"no mans land"

"sluter mina ögon, ljuset kommer mot mig
allt blir så lugnt och tyst du måste tro mig
det är mina tankar som jag dränker i bläck
resan jag ska ta blir en enkelbiljett (farväl)"

jag sitter och tänker på hur många gånger jag har velat ta mitt liv. hur enkelt det hade varit att bara dra några snitt extra, eller dra lite djupare än vanligt. hur lätt det hade varit att ta några piller för mycket eller glömma att titta åt båda håll när man korsar vägen. det hade varit en simpel utväg, det sticker jag inte under stol med. men många gånger har det också känts som den enda vägen ut ur allt mörker. det är skrämmande att tänka på hur lätt en människa kan släcka någon annans lust att leva.

jag undrar hur många snitt jag har dragit på grund av honom. hur många gånger jag har förstört min kropp för att få honom att inte vilja röra mig längre. hur många gånger jag har rivit upp mina gamla sår, hur ofta jag har baddat dem med aceton och täckt över dem för att sedan kunna slita upp såret på nytt. det är obehagligt att inse hur bra man faktiskt blev på att skada sig själv så mycket som möjligt för att försöka minska smärtan inuti - och hur simpelt det är att dölja för en värld som inte vill se.