ för vad jag själv har blivit utsatt för. jag vet hur mycket min förövares handlande har förstört för mig i mitt liv, mina relationer, min syn på män och min självbild. varför skulle jag vilja orsaka så mycket smärta hos en annan individ? det är ju inte direkt så att den smärta jag själv bär på, skulle minska eller avta helt om jag skulle utsätta någon annan. snarare tror jag att smärtan skulle bli tio resor värre genom att göra mot någon annan, det som har blivit gjort mot mig och därmed återuppleva mitt eget trauma. tanken är verkligen ofattbar.

och samtidigt som det finns så mycket information gällande vilka förövarna är; allt som oftast någon form av släkting eller familjemedlem eller partner, så finns det så sällan information om varför det är just dessa individer som är förövare. det finns inga förklaringar att hitta till varför syskon förgriper sig på syskon och därför känns det som att det blir ett extra stort tabu att prata om just denna kategori. och vart går egentligen skillnaden mellan en vanlig syskonkärlek och en relation där incest är ledordet? vilka tecken ska man leta efter och hur ska man som (brotts)offer kunna värja sig? hur tunn är den gränsen?

när jag sitter och ser tillbaka på mitt liv och även analyserar det som kom fram under anmälan, så inser jag plötsligt att den egna uppfattningen av rätt och fel, inte är vad den borde vara. även om jag i mitt huvud v e t vad som är fel och har starka åsikter gällande just detta, så har jag stora problem med att veta samma sak med mitt hjärta. jag har problem med att koppla ihop tanke och hjärta och det förstör lite i mitt liv. jag har fått en störd syn på syskonrelationer och omedvetet letar jag efter tecken på att någon blir utsatt, trots att jag precis träffat människorna. det har blivit som en form av mani där jag måste göra allt jag kan för att förhindra att någon annan blir utsatt och jag misstänker hellre en gång för mycket än en gång för lite.